PM Nilsson skriver om rödblå gryning

Så här skriver PM Nilsson på sin och Leo Lagercrantz blogg den 27 mars apropå det nya förslaget om arbetskraftsinvandring:

En vinternatt i en tom lägenhet på Söder höll jag och Merit Wager en död ung man i våra armar och väntade på ambulans. Han var fortfarande varm och vi hade träffats förra veckan och ätit lax som han tyckte var enastående billig och pratat om löpning som vi båda var intresserade av. Han sprang vackert.

Det var den 6 november 1996 och han hette Muhammed Shakeri, kom från Teheran, hade bott i Sverige i tio år, hade svenska studielån och ett arbete som VVS-ingenjör och hade självmant gått till skattemyndigheten för att rätta till det förtvivlade faktum att han uppgav ett falskt namn när han kom till Sverige 1986. Det var inte så att han hade falska skäl för uppehållstillstånd, problemet var att han hade ett sådant i Belgien men ville bo hos sin syster i Sverige och då måste han göra om asylsökningen och uppge ett annat namn, annars hade myndigheterna skickat honom till Belgien. Men det var ju länge sedan, tänkte han, och hade ju egentligen inte med saken att göra. Men Invandrarverket tänkte annorlunda och ansåg att han hade ljugit och krossade med lätt hand hans liv.

Efter några månader som gömd svalde han 200 värktabletter och skickades tillbaka till Iran i en zinkkista. Han och många, många andra tragiska öden hade kunnat räddats om Tobias Billströms och Mikaela Valterssons förslag var en självklar lag sedan flyktinginvandringen tog fart på 80-talet. Det är inte bara vackert att se moderater och miljöpartister på samma rad i tidningen, det är inte bara ett förslag som gynnar svensk arbetsmarknad, det är framför allt ett förslag som gör det möjligt att leva vidare för alla dem som kommer hit och skaffar jobb och en tillvaro och en tro på Sverige och hopp om en framtid och som sedan efter många år får ett plötsligt nej.

Om arbetskraftsinvandring till Sverige

Migrationsminister Tobias Billström. Foto: Pawel Flato.

Några bloggläsare har mejlat och undrat varför jag inte redan kommenterat förslaget till nya regler för arbetskraftsinvandring. Mitt svar är att det är en komplex fråga som kräver lite eftertanke, jag vill inte göra samma misstag som en hel del medier gjort, nämligen att lite slarvigt rapportera att ”nu får asylsökande som har jobb rätt att stanna”. Så enkelt är det ju givetvis inte och jag vill inte bidra till att sända felaktiga signaler människor som söker sin information i vad som sägs i tidningar, radio och tv och på bloggar.

En liten kommentar, dock: Riksdagsledamoten Kalle Larsson (v) säger i Dagens Nyheter att det finns en risk att asylrätten undermineras: ”Det är oerhört mycket viktigare att den som faktiskt riskerar förföljelse får flyktingförklaring än att han eller hon bara får stanna om han eller hon har arbete.” Det fick mig att stanna upp och tänka till. Men när jag tänkt ett varv till så insåg jag att det ena inte har med det andra att göra eftersom den nya lagen om arbetskraftsinvandring inte på något sätt inkräktar på eller förändrar bestämmelserna kring asylrätten.

Mer om arbetskraftsinvandring så småningom. Men kort, mycket kort kan jag säga: jag är positiv till en ny lag om arbetskraftsinvandring på det sätt som regeringen föreslår och försiktigt avvaktande till hur det ska gå till i praktiken. Jag avslutar med att citera den paragraf som föreslås gälla för asylsökande som vill ”byta spår” så att var och en själv kan läsa och förstå att detta är ett undantag från regeln om arbetskraftsinvandring och att det knappast blir särskilt många som kommer att kunna uppfylla undantagskriterierna, men det finns ändå en chans, en möjlighet som inte fanns tidigare:

”En utlänning vars asylansökan avslagits genom ett lagakraftvunnet beslut ska undantagsvis kunna beviljas uppehållstillstånd för arbete utan att han eller hon först behöver lämna landet. En sådan ansökan ska endast kunna bifallas om sökanden kan visa att han eller hon har en anställning sedan minst sex månader. Anställningen ska vara en tillsvidareanställning eller ha en varaktighet om minst ett är från ansökningstillfället och uppfylla de allmänna förutsättningarna för arbetstillstånd. För att en ansökan ska kunna beviljas ska den ges in till Migrationsverket inom två veckor från det att beslutet om avslag på ansökan om asyl vunnit laga kraft.”

Demokratisk diktatur

Från regeringens näringsdepartement kom härom månaden information om att man har tillsatt en särskild utredare för att analysera begreppet "arbetsförmåga". Utredningen har rubriken Översyn av begreppen sjukdom och arbetsförmåga, samt en enhetlig bedömning av arbetsförmåga. Läs kommittédirektivet 2008:11 här.

Generaldirektör Anna Hedborg har utsetts till särskild utredare. Hon ska föreslå metoder för att bedöma arbetsförmåga på ett systematiskt sätt och redovisa detta senast den 31 maj 2008. Anna Hedborg ska också beskriva och analysera begreppet sjukdom ur sjukförsäkringens perspektiv. Denna del av utredningen ska redovisas senast den 30 april 2009.

"Utan en bra definition av vad arbetsförmåga egentligen är finns risk för att skillnader i rättstillämpningen uppstår och att enskilda människor hamnar i kläm. Därför är det här en mycket viktig utredning", säger socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson.

Snart tillsätter de väl också en utredare som ska analysera hur mycket toalettpapper varje invånare ska få använda per vecka! Skämt åsido, men vore jag läkare skulle jag vara ganska förbannad… Nog är det väl märkligt hur precis allt – allt! – politiseras och ska bestämmas av regeringen, riksdagen, kommunen och landstinget – alltså av politiker. I andra länder är det läkare och andra kunniga i sjukvård och medicin som bedömer arbetsförmågan och så har det ju fungerat här också i decennier, fram till för ett antal år sedan när politikerna började klampa in allt mer och göra livet svårt för både läkare och sjuka.

Det här är bara ett exempel på politikers självpåtagna rätt att detaljstyra allt i samhället – något som för övrigt med stor sannolikhet bidrar till att människor mår sämre psykiskt och knaprar mer piller och blir utbrända och går in i väggar. För när ingenting lämnas åt dem själva – åt "det civila samhället" – då blir människor sjuka. De har ingen kontroll över sina egna liv, allt är styrt och bestämt uppifrån som i en diktatur. Det finns heller ingenstans att "gömma sig", för genom personnumren har kronofogden och skatteverket och försäkringskassan och socialstyrelsen och kommunen och landstinget och riksdagen och regeringen och polisen och gatukontoret och alla myndigheter i landet pejl på allt som folk gör och inte gör.

Varför är det så här? Är det för att 349 riksdagsledamöter är ca 200 för många och måste hitta på saker att ta upp för att visa att de "behövs"? Är det för att Sverige har kanske 400 mer eller överflödiga myndigheter (av ca 550) och deras generaldirektörer och andra anställda måste sysselsättas? Är det för att regeringens makt urholkas allt mer genom vårt medlemskap i EU (där de viktiga besluten fattas som sedan måste implementeras även här), och de därför måste hitta på allt mer onödigt att utreda för att försvara sin existens? Inte vet jag. Men det vet jag att det blir svårare och svårare att andas, att känna glädje och frihet i ett land med världens högsta skatter (ja, ja, ja – just nu råkar Danmark ha ett skattetryck som är 0,6 % högre än i Sverige) och där staten (politikerna) detaljstyr människors liv så till den grad att den t.o.m. vill tvångsansluta (säg ordet högt med betoning på första stavelsen) alla till en statlig a-kassa. Undrar förresten vad EG-domstolen kommer att säga om det…

Den som påstår att vi lever i en demokrati i Sverige har bara ytterst lite rätt. Demokratin inskränker sig till att det hålls val vart fjärde år och foket då får rösta. Men inte ens då får folket rösta på vilka de vill eftersom namnlistorna på valbara riksdagsledamöter bestäms av – guess who? – politikerna själva. I Finland, t.ex., får hela folket rösta på vem som ska vara landets president och där har man också direkta, äkta personval som innebär att man kan rösta på vem man vill, utan styrning av partierna. Förutom den demokratiska möjlighet som folket i Sverige har att rösta på någon person som partierna valt ut, de fem minuter det tar att lägga sin röstsedel i ett kuvert och lämna fram det till en valförrättare, så är det inte mycket till demokrati (makt som utgår från folket) som svenskarna kan utöva. I själva verket lever vi i ett land som ter sig som en sorts demokratisk diktatur. Demokrati fem minuter vart fjärde år, diktatur resten av tiden.

