• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    mars 2008
    M T O T F L S
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930
    31  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

“Det var en vanlig dag”. En svensk balkongflickas berättelse.

Den här berättelsen har förmedlats till mig av den svenska kvinna som hjälpte den unga kvinnan (som har skrivit texten) när hon tvingades fly från sitt hem.DET VAR EN VANLIG DAG, EN SVENSK BALKONGFLICKANS BERÄTTELSE

Jag hette Birgül (det betyder ”den enda rosen”) och jag är död. Jag föll från en balkong i förorten där jag bodde.

När jag kom till Sverige var jag mycket liten. Jag minns inte de vackra bergen i hemlandet Kurdistan. Men jag minns min far. Han kallade mig ”duvan”. Han luktade tobak och han tog mig i famnen när han kom hem på kvällen. Jag minns också min mor som var vacker. Jag ville bli som min mor. Hon strök mig över håret och hon berömde mig när jag varit duktig i tvättstugan eller i köket. Jag minns min lillasyster som jag älskade som om jag varit hennes mor, som om det hade varit jag som fött henne. Jag kunde ha fött henne, nästan. Min mor var bara tretton år när hon fick min storebror. Min storebror. Minns jag honom? Ja, jag minns även honom. Helst vill jag minnas honom sådan han var innan han blev den som slog och våldtog och langade, misshandlade och mördade. Men varför kan jag inte minnas så mycket av det andra, det goda? Är det därför att det onda har funnits med mig så länge?

Jag minns hur min mor grät för min brors skull och hur min far slog knytnäven i väggen. Min bror hade blivit så orättvist behandlad här i Sverige. Det var ju inte hans fel att en berusad skamlös svensk flicka, 13 år och på rymmen från ett behandlingshem, bjöd ut sig till min bror och hans fem kompisar och att de sedan… Nej, jag vill inte minnas vad de gjorde sedan med denna flicka. Inte heller vill jag minnas vad som hände efter att min bror kom hem från ungdomsfängelset. Jag vill minnas min bror sådan som han är på ett gulnat foto i vårt fotoalbum. Där är han fem år gammal och han håller mig i sin famn. Min min bror ser nästan förskräckt ut men det syns också att han är stolt. Han är rund och mjuk och han har stora gröna ögon. Så allvarlig ser han ut när han håller sin nyfödda syster i famnen . Man kan ana skrattet och buset i väggarna , bakom allvaret. Mor och far syns i bakgrunden. Min mor bär fortfarande slöja på fotot och lägenheten är sliten. Det är den lägenheten som vi först hamnade i. Jag minns inte den längre. Vart tog du vägen min fina storebror?

När jag blev större kom jag jag hem efter skolan varje dag. Jag gick inte till biblioteket eller till fritidsklubben.Jag var inte en skamlös flicka. Som någon kunde … Nej. Men en dag i maj när jag var 16 år blev jag berusad av doften av hägg. Jag gick till stranden med andra barn. För ett ögonblick glömde jag bort vem jag var och att jag var en flicka, en bärare av min familjs heder, den heter namus. Jag borde inte ha glömt bort det. Det var vår skolavslutning i grundskolan. Jag hade redan valt min linje i gymnasiet. Jag skulle bli läkare.

Min storebror slog mig när jag kom hem på kvällen. I juni samma år reste vi till hemlandet. Jag skulle få gifta mig med en kusin som var 37 år och nästan färdig läkare, sades det. Han skulle komma till Sverige och bo med mig här. Jag behövde inte längre bli läkare eftersom jag hade en make som skulle ge mig allt jag ville ha. Jag skulle bara behöva bli en god hustru. Och där, i hemlandet, fick jag sju klänningar och ett guldarmbad. Jag var en kvinna, kände jag. Jag var förlovad med en man som jag inte kände men jag var lycklig bara därför att jag var någon. Jag gick med på allt.

När vi kom hem på hösten och skolan började ville jag inte längre gifta mig. Jag ville gå tillbaka till skolan. Min far slog mig, min mor grät. Min lillasyster vaknade och hon grät. Min bror var ute och langade. Jag sprang ut. Jag var ute länge. Jag var hos människor som var snälla och hos människor som inte var så snälla. Jag hade inget hem längre.

Till nyåret kom jag hem igen. Min far kramade mig, min mor grät och strök mig över håret. Min lillasyster visade mig sin skrivbok från dagis . Min bror vände mig ryggen. Min mor gick till ett annat rum med min lillasyster. Min far sa till mig att jag hade brutit mot familjens heder, den heter namus, och att det vore bättre om jag tog livet av mig. Om inte fläcken som jag lämnat efter mig tvättades bort skulle ingen gifta sig med min lillasyster heller. Jag ville tvätta bort fläcken, jag ville ta livet av mig. Jag gick till balkongen för att hoppa. Men jag kunde inte. Eftersom jag ville leva. Min storebror hjälpte mig.

Jag hette Birgül och jag var svensk. Jag var ett barn när jag dog.

Läs också texten i inlägget nedanför med rubriken Med anledning av den svenska balkongflickans berättelse

© Denna blogg. Citera gärna men ange källan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: