• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Hej då, Bo Bylund!

Bo Bylund, gd AMSEfter att ha slagit samman länsarbetsnämnderna anser arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin att tiden är inne för ett ledarskifte och Arbetsförmedlingens chef Bo Bylund får lämna sitt jobb. Hur många sörjer?

Sven Otto Littorin inledde diskussioner med Bo Bylund på torsdagen. I höst ska en ny generaldirektör vara på plats. ”Det var säkert inget roligt besked att få och jag har all respekt för om han vill gå tidigare”, säger Sven Otto Littorin till Dagens Nyheter.

Anledningen till att man redan nu går ut med beskedet är att det inte går att hålla tyst om man vill ha en öppen rekryteringsprocess. Bra, folk har rätt att få veta vad som händer på deras myndigheter, de myndigheter folket finansierar till 100 procent. Och de har rätt att veta vilka generaldirektörer som tillsätts och hur tillsättningen gå till. Om det är någon som är gift med en minister, t.ex., som tilldelas en generaldirektörspost. Som var fallet med Bo Bylund, gift med en minister i den förra regeringen (Berit Andnor, socialminister). Den regering som tillsatte honom.

”Vi har ett mål och det är full sysselsättning, inte att frisera arbetslöshetssiffrorna”, säger Sven Otto Littorin till Dagens Nyheter. Kanske står/stod Bo Bylund intresse i konflikt med den önskan. Han blev generaldirektör på Ams i augusti 2005 med ett mandat på sex år och nu får han lämna jobbet redan efter halva tiden.

Hej då!

Försök pågår…

…att importera mina blogginlägg från den 5 maj 2005 från den förra bloggen hit. Där finns så pass mycket som är av intresse även idag och som jag ibland vill kunna hänvisa till när jag skriver nya inlägg här. Jag hoppas att det lyckas snart, jag har klurat lite på det själv men har inte kommit på hur man gör och ställer därför mitt hopp till Mr Tobbolainen som är betydligt bättre än jag på sådant här. Hoppas att han lyckas! Hans blogg kan man förresten läsa här.

Paris i Helsingfors

Paris Hilton har minglat omkring i Helsingfors i dag, jagad av journalister och ivriga fans. Skvallerspaltsdrottningen turnerar i Europa med bandet Good Charlotte, där pojkvännen Benji Madden är gitarrist. I dag, den 3 april, vid 12-tiden anlände hon till Helsingfors med flyg från Tallinn.

Läs mer i Hufvudstadsbladet.

Saudiarabien: Medierna rapporterar mer öppet om familjevåld

Arab News logoEn 40 år gammal saudisk man misshandlade sin 12-åriga dotter brutalt, band henne vid väggen och lämnade henne att dö. Händelsen har chockat grannar och andra boende i stadsdelen Al-Salam i Riyadh.

“Det handlar om en man som inte bara slog sin 12-åriga dotter på ett grymt sätt utan också banden av hennes händer vid dörren och en av hennes fötter vid väggen och sedan gick ut för att shoppa,” säger talesmannen för polisen i Riyadh, major Sami Al-Shuwairikh. ”När han kom hem sex timmar senare fann han flickan död och anmälde sig själv hos polisen.”

Om mannen visar sig lida av en psykisk störning kommer han att placeras på en psykiatrisk institution. Flickans styvmor, faderns andra fru, ska också förhöras.

En av de närboende, Abdulrahman Al-Shehri, ansåg att brottet tyder på svår social dysfunktionalism: ”Jag vet inte hur den här mannen ska kunna leva med sig själv. Hur kunde han göra något sådant mot sitt eget kött och blod. I den äldre generationen finns traditionen att inte bära hand på en flicka. Man kunde ge henne reprimander, skälla på henne men aldrig slå. Något har uppenbart förändrats i samhället.”

Förra månaden dömdes en man till döden som hade befunnits skyldig till att ha slagit ihjäl sin fru. Många tror att våldet i hemmen har ökat medan andra tror att problemet har funnits länge men att saudiska medier blivit allt öppnare med att rapportera om detta så tabubelagda området.

Tidigare i år halshöggs Nashaat Ahnmed Haji och hans hustru Iman Ghazzawi offentligt i Makkah för att ha mördat 9-åriga dotter Ghosun från Ahmeds tidigare äktenskap. Både fadern och styvmodern dömdes som skyldiga till mordet av flickan, vars mor upprepade gånger försökt få vårdnaden och anmält till myndigheterna att hon starkt misstänkte att dottern misshandlades.

Jag är inte ett enda dugg förvånad

svt logoLäs och titta på Uppdrag granskning om tortyren och förnedringen av en mycket ung kongolesisk man på en gemensam svenskfransk camp under den s.k. Operation Artemis i juli 2003.

Svenskarna såg och hörde hur en ung kongolesisk man, Josef, förnedrades, pinades, plågades, skenavrättades, skendränktes, släpades omkring iförd huva över huvudet, leddes runt med en strypsnara fastsatt på en lång käpp och med byxorna nere vid knäna – alltså utsattes för grym och omänsklig tortyr. Vad gjorde de? Inte ett enda dugg förvånande gjorde de ingenting. Förvånande hade det varit om de hade agerat, om de hade satt stopp för den ovärdiga och grymma hanteringen av en medmänniska. Då hade jag blivit riktigt, riktigt förvånad. Några tämligen ”typiskt svenska” uttalanden och reaktioner från några av de män i den svenska specialstyrkan som var med:

”Jag kan fortfarande vakna på nätterna och höra skriken. Det lät som om man stryper en katt. Den som säger att han inte hört om detta ljuger”.

”Alla svenska chefer på plats visste om vad som pågick. Men ingen stoppade tortyren”.

”Att en fånge gråter under förhör är inget konstigt. Men det här var något helt, helt annat. Det här var förnedring och tortyr. Ren jävla tortyr.”

Kanske är det så att vuxna, specialtränade svenska män – alla med minst officersgrad enligt reportaget – av någon outgrundlig anledning inte får säga ett pip när de blir vittne till det som enligt UGs skildring hände på deras camp. Inte heller det förvånar mig, det ligger inte i svenskens ”natur” eller traditioner att ”lägga sig i”. Ytterst få reagerar när de blir vittnen till att människor misshandlas eller trakasseras på gator och torg, på tunnelbana och bussar. Inte ens när ungdomar blir offer för våld går vuxna svenskar annat än i undantagsfall in och försöker stoppa det hela. Så varför i hela fridens dar skulle svenskar då bry sig om en ung kongoles ens när de ser grymheten mot honom och hör hans ohyggliga skrik?