Glada Vappen! Mjöd och struvor på Valborg.

I Finland, på Valborg och Första maj, äter man den finska varianten av struvor (tippaleivät), som inte alls liknar det man i Sverige kallar ”struvor”. Och så dricker man – helst – hemgjord mjöd (simaa). Och viftar med majviskor och sjunger, precis som i Sverige, Vintern rasat och studentsånger.

Som barn började vi alltid med knästrumpor den 1 maj och slutade den 30 september. Och då fick det vara hur kallt som helst, knästrumporna skulle på den 1 maj även om det hade snöat på Valborg…

Finland: Polisen försökte hämta asylsökande

Polisen har försökt hämta en indisk kvinna och hennes 14-åriga dotter som fått asyl (i meningen ”fristad”) i Mikaels församling i Åbo. Men när de vägrade att följa med frivilligt avlägsnade sig polisen från platsen. Mor och dotter är rädda och säger att deras liv är hotade om de skickas tillbaka till Indien. Förvaltningsdomstolen har avslagit moderns och dotterns asylansökan, de skulle avvisas från Finland idag, den 30 april.

Församlingen vädjar nu till förvaltningsdomstolen om att beslutet inte ska verkställas.

Finland: Migrationsministern om asylsökande och Grekland

Vid EU:s möte för rättsliga och inrikes frågor, som hölls i Luxemburg den 18 april, informerade Grekland rådet om de utmaningar som kampen mot illegal invandring innebär för landet. Den illegala invandringen har ökat med cirka 40 procent år 2007 jämfört med året innan.

Finlands migrations- och Europaminister, Astrid Thors, konstaterar att Finland har oroat sig för hur asylsökande som har återsänts i samband med det s.k. Dublinförfarandet har behandlats i Grekland. Enligt Finland är det viktigt att kunna identifiera personer som är i behov av internationellt skydd och säkra tillträde till asylförfarandet.

Med Dublinförfarandet avses en situation där den sökande återsänds till det EU-land som han eller hon först har rest in i. Astrid Thors anser det vara viktigt att Grekland ser till att landet kan delta i Dublinförfarandet fullt ut. Migrationsminister Thors sade efter mötet i Luxemburg att hon anser att alla medlemsländer måste göra en insats för att förfarandet ska fungera.

”Utvisningar till Irak försvåras”

Utvisningar till Irak försvåras rapporterar bland annat Dagens Nyheter: 

IDAG GÅR ENDA FLYGLINJEN till Bagdad från Sverige via Jordaniens huvudstad Amman. Från och med i morgon, torsdag, kräver Jordanien att alla irakier som passerar genom landet har ett godkänt visum. Det gäller även om det bara är en flygplatstransfer.

Atrosh Air flyger dock bevisligen direkt till Irak (vilket jag skrivit om otaliga gånger både här på bloggen och i tidningsartiklar) från Stockholm till Erbil i norra Irak. Direktflyg, alltså, Inga mellanlandningar någonstans.

Men oavsett detta så är det viktigt att medierna inte rapporterar på ett sätt som väcker falska förhoppningar bland dem som har fått avslag på sina asylansökningar och som alltså ska utvisas till Irak. Många asylsökande kanske nu tror att de kan få stanna här, vilket givetvis inte är fallet. Därför är det föredömligt av Migrationsverket att så snabbt (och till och med på dag före röd dag!) gå ut med ett klargörande pressmeddelande. För oavsett vad man tycker om utvisningarna till Irak så är det ju bättre att veta vad som gäller än att inte veta…

Migrationsverket fortsätter utvisa till Irak

Migrationsverket arbetar som vanligt med beslutsfattande och utvisningar till Irak. Migrationsverkets ansvar är att stödja dem som vill återvända hem efter beslut om att de inte får stanna i Sverige. Jordaniens införande av visumtvång från 1 maj kan medföra vissa praktiska problem.

– Det finns dock alternativa resvägar och lösningar för dem som vill återvända och vi undersöker nu vilka arrangemang som är lämpliga, menar Caroline Henjered som är ansvarig verksamhetschef för återvändandearbetet. 

– Vi arbetar också aktivt för att få underlag för vår fortsatta planering från ambassaden i Amman, säger Caroline Henjered.

När det gäller personer som fått nej på sin ansökan och inte vill återvända självmant överlämnar Migrationsverket deras ärenden till polisen, som har ansvaret för dessa resor.

Be my guest # 63: Lars Odrup i Pälkäne, Finland

Gästbloggning från Lars Odrup som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.

Han jobbar periodvis hårt med att lära sig finska och får mycket stöd av folket i byn men möter ofta ”folkskollärare” då han öppnar munnen och börjar misshandla det finska språket.

Att bli svenskfinlandssvensk

Finländare, och nu talar jag om både dem som har finska som modersmål och dem som har svenska som modersmål, har förstås mycket gemensamt. Men en sak sticker verkligen i ögonen: blygsamheten och oförmågan att framhäva sig själv.

I mitt lilla resonemang kommer jag för enkelhetens skull att använda begreppet ”finländare” om både finnar (finskspråkiga) och finlandssvenskar (svenskspråkiga).

Det är väldigt vanligt att de finländare som jag försöker konversera på svenska i sin tur på klingande svenska säger: ”Nå, min svenska är så dålig, kan vi prata engelska istället?”

Eller så jag försöker med engelska och får på The Queens English höra: ”Well, I´m not that good in English so can´t we try Finnish? Or Swedish?”

Jag har grunnat mycket på detta. Varför kan inte finländaren, likt till exempel italienaren, pladdra på en märklig blandning av sitt modersmål, tyska och engelska samt gester och på så sätt göra sig förstådd?

Det kan förstås bero på finländarens lite inåtvända läggning, det vill säga han/hon vill inte gärna störa andra i onödan och att misshandla en främlings språk anses inte särskilt artigt. En annan förklaring kan vara det finska skolsystemet som, åtminstone förr, slog ner på fel istället för att premiera även halvdåliga försök på ett främmande språk. En tredje förklaring, fast inte så trolig, är att finländaren inte är så van att konversera främlingar. Nej, då tror jag mer på den finska blygsamheten och strävan efter att göra saker så bra som möjligt.

Finländare har faktiskt en sak gemensam med tyskar: det bor en liten folkskollärare och perfektionist i dem. Den som en gång försökt konversera en tysk på dennes modersmål vet att denne tankspritt och automatiskt korrigerar främlingens felaktiga val av preposition: ”Es heisst der Vogel – nicht das Vogel!”

Det är inte illa ment men kanske är tysken och finländaren produkter av samma skolsystem? Ett system som premierar det formellt rätta istället för det spontana och grammatiskt tvivelaktiga? Det som görs måste göras rätt, allt annat är det ingen mening med. Här kan ligga nyckeln till finnens tveksamhet till att tala främmande språk. En föreställning om att om det inte blir perfekt så är det lika bra att strunta i det.

Den här inställningen möter jag ofta i kontakten med myndighetspersoner. Dett intresse som dessa lägger ner i blanketter och formalia är nästan rörande. Varje punkt och komma måste vara på rätt plats och ve dig om du skulle komma dragande med blankett 52 C när det är 52 B som är den rätta, även om innehållet är detsamma frånsett ruta 96 där det står ”släktnamn” istället för ”familjenamn”.

Många säger att Finland har en helt annan kultur än Sverige. Förmodligen är det sant om man ställer svenskens inlärda hjälplöshet mot finländarens vilja att få och ge raka besked. En företeelse som nästan är helt okänd i mina nya hemtrakter är ”nånannanismen”. Jag kan reta mig på byråkraternas stelbenthet men samtidigt måste jag dem en eloge för viljan att försöka ge klara besked och hitta lösningar istället för att hänvisa till ”någon annan”. I Sverige är ofta ”någon annan” någon som egentligen har ansvaret men vem denne är, är inte alltid så lätt att veta, ens för tjänstemännen. Det enda de med säkerhet kan säga är att det inte är just deras avdelning/sektion som har det fulla ansvaret för …..

Är saken riktigt illa i Sverige så är det ”samhällets fel”. Det som är riktigt illa i Finland muttrar man istället över och sedan hittar man på något som är praktiskt möjligt, ehuru förstås inom lagens råmärken!

Jag tycker mycket om mitt nya land. Särskilt hjälpsamheten är påfallande i vardagslivet. När jag skulle registrera min svenska bil som finsk invandrarbil så var det inte lätt men tjänstemannen vid tullen nöjde sig inte med att hänvisa till ”någon annan” utan lade ner mycken svett och mycken möda i att lotsa mig rätt i den djungel av bestämmelser som gäller.

Resultatet blev att jag skulle få betala cirka 5000 euro i skatt men tjänstemannen ansåg att jag kunde återkomma om några månader då bilen blivit lite äldre och bestämmelserna blivit lite mer gynnsamma. Detta är finsk service – dessutom helt laglig!