• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    mars 2008
    M T O T F L S
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930
    31  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

PM & Leo…

…har börjat blogga här. Och flitiga är de också!

Mom’s overture

Denna fantastiska, halsbrytande ouvertyr bara måste ses och höras!

“Det var en vanlig dag”. En svensk balkongflickas berättelse.

Den här berättelsen har förmedlats till mig av den svenska kvinna som hjälpte den unga kvinnan (som har skrivit texten) när hon tvingades fly från sitt hem.DET VAR EN VANLIG DAG, EN SVENSK BALKONGFLICKANS BERÄTTELSE

Jag hette Birgül (det betyder ”den enda rosen”) och jag är död. Jag föll från en balkong i förorten där jag bodde.

När jag kom till Sverige var jag mycket liten. Jag minns inte de vackra bergen i hemlandet Kurdistan. Men jag minns min far. Han kallade mig ”duvan”. Han luktade tobak och han tog mig i famnen när han kom hem på kvällen. Jag minns också min mor som var vacker. Jag ville bli som min mor. Hon strök mig över håret och hon berömde mig när jag varit duktig i tvättstugan eller i köket. Jag minns min lillasyster som jag älskade som om jag varit hennes mor, som om det hade varit jag som fött henne. Jag kunde ha fött henne, nästan. Min mor var bara tretton år när hon fick min storebror. Min storebror. Minns jag honom? Ja, jag minns även honom. Helst vill jag minnas honom sådan han var innan han blev den som slog och våldtog och langade, misshandlade och mördade. Men varför kan jag inte minnas så mycket av det andra, det goda? Är det därför att det onda har funnits med mig så länge?

Jag minns hur min mor grät för min brors skull och hur min far slog knytnäven i väggen. Min bror hade blivit så orättvist behandlad här i Sverige. Det var ju inte hans fel att en berusad skamlös svensk flicka, 13 år och på rymmen från ett behandlingshem, bjöd ut sig till min bror och hans fem kompisar och att de sedan… Nej, jag vill inte minnas vad de gjorde sedan med denna flicka. Inte heller vill jag minnas vad som hände efter att min bror kom hem från ungdomsfängelset. Jag vill minnas min bror sådan som han är på ett gulnat foto i vårt fotoalbum. Där är han fem år gammal och han håller mig i sin famn. Min min bror ser nästan förskräckt ut men det syns också att han är stolt. Han är rund och mjuk och han har stora gröna ögon. Så allvarlig ser han ut när han håller sin nyfödda syster i famnen . Man kan ana skrattet och buset i väggarna , bakom allvaret. Mor och far syns i bakgrunden. Min mor bär fortfarande slöja på fotot och lägenheten är sliten. Det är den lägenheten som vi först hamnade i. Jag minns inte den längre. Vart tog du vägen min fina storebror?

När jag blev större kom jag jag hem efter skolan varje dag. Jag gick inte till biblioteket eller till fritidsklubben.Jag var inte en skamlös flicka. Som någon kunde … Nej. Men en dag i maj när jag var 16 år blev jag berusad av doften av hägg. Jag gick till stranden med andra barn. För ett ögonblick glömde jag bort vem jag var och att jag var en flicka, en bärare av min familjs heder, den heter namus. Jag borde inte ha glömt bort det. Det var vår skolavslutning i grundskolan. Jag hade redan valt min linje i gymnasiet. Jag skulle bli läkare.

Min storebror slog mig när jag kom hem på kvällen. I juni samma år reste vi till hemlandet. Jag skulle få gifta mig med en kusin som var 37 år och nästan färdig läkare, sades det. Han skulle komma till Sverige och bo med mig här. Jag behövde inte längre bli läkare eftersom jag hade en make som skulle ge mig allt jag ville ha. Jag skulle bara behöva bli en god hustru. Och där, i hemlandet, fick jag sju klänningar och ett guldarmbad. Jag var en kvinna, kände jag. Jag var förlovad med en man som jag inte kände men jag var lycklig bara därför att jag var någon. Jag gick med på allt.

När vi kom hem på hösten och skolan började ville jag inte längre gifta mig. Jag ville gå tillbaka till skolan. Min far slog mig, min mor grät. Min lillasyster vaknade och hon grät. Min bror var ute och langade. Jag sprang ut. Jag var ute länge. Jag var hos människor som var snälla och hos människor som inte var så snälla. Jag hade inget hem längre.

Till nyåret kom jag hem igen. Min far kramade mig, min mor grät och strök mig över håret. Min lillasyster visade mig sin skrivbok från dagis . Min bror vände mig ryggen. Min mor gick till ett annat rum med min lillasyster. Min far sa till mig att jag hade brutit mot familjens heder, den heter namus, och att det vore bättre om jag tog livet av mig. Om inte fläcken som jag lämnat efter mig tvättades bort skulle ingen gifta sig med min lillasyster heller. Jag ville tvätta bort fläcken, jag ville ta livet av mig. Jag gick till balkongen för att hoppa. Men jag kunde inte. Eftersom jag ville leva. Min storebror hjälpte mig.

Jag hette Birgül och jag var svensk. Jag var ett barn när jag dog.

Läs också texten i inlägget nedanför med rubriken Med anledning av den svenska balkongflickans berättelse

© Denna blogg. Citera gärna men ange källan!

Med anledning av den svenska balkongflickans berättelse

Så här berättar den svenska kvinnan som skickat mig texten i det inlägget ovanför. Det var hon som tog emot Birgül när hon flydde från misshandel och hot och som känner Birgül (som givetvis heter något annat) väl.

När jag lyssnar på mina gamla vänner i X-förorten – många av dem är lärare och socialarbetare – så verkar trycket snarare ha ökat än minskat, och nästan varje högstadieflicka av muslimsk härkomst bävar för semestern eftersom hon är rädd att hon då kommer att bli förlovad med en gubbe eller i bästa fall en kille. I varje fall med en för henne totalt okänd släkting eller bekant till familjen. Tvångsgifte är förbjudet enligt svenskt lag, men hur lätt är det att bevisa tvång? Tvånget och hotet ligger strax under ytan och kan vara mycket svårt att se det. Att muslimerna inte känner till att inavel och kusingifte är av ondo och att det vore mycket bättre att låta dottern gifta sig med med svensk eller afrikan eller någon annan, det finner jag mycket märkligt.

Man kan förstås säga att saker och ting inte skulle ha behövt gå åt helvete om Birgüls far, som faktiskt var en utbildad människa, hade fått ett jobb i Sverige. Men detta är inte heller per definition sant. Det finns många utbildade människor med fina jobb i Sverige som helt och hållet förnekar hedersproblematiken utåt, men som ändå tillämpar hedersreglerna hemma, efter en arbetsdag på ett statligt verk där de kanske till och med sitter i en jämställdhetskommitté och låtsas acceptera de svenska reglerna. Jag har en massa exempel på det. Bland annat tyckte en före detta granne till mig, anställd vid ett statligt verk att det var synd och skam att min pojke, knappt två år gammal, satt i sandlådan med bara shorts på sig en het sommardag. För då kunde ju inte hans dotter, ett och ett halvt år gammal, komma ut och leka! Hans klagomål till hyresvärden resulterade emellertid inte i något allmänt förbud för bebisar och småbarn att leka utan överdel, eller helt nakna i sandlådan, vilket blev en besvikelse för honom. Han byggde senare en egen sandlåda till sin dotter, på baksidan av sitt radhus.

Det finns något som vi alla kan lära av andra kulturer. Mycket av det är gott och roligt. Jag har aldrig skrattat så mycket som med mina muslimska "tjejkompisar". Jag bodde i X-förorten i 20 år och jag var vän med alla. Jag var vän med Birgüls föräldrar också, och trodde dem om allt gott. Men Birgül var ett barn som aldrig fick simma eller delta i gymnastiken i den kommunala skolan. Nu tycker Nyamko Sabuni det motsatta och det vill jag hylla henne för! Om människor väljer att lämna sina gamla diktaturländer och komma till Sverige därför att de längtar efter demokrati så måste de också inse att de inte kan leva på sina gamla värderingar här, framför allt när det gäller könsstympning och barnäktenskap etc. Efter en halv livstid i Sverige måste en förälder väl acceptera att dottern, som är född i Sverige, inte vill gifta sig med sin kusin från Turkiet för att denne ska få uppehållstillstånd, oavsett vilka gårdar man äger ihop.

Jag känner Birgul, som har skrivit berättelsen om en svensk balkongflicka, mycket väl. Hon flydde hem till mig, blåslagen och eländig. Jag lät inte hennes pappa komma in utan jag ringde polisen. Polisen kom och hon fick flytta till en fosterfamilj och sedan dess lever hon med skyddad identitet. Jag träffar henne då och då, hon är fortfarande djupt troende muslim och hon hoppas på en försoning med sin familj. Det är hennes kusin som är död nu och hon ville skriva sin egen dikt, sin egen berättelse om kusinen. Hon vill att den ska vara ett bidrag från henne i debatten om islam, hedersmord etc.

Hon hette något annat innan hon fick ett nytt, skyddat namn. Hon är alltså kusin till den flicka som "föll" från balkongen strax innan svenska myndigheter började undra över varför så många kurdiska flickor hoppar eller faller från balkonger. Vad Birgül också vill säga är att det inte går att jämföra svensk hustrumishandel eller våld mot svenska kvinnor med hedersrelaterad brottslighet. Därför att hedersrelaterat förtryck i familjen börjar innan flickan ens nått puberteten. Birgüls mamma smög efter henne redan när hon var 11 år och gick beslöjad till skolan, bara för att kontrollera att hon inte skulle råka träffa en pojke på vägen och prata med honom. Hon fick inte heller simma i simhallen eller läsa läxor hemma hos oss om någon pojke från klassen var med.

Birgül, hemkommen som brud och fortfarande ett barn, sprang hem till mig slagen och misshandlad. Hon säger att hade det inte varit för mig så skulle hon inte ha levt idag. Hon knackade på hos många grannar innan hon kom till oss.

Birgül vill att hennes text publiceras. Även om den inte är så lysande. Hon kommer inte att skriva något mer.

© Denna blogg. Citera gärna men ange källan!

Det är inte mer “trygghet” som behövs!

Dagens Nyheter logoI Dagens Nyheter Ekonomi konstateras idag att "få svenska kvinnor vågar starta eget". Siffror från Eurostat visar att Sverige ligger nästsist på listan bland de 15 "gamla" EU-länderna när det gäller företag som startas och drivs av kvinnor. Inte undra på, när skatte- och avgiftssystemen ser ut som de gör! Och det är ingen skillnad om den som driver företaget är man eller kvinna. Men den första reaktionen i "trygghetsnarkomanernas land" Sverige när man får veta resultatet av Eurostats undersökning är:

"Trygghetssystemet måste göras om så att fler kvinnor vågar ta steget och bli företagare".

Det är Anna-Stina Nordmark Nilsson, vd för småföretagarnas branschförbund Företagarna som säger detta. Så typiskt, typiskt, typiskt Sverige! Inte undra på att folk – kvinnor som män – låter bli att starta företag i ett klimat där "trygghet" hela tiden ska vara deras ledstjärna! All denna trygghetssträvan går stick i stäv med vad som behövs för att driva företag eftersom företagandet nästan alltid är osäkert och allt annat än "tryggt". Egentligen är det ett under att någon överhuvudtaget startar företag i detta land där man ska ha hängslen, livrem och några extra säkerhetsnålar samt fallskärm, hjälm, knäskydd och halkfria skor för att överhuvudtaget våga röra sig.

