Aktuellt 21 om att mottagandet av irakiska flyktingar i Södertälje uppmärksammats i världsmedia

I Aktuellt 21 den 11 april sändes ett mycket långt och varierat inslag bestående av flera olika reportage om asylsökande irakier som kommit till Södertälje. Men också om Anders Lagos (kommunstyrelsens ordförande i Södertälje) sju minuter långa tal i den amerikanska kongressen. Och om hur NTV rysk tv var där och gjorde reportage. Alltså det team som jag följde med under hela torsdagen i Södertälje (läs här och här). Dessutom ingick inslaget från Euronews som sändes i 121 länder i februari i år, där också jag medverkade.

Med rysk tv i Södertälje – del 2

Efter lunchen och de ganska lågmälda men ändå upprivande samtalen med irakierna hos Samira, åkte vi iväg för att filma hur det kan se ut där många människor tränger ihop sig på en liten yta. Vi hade, genom att äta tillsammans och prata och främst lyssna på människorna, etablerat ett förtroende som gjorde att några av dem gick med på att ta med oss till sin bostad.

Vi åkte iväg i en stor och en mindre bil. Nästan alla ville följa med, också de som inte bodde där eller hade något med saken att göra. Men det var ett avbrott i den ganska monotona tillvaron så de flesta hakade på. B, som var en av dem som bodde i lägenheten vi besökte, berättade att det är en etta med litet kök och att den gamla damen sover i vardagsrummet i sin säng medan de fyra männen släpar fram madrasser varje kväll (och släpar undan dem och ställer dem i en garderob varje morgon), lägger ut dem på den lilla fria yta som finns i rummet bland soffa och två fåtöljer, soffbord, tv och ett litet skåp. Det verkade få plats max två madrasser där (knappt), en fick lägga sin madrass i hallen och en i det verkligt pyttelilla köket.

Den gamla damen är änka och kom till Sverige för fem år sedan. Några av hennes barn finns också i Södertälje. Nu upplåter hon plats i sin lilla enrummare åt fyra män i varierande åldrar som alla ska duscha, äta, sova och ha sina kläder och andra prylar någonstans. Där satt hon och tronade, mitt ibland allihop efter att hon först hade serverat oss ett starkt och gott kaffe och karameller till. Jag frågade henne hur länge detta hade pågått och tänkte mig en kortare tid som några veckor eller på sin höjd några månader. ”Tre år”, svarade kvinnan och log blitt, ”men det går så bra, så bra”. ”De hjälper mig”. På frågan om det ändå inte är ganska jobbigt att bo fem personer på det här trånga utrymmet år efter år, tittade hon lätt oförstående på mig och sa att det är Guds vilja och att det är hennes skyldighet att hjälpa andra. Jag kramade om henne riktigt ordentligt, den här lilla hjälten som upplåter sina drygt 40 kvm åt fyra personer som annars inte skulle veta vart de skulle ta vägen.

När vi efter någon timmes besök tog farväl och öppnade dörren ut mot trapphuset, kom en blond lite äldre svensk kvinna som bodde i huset nerför trappan, på väg för att hälsa på en granne. Jag undrade lite oroligt vad hon skulle säga när hon såg oss välla ut ur den lilla ettan, alla med klart s.k. icke-svenskt utseende utom jag. Jag blev lite orolig för att hon skulle vara arg. Men icke! Den svenska kvinnan log och hälsade och sa till mig: ”Ja, det bor en hel massa folk därinne. Men de är så snälla och trevliga och jag har då inget besvär med dem”. Och så kom vår lilla tant ut i trapphuset och såg den svenska kvinnan och de ”hejade” på varandra och kramades och sa ”hej, hej” igen några gånger eftersom de inte har ett gemensamt språk. 

Det var med blandade känslor jag satte mig i den stora bekväma bilen för återfärd till Stockholm. Det  känns alltid omtumlande när man träffat människor med omskakande öden och hört deras berättelser och varit med dem några timmar. Det blir så intensivt när så mycket gås igenom på så kort tid. Och det känns alltid svårt att lämna människor i om inte direkt misär – utom några – så i alla fall i en oerhört tuff tillvaro som inte går att jämföra med ens egen ens på samma dag.

Jag gör ofta mina nedslag i verkligheten för att inte tappa kontakten med dem som så många (inklusive jag själv) talar och skriver om: de asylsökande. Och jag blir alltid lika medveten om att ”olika falla ödets lotter” och om hur allting hela tiden är svart och vitt. Aldrig svart eller vitt.

Med rysk tv i Södertälje den 10 april – del 1

Hela torsdagen den 10 april befann jag mig tillsammans med ett litet team från NTV Ryssland i Södertälje. Vi träffade Patrik Derk, vd för TelgeBostäder, som berättade om problemen med extrem trängsel i många lägenheter när flera familjer från Irak väljer att bo tillsammans i små lägenheter. Han talade om hur 12-15 personer kan bo i en liten trea på 65-70 kvm (se del 2 av det här minireportaget) och vad det gör främst för människorna som nöts mot varandra med olika problem och kriser till följd. Men också om slitaget på lägenheter som bebos av tre, fyra gånger fler än de är avsedda för. Han berättade också om framtidspanerna som inbegriper upprustning av orådet och viss tillbyggnad och han kändes, trots det rätt tunga läget just nu, ganska positiv.

Sedan träffade vi kommunpolitikerna Marita Lärnestad (m) i stadshuset, som berättade om läget ur sitt politikerperspektiv. Hon hade inte riktigt hade pejl på hur många irakier som bor i Södertälje, vilket förstås kan vara svårt när folk flyttar som de vill och alla kanske inte är registrerade i Södertälje.

Hos Samira på Ängsgatan hade ett drygt tiotal irakiska asylsökande samlats. En kvinna, resten män. En enda av dem hade fått permanent uppehållstillstånd (PUT), resten antingen väntade på beslut eller hade fått ett eller flera avslag på sina ansökningar. Många ville visa sina handlingar, ville ha förklaringar, ville ha svar på sina frågor. ”Varför har jag inte fått PUT när den och den har fått det, vi kom ju hit samtidigt?”. Med allt tålamod jag kunde uppbringa förklarade jag, om och om igen, att alla behandlas individuellt och att det beror på var i Sverige ens ansökan hanteras och av vilken handläggare och hur aktivt ombudet är m.m.

”Vi kan inte återvända till Irak, det går inte”, sa alla. ”Vi är kristna och kristna kan inte längre leva i Irak.” Där var mannen vars far och bror blivit dödade och han själv handikappad. Han utstrålade en stark sorg, förtvivlan och hjälplöshet där han satt och häll hårt i sin käpp som han fått att stödja sig på när han går. Där var kvinnan som är i Sverige ensam och vars man och två tonårsbarn är kvar i Irak. Och som väntat i tio månader utan ett livstecken från Migrationsverket. Där var också Aswan som kommit via Grekland och misshandlats där, men nu ska återsändas enligt Dublinkonventionen. I två år har han lyckats ”bita sig fast” i Sverige utan pengar någonstans ifrån och utan någonstans att bo – han säger att han inte vill bli misshandlad i Grekland igen, och till Irak återvänder han aldrig, säger han. Och så F som talade amerikanska med irakisk accent och hade jobbat med amerikanerna och visade mig sina handlingar. Så vitt jag kan bedöma (men vem vet med det irrationella Migrationsverket…) så torde hans möjligheter att få stanna i Sverige vara befintliga, till skillnad från de andras… Och så var där Emad som hade fått PUT för två månader sedan, efter fem år i Sverige – den ende i sällskapet som hade PUT och som snart skulle börja med praktik på en möbelindustri. Om han var glad så visade han det inte. För hur skulle han kunna det när hans landsmän sitter runt omkring honom och inte har en aning om hur det ska gå för dem?

Om begreppet ”papperslösa”

Om det slarvigt och oklart använda begreppet ”papperslösa” har jag skrivit en artikel som nu har publicerats i ett antal tidningar, bland annat Sundsvalls Tidning, Söderhamnskuriren, Ljusnan, Ljusdals-Posten m.fl. Läs texten här.