• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Thanh fick åka till MIG en gång till…

Thanh, Maud Olofsson och Fredrick Federley,
sommaren 2006 på Centerns stämma.

Som jag berättar i inlägget Vansinnigheterna tar aldrig slut så skickades Thanh hem av en migga i Solna, när han kom dit tidigt på måndag morgon den 7 april för att lämna in en ny ansökan. Hans ansökan togs inte emot. En småpåvemäktig man i lucka 3 tyckte att han kunde åka hela vägen hem igen (ca 1,5 timme) och sedan ”komma tillbaka igen i morgon eller någon annan dag”. Eftersom Thanh vant sig vid det mesta när det gäller MIG under 5,5 år, och eftersom vi pratat om vikten av att han håller sig lugn hur korkade eller elaka människor än är mot honom, så tog han sina papper (som han hade full rätt att lämna in) och sa: ”OK. Goodbye” och åkte från MIG med oförrättat ärende.

Jag blev mycket irriterad av den här översittarstilen från en lucksittare på MIG som visade sin makt mot en asylsökande genom att vägra ta emot hans handlingar. Därför kontaktade jag ”högre ort” inom MIG och berättade vad som hänt. Och påpekade hur illa det rimmar med ett ”värdigt mottagande” av dem som kommer, som ju MIG påstår sig ha. Numera. Men som inte stämmer. I alla fall inte när det gällde Thanh.

Han var en trevlig person, MIG-chefen, som hörde av sig genast och fick det hela klart för sig på en gång och lovade ta ett samtal med ansvariga för mottagningen i Solna. Den vänlige chefen ringde några timmar senare igen. Han sa att om Thanh kunde ta sig till Solna på nytt på tisdag morgon så garanterade han att Thanh skulle få ett bättre mottagande denna gång, få lämna in sin ansökan samt få sina fingeravtryck tagna, bli fotograferad och besvara några frågor. Jag var tveksam till om det verkligen skulle bli så, men sa åt Thanh att åka till MIG ännu en gång (tre timmar fram och tillbaka).

Thanh åkte till Solna. Han var där när de öppnade kl 08.30 och tog en nummerlapp som alla andra. Men då kom det fram en vänlig chefskvinna som undrade om han var Thanh och om han ville ha vänligheten att föja med. Han togs mycket väl emot och sa till mig efteråt att han nästan kände sig som en vip för första gången under sina 5,5 år i Sverige! Eller som en människa, inte ”bara” en utlänning som sökt asyl.

Nu får vi vänta och se vad som händer med Thanhs ansökan. Jag vet hur den ska hanteras enligt utlänningslagen, men eftersom det under 5,5 år begåtts så många felaktigheter och rena övergrepp så vågar jag inte lita på att lagen ska följas denna gång heller. Men hoppas kan man nu alltid. Hoppas att Thanh efter 5,5 år i Sverige ska kunna få leva ett normalt liv och börja jobba, sedan det inte gått att avvisa honom trots att han själv samverkat och medverkat på alla mer och mindre absurda sätt som myndigheterna krävt. Han som suttit inlåst på förvaret i onödan i åtta långa månader (till en kostnad av ca 800.000 skattekronor), uppmanats till lögn och bedrägeri av Polisen etc, etc, etc. Och t.o.m. råkat ut för att MIGs generaldirektör personligen försökt få hjälp av justitiedepartementet att sända iväg honom till Vietnam. Bakom ryggen på både Thanh och mig, som är hans ombud. Vilket inte lyckades.

När Mr Tobbolainen, min snälla blogginläggsöverförare, har lyckats få över alla mina bloggingar från gamla bloggplattformen, så kan man läsa den fullständigt absurda historien om Thanh så som jag tecknat ner den sedan nära tre år…

Nya turer i Migrationsverkets Irak-projekt i Flen

 Irak-projektet projektet, som efter att ha försenats med fyra månader, sjösattes i början av februari i år, håller på att ta helt nya former men ingen verkar veta riktigt vad som ska hända och hur projektet ska att se ut i framtiden.

Idag (8 april) har den här 30 miljoner EU-kronorsenheten producerat åtta uppehållstillstånd!

Troligen slutar det med att det här från början dödsdömda projektet läggs ner. Säkerhetsläget i Irak har enligt Migrationsverket förbättrats och det därför inte längre så att alla irakiska asylsökande ska beviljas uppehållstillstånd.

Läs min artikel i Expressen den 7 februari 2008 med rubriken Migrationsverkets Irak-projekt dödsdömt. Det känns lite som: ”Vad var det jag sa?”…

Selektiv åsiktsfrihet

Jag har sagt det otaliga gånger och jag säger det igen: I Sverige råder selektiv åsikts- och yttrandefrihet, en chimärfrihet, som i själva verket är mycket kringskuren. Jag har skrivit hundratals blogginlägg och tiotals artiklar om asylinvandringen ur flera olika synvinklar. Jag bryr mig inte om den svenska selektiva åsiktsfriheten och vad som är politiskt korrekt, jag bryr mig mer om sanningen (om den går att få fram), fakta (där de finns) och att beskriva saker mångfacetterat eftersom det mesta är både svart och vitt samtidigt. Inte svart eller vitt.

Nu har ytterligare en person, Gunnar Sandelin, journalist, socionom och tidigare pressombudsman på Bris, skrivit om en tabubelagd sida av asylinvandringen på ett annorlunda sätt än alla de politiskt korrekta journalister som tagit sig ”problemformuleringsprivilegiet” och som inte förmår se denna för Sverige till stor del framtidsavgörande fråga från mer än ett håll. Gunnar Sandelin skriver bland annat:

”Drygt en miljon utländska medborgare har under ett kvarts sekel beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa är hela nio av tio varken klassade som flyktingar eller som skyddsbehövande. Det är alltså en lögn att Sveriges mottagande av utlänningar främst värnar om de mest utsatta flyktingarna.”

Jag hoppas att folk läser artikeln med öppet sinne och med insikten om att denna fråga – liksom de flesta frågor – varken är svart eller vit utan både och. Att tala öppet och rakt om olika aspekter av asylinvandringen tillhör tyvärr inte den svenska kulturen, en kultur etablerad av (inte sällan) välbeställda journalister på de stora redaktionerna, som Gunnar Sandelin talar om. Journalister som inte orkar lyfta på sina häckar och gå ut i asylverkligheten utan tar sig mellan sina hem i ”svenneområden” till sina trygga redaktioner och tycker en massa utan att veta.

Jag kommer att fortsätta skriva och uttala mig på detta så komplicerade område på precis samma sätt som jag gjort hela tiden: så rakt som möjligt och utan att snegla åt vad andra tycker är ”pk”. Om klara övergrepp på asylsökande och om orättvisor och felaktiga beslut om avvisning. Om blåögda svenskar som av många asylsökande ses som lättlurade och om förfalskade id-handlingar och lögnaktiga historier. Och mycket mer. Svart och vitt.

Gunnar Sandelins artikel finns här.