Kan inte någon utredare utreda hur man kunde rationalisera bort 200 riksdagsledamöter och få till stånd en till antalet mindre och till agerandet mer "folkvänlig" regering?

Mer om arbetskraftsinvandring

PÅ DN Debatt den 27 mars skriver migrationsminister Tobias Billström tillsammans med riksdagsledamoten Mikaela Valtersson (mp) under rubriken Vi lättar på reglerna för arbetskraftsinvandringen. Bland annat berättar skribenterna att:

En möjlighet införs för asylsökande som under handläggningstiden etablerat sig på arbetsmarknaden att under vissa förutsättningar söka arbetstillstånd direkt från Sverige. Detta undantag från huvudregeln, att uppehålls- och arbetstillstånd ska vara ordnade före inresan till Sverige, innebär i dessa fall att den som fått avslag på sin asylansökan inte behöver återvända hem för att därifrån söka ett tillstånd som sannolikt kommer att beviljas.

Detta har så gott som alla medier i landet rapporterat om på ett sätt som kan tolkas som att det nu blir hur lätt som helst för asylsökande att ”byta spår” från asylsökande till arbetskraftsinvandrare. Aftonbladet skriver t.ex.: ”Ingen invandrare som har jobb ska i framtiden kunna skickas tillbaka till sitt hemland.” Och E24 har rört till det hela ordentligt när de skriver: ”Ingen arbetskraftsinvandrare ska längre tvingas att åka hem trots att hon eller han har ett arbete”, skriver Billström och Valtersson i DN.”

Aftonbladets och andra mediers rapportering är inte tydlig. Den bidrar till en föreställning om att det nu ska gå att komma till Sverige som asylsökande (d.v.s. utan jobb och bostad ordnade) och sedan gå över till att bli arbetskraftsinvandrare genom att kanske skaffa papper på att man jobbar hos en släkting eller bekant etc. Men av regeringens eget förslag Ett effektivt och flexibelt system för arbetskraftsinvandring framgår att fullt så enkelt blir det inte. Där står så här:

5.1
Uppehållstillstånd för arbete i Sverige för en utlänning som fått avslag på asylansökan.
Förslag: En utlänning vars asylansökan avslagits genom ett lagakraftvunnet beslut ska undantagsvis kunna beviljas uppehållstillstånd för arbete utan att han eller hon först behöver lämna landet. En sådan ansökan ska endast kunna bifallas om sökanden kan visa att han eller hon har en anställning sedan minst sex månader. Anställningen ska vara en tillsvidareanställning eller ha en varaktighet om minst ett är från ansökningstillfället och uppfylla de allmänna förutsättningarna för arbetstillstånd. Även en familjemedlem till en sådan person ska kunna beviljas uppehållstillstånd utan att först behöva lämna landet. För att en ansökan ska kunna beviljas ska den ges in till Migrationsverket inom två veckor från det att beslutet om avslag på ansökan om asyl vunnit laga kraft.

Enligt regeringens förslag, som regeringen nu överlämnat till Lagrådet, ska inledningsvis ett tidsbegränsat tillstånd för som längst två år beviljas. Om personen därefter fortfarande arbetar ska tillståndet kunna förlängas med ytterligare två år. Efter fyra år ska ett permanent uppehållstillstånd kunna ges. Detta gäller alltså också de asylsökande som uppfyller de angivna kriterierna och ”byter spår”. Att ha ett ”riktigt” arbete och att försörja sig i minst fyra år är således kraven för att man ska beviljas permanent uppehållstillstånd.

Det är utmärkt att regeringen inför möjligheter för arbetskraftsinvandring och slår fast att det ska vara arbetsgivarna och inte facket eller någon annan som ska avgöra vilka personer som ska få komma hit för att arbeta. Det är ju arbetsgivarna som vet vad de behöver och det är också de som tar riskerna vid de fasta anställningar som det krävs att de erbjuder. Den nya lagen gäller personer som i hemlandet söker tillstånd att komma hit för att arbeta, personer som har ett konkret erbjudande om jobb – och kunna ordna bostad. Med de kriterierna uppfyllda ska personer kunna söka uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige. Undantagsvis – med betoning på undantag – ska asylsökande som uppfyller kriterierna enligt ovan kunna ”byta spår”. Om jag har förstått det hela rätt.

Upp som en sol, ner som en pannkaka: Migrationsverkets Irak-projekt i Flen

Jag har tidigare kritiserat Migrationsverkets Irak-projekt i Flen både i artiklar i Expressen och hör på bloggen. Läs blnd annat här, här, här, här, här och här.

Migrationsverket kallar det för AIHIAS – Alternativ initial handläggning av irakiska asylsökande och meningen var alltså att de skulle handlägga 5.000 asylärenden från Irak med nya metoder och utveckla ett ökat samarbete med polis och frivilligorganisationer. Projektet skulle bedrivas under tio månaderoch skulle inledas i november 2007 men blev försenat och inleddes den 4 februari 2008. I verksamheten kommer projektet att förfoga över en personalstyra som omfattar 60 personer fördelat på 1 projektledare, 1 projektkoordinator, 1 ekonom, 1 ekonomiassistent, 1 administrativ assisten, 1 personalredogörare, 1 receptionist, 4 experter, 6 beslutsfattare, 24 asylhandläggare, 6 asylassistenter, 3 mottagningshandläggare, 4 boendeassistenter, 1 logistikassistent och 1 certifierad dokumenthandläggare.

Projektet ska avgränsas så att det endast tilldelas ärenden i det initiala skedet av asylprocessen och där presumtion för offentligt biträde inte föreligger. Detta innebär att det i vart fall inledningsvis ska vara antagligt att personen ska beviljas uppehållstillstånd här. En förutsättning ska också vara att den sökande önskar få sitt boende tillgodosett av Migrationsverket, d.v.s inte önskar ordna sitt boende själv. En annan förutsättning är att den sökande inte omfattas av s.k dublinförfarande, det vill säga att den sökandes ansökan ska prövas av annan stat inom Dublinområdet än Sverige, eller av annan anledning är föremål för fråga om omedelbar avvisning.
En sökande ska omfattas av projektet från det att han/hon lämnar in ansökan på en ansökningsenhet och till han/hon får ett uppehållstillstånd eller att behov av offentligt biträde uppstår. Behov av offentligt biträde uppstår när det inte längre står klart att uppehållstillstånd ska beviljas och verket därför tar upp fråga om avvisning.
Exempel på sådana situationer är att det föreligger problem med att säkerställa en riktig bedömning av den sökandes nationalitet och identitet, det föreligger brister i trovärdigheten eller att den sökande inte åberopar tillståndsgrundande skäl för sin ansökan.
Projektet ska utreda och inom 10 arbetsdagar besluta om uppehållstillstånd eller om att ta upp frågan om avvisning.
En sökande som är berättigad till ett uppehållstillstånd kan snabbt få ett sådant tillstånd eller, när det anses att det finns ytterligare frågor att ställa, ska den sökande skiljas ut från projektet och ingå i den ordinarie processen.

Den sökande ska normalt lämna sin plats i projektets boende inom två veckor från ankomsten till Flen och senast inom tre veckor om svårigheter för plats uppstår i Migrationsverkets mottagningssytem.

I motsats till det normalt skriftliga systemet för handläggning, ska sökande vars ärende handläggs i projektet intervjuas muntligt fram till dess behov av offentligt biträde uppkommer.

En sökande som är berättigad till ett uppehållstillstånd kan snabbt få ett sådant tillstånd och när det anses att det finns ytterligare frågor att ställa, ska den sökande skiljas ut från projektet och ingå i den ordinarie processen.

Efter att ansökan givits in på en ansökningsenhet i Stockholm (Märsta/Solna), Göteborg eller Malmö, ska handläggningen av ärendena ske i projektets operativa del, som är placerat i Flen. Den sökande ska fysiskt föras över för boende i Flen. Projektet ska koncentrera resurserna till tidigast möjliga skede i processen (utredningsskedet). I detta skede ska det finnas ett nära samarbete mellan mottagnings- och asylpersonal, så att en samfälld undersökning/bedömning/beslut ska ske. Det ska i detta skede i förekommande fall även vara ett samarbete med andra intressenter.
Under asylutredningen ska även förhållanden angående anknytning för familjeåterförening utredas. Detta för att en möjlig familjeåterförening ska bli bättre förberedd och en handläggning av den ansökan ska gå fortare.

Det finns också behov av en ökad och fördjupad samverkan mellan Migrationsverket, Rikspolisstyrelsen och Säkerhetspolisen på en operativ nivå, så att nationalitet och identitet kan snabbare bli fastställd med större säkerhet.
Ärenden där krigsförbrytelser och säkerhetshot kanske kommer fram, kan upptäckas fortare.

