• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Med rysk tv i Södertälje – del 2

Efter lunchen och de ganska lågmälda men ändå upprivande samtalen med irakierna hos Samira, åkte vi iväg för att filma hur det kan se ut där många människor tränger ihop sig på en liten yta. Vi hade, genom att äta tillsammans och prata och främst lyssna på människorna, etablerat ett förtroende som gjorde att några av dem gick med på att ta med oss till sin bostad.

Vi åkte iväg i en stor och en mindre bil. Nästan alla ville följa med, också de som inte bodde där eller hade något med saken att göra. Men det var ett avbrott i den ganska monotona tillvaron så de flesta hakade på. B, som var en av dem som bodde i lägenheten vi besökte, berättade att det är en etta med litet kök och att den gamla damen sover i vardagsrummet i sin säng medan de fyra männen släpar fram madrasser varje kväll (och släpar undan dem och ställer dem i en garderob varje morgon), lägger ut dem på den lilla fria yta som finns i rummet bland soffa och två fåtöljer, soffbord, tv och ett litet skåp. Det verkade få plats max två madrasser där (knappt), en fick lägga sin madrass i hallen och en i det verkligt pyttelilla köket.

Den gamla damen är änka och kom till Sverige för fem år sedan. Några av hennes barn finns också i Södertälje. Nu upplåter hon plats i sin lilla enrummare åt fyra män i varierande åldrar som alla ska duscha, äta, sova och ha sina kläder och andra prylar någonstans. Där satt hon och tronade, mitt ibland allihop efter att hon först hade serverat oss ett starkt och gott kaffe och karameller till. Jag frågade henne hur länge detta hade pågått och tänkte mig en kortare tid som några veckor eller på sin höjd några månader. ”Tre år”, svarade kvinnan och log blitt, ”men det går så bra, så bra”. ”De hjälper mig”. På frågan om det ändå inte är ganska jobbigt att bo fem personer på det här trånga utrymmet år efter år, tittade hon lätt oförstående på mig och sa att det är Guds vilja och att det är hennes skyldighet att hjälpa andra. Jag kramade om henne riktigt ordentligt, den här lilla hjälten som upplåter sina drygt 40 kvm åt fyra personer som annars inte skulle veta vart de skulle ta vägen.

När vi efter någon timmes besök tog farväl och öppnade dörren ut mot trapphuset, kom en blond lite äldre svensk kvinna som bodde i huset nerför trappan, på väg för att hälsa på en granne. Jag undrade lite oroligt vad hon skulle säga när hon såg oss välla ut ur den lilla ettan, alla med klart s.k. icke-svenskt utseende utom jag. Jag blev lite orolig för att hon skulle vara arg. Men icke! Den svenska kvinnan log och hälsade och sa till mig: ”Ja, det bor en hel massa folk därinne. Men de är så snälla och trevliga och jag har då inget besvär med dem”. Och så kom vår lilla tant ut i trapphuset och såg den svenska kvinnan och de ”hejade” på varandra och kramades och sa ”hej, hej” igen några gånger eftersom de inte har ett gemensamt språk. 

Det var med blandade känslor jag satte mig i den stora bekväma bilen för återfärd till Stockholm. Det  känns alltid omtumlande när man träffat människor med omskakande öden och hört deras berättelser och varit med dem några timmar. Det blir så intensivt när så mycket gås igenom på så kort tid. Och det känns alltid svårt att lämna människor i om inte direkt misär – utom några – så i alla fall i en oerhört tuff tillvaro som inte går att jämföra med ens egen ens på samma dag.

Jag gör ofta mina nedslag i verkligheten för att inte tappa kontakten med dem som så många (inklusive jag själv) talar och skriver om: de asylsökande. Och jag blir alltid lika medveten om att ”olika falla ödets lotter” och om hur allting hela tiden är svart och vitt. Aldrig svart eller vitt.

%d bloggare gillar detta: