• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Be my guest # 63: Lars Odrup i Pälkäne, Finland

Gästbloggning från Lars Odrup som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.

Han jobbar periodvis hårt med att lära sig finska och får mycket stöd av folket i byn men möter ofta ”folkskollärare” då han öppnar munnen och börjar misshandla det finska språket.

Att bli svenskfinlandssvensk

Finländare, och nu talar jag om både dem som har finska som modersmål och dem som har svenska som modersmål, har förstås mycket gemensamt. Men en sak sticker verkligen i ögonen: blygsamheten och oförmågan att framhäva sig själv.

I mitt lilla resonemang kommer jag för enkelhetens skull att använda begreppet ”finländare” om både finnar (finskspråkiga) och finlandssvenskar (svenskspråkiga).

Det är väldigt vanligt att de finländare som jag försöker konversera på svenska i sin tur på klingande svenska säger: ”Nå, min svenska är så dålig, kan vi prata engelska istället?”

Eller så jag försöker med engelska och får på The Queens English höra: ”Well, I´m not that good in English so can´t we try Finnish? Or Swedish?”

Jag har grunnat mycket på detta. Varför kan inte finländaren, likt till