Projektet kommer också att öka stödet till handläggningen angående vad som kommer fram i fråga om landinformation , analysera informationens betydelse för beslut i enskilda ärenden och praxis och även analysera statistik. Dessa resultat ska hanteras närmare handläggarna som faktiskt samlat handlägger irakier. Upprättande av en Iraqi suport desk blir därför ett användbart instrument.

I projektet ingår även att finna metoder för att uppdaga "falska" handlingar. Projektet disponerar därför även särskild personal med teknisk utrustning för att uppdaga "falska" handlingar. Polisanmälan, i enlighet med verkets instruktion, kommer att ske i de fall falska eller på annat sätt manipulerade handlingar uppdagas och åberopas.

Om den sökande beviljas uppehållstillstånd och därför ska kommunplaceras, ska den han/hon flytta till en ordinarie mottagningsenhet varifrån kommunplaceringen ska ske.
Migrationsverken kan dock inte hindra att utlänningen omedelbart flyttar ut till en kommun, genom s.k EBO, på eget bevåg och därigenom bosätter sig själv där han/hon önskar.
************
Verksamhetschef Eugéne Palmér fick i uppdarag att till den 8 april komma med ett förslag för utveckling av AIHIAS.

Om regeringens förslag att psyksjuka ska kunna dömas till fängelse

En bloggläsare som själv har erfarenhet av fängelser, har skickat följande tänkvärda text:

Jag såg ett nyhetsinslag häromdagen om regeringens förslag om att psyksjuka ska kunna dömas till fängelse istället för till vård. I reportaget så togs det upp att när de psyksjuka har avtjänat sitt straff släpps de ut i samhället direkt. Tanken är ju att ingen ska kunna begå grova brott och åberopa att han/hon varit psykiskt sjuk och sedan helt plötsligt bli frisk efter några månader och då bli frisläppt.

Men de som lade fram det nya förslaget hade nog inte tänkt på att en del kanske inte blir friska efter den tid de suttit frihetsberövade och att de därför går ut lika sjuka som när de kom i fängelse och direkt begår nya brott med fara för liv och lem för "tredje man"!

Idag döms ju de som konstateras vara psykiskt sjuka till psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Om jag förstått det hela rätt så är det så att om man inte blir frisk så kanske man aldrig blir frisläppt. Och i olika fall behövs förstås olika lång vårdtid. Detta kan ju inte en domstol bedöma i förväg, i form av längd på fängelsestraffet.

Jag vill med utgångspunkt i mina egna erfarenheter belysa det hela i ett perspektiv som regeringen troligtvis inte alls har tänkt på. Jag har ju själv upplevt hur kriminalvården ser ut inifrån och hur den fungerar eller rättare sagt inte fungerar. Jag blir riktigt rädd å alla medborgares vägnar när jag hör att kriminalvården ska "vårda" psykiskt sjuka. På det sätt som verksamheten bedrivs så kommer det bara att skapa ännu farligare människor.

Tänk den kanske inte helt befängda tanken att det är någon som blir felbehandlad och oskyldigt dömd. Eller att en person har varit på fest dagen före, tror sig vara nykter, hamnar i en poliskontroll och blåser, blir haffad och dömd till fängelse. Hamnar i samma cell som en riktig galning. Det kan faktiskt hända då kriminalvården blandar fångar hej vilt. Man är inlåst i en liten cell med en annan människa kl.18.45 till kl. 08.00 – mer än 12 timmar. Under natten är personalstyrkan minskad och om man "flaggar på", alltså ringer på klockan för att vakten ska komma så kan det ta allt från några minuter till en halv timme. Då kan man ha hunnit bli mördad flera gånger om.

Och nu ska ingen säga att det inte finns de fångar som delar cell i svenska fängelser. Jag har själv varit tvungen till detta då det är överfullt. Sedan räcker det med att mötas i gemensamma utrymmen i anstalten. Det slipas matknivar och det slipas tandborstar. Men i vårt vackra, fina, ofelbara land kan ju inte samhället begå några misstag så sannolikheten att det skulle kunna hända är så liten att det liksom inte kan hända.

Vi får ställa vårt hopp till Gud och be att han vakar över oss. Vi får be och hoppas att Han sänder en stråle av verklighetsförankring till våra politiker så att de inte sitter där på sin gräddhylla med skygglappar på sig. De blir ju behandlade på annat sätt än de vanliga medborgarna så det är ingen risk att de blir drabbade själva. Men de kan ju ha någon släkting som far illa eller faktiskt begår brott och hamnar i farliga situationer på någon anstalt. Gud bevare dem då, med det system som politikerna nu föreslår!