Nej, det är inte "trygghet" som behövs, det är inte "trygghet" som är drivkraft för de kvinnor och män som startar företag. Däremot skulle rimliga villkor för företagande skulle underlätta rejält. Ett lägre skattetryck, olika lösningar som gör att man kommer i gång som kanske någon form av lägre skatt de första tre åren, liksom flexiblare skattebetalningssystem. Och ta bort egenavgifterna (ca 32 % förutom skatten på minst 30 %) för enmansföretagare och ta bort arbetsgivaravgifterna (ca 32 %) för dem som vågar anställa en, två eller tre personer. Då kan många fler människor – kvinnor och män – ta steget ut i eget företagande. Sluta prata om trygghet! Trygghet är inte det första man tänker på är man startar företag. Uppmuntra i stället risktagande och att om man har en bra företagsidé så ska man kasta sig ut i företagandets värld utan att ha alla livremmar och skyddskläder på sig. Men då måste det gå att försörja sig på företagandet (nu talar jag om enmans- och småföretag). Det ska inte vara som nu att man måste betala kring 62 % i skatter och avgifter, att man inte har någon sjukpenning att tala om ifall man skulle bli sjuk (enmansföretagare kan inte vara sjuka…), ingen vettig arbetslöshetsförsäkring och att man sällan kan ta ut en lön som ens kommer i närheten av de lägsta lönerna på arbetsmarknaden.

Som sagt: sluta upp att prata om trygghet och uppmuntra i stället kreativitet och risktagande. Och se till, Maud Olofsson & Co, att de himmelsvida orättvisorna mellan enmansföretagare (och mycket små företagare med max 3-5 anställda) upphör och att villkoren för företagande blir drägliga. Jag vill inte ha några specialregler för kvinnor, samma regler ska gälla för både män och kvinnor. I jämställdhetens namn, om inte annat. Det är inte bara fler kvinnor som ska kunna starta eget utan också män, ungdomar och äldre (pensionärer t.ex.), invandrare och svenskar i stället för att sitta i trygghetsnarkomanernas land och lyfta bidrag för att det är så oerhört olönsamt att starta företag.

Lästips: min bloggning med rubriken I trygghetsnarkomanernas land – citat.

Migrationsverkets Irak-projekt dödsdömt – eller kanske redan dött

Jag har länge – ända sedan det kom på tal – varnat för det idiotiska påhittet om ”a special unit” i Flen där man på två veckor skulle bevilja irakier uppehållstillstånd, någon gång hösten 2007. Migrationsverkets generaldirektör tyckte då att jag inte borde kritisera ett projekt inann det hade genomförts! Visserligen sa han att jag givetvis fick säga och skriva vad jag ville (tack!), men han tyckte att jag kunde vänta och se hur det hela utfaller. ”Varför det?”, undrade jag. ”När jag redan långt innan ni har satt i gång är övertygad om att det är dödsdömt, ska jag då bara titta på utan att säga något? Det verkar ju helt vansinnigt? Aldrig i livet!” Projektet blev ca tre månader försenat och jag tror att det kom i gång i början av februari i år i stället för i början av november förra året. Jag skrev en debattartikel i Expressen:
Migrationsverkets Irak-projekt dödsdömt 7 februari 2008
och fick svar av generaldirektören några dagar senare:
”Du har fel, Merit Wager!”
11 februari 2008
Därefter fäljde min slutrepik, där jag citerade en av de anställda vid verket:
Ska det vara så svårt att få det rätt? 18 februari 2008

De senaste dagarna har jag fått mejl från tre miggor som säger exakt samma sak:
” EU-projektet i Flen där irakier skulle få tillstånd på två veckor har havererat och personalen i Flen fattar inga beslut utan utreder bara. Samtidigt meddelas på Migrationsverkets interna Verksnätet att satsningen i Flen har varit väldigt lyckosam.”

Vem har rätt? Miggorna eller den som skriver på Verksnätet? Om jag ska vara ärlig så tenderar jag att lita mer på miggorna än på ledningen, åtminstone i just detta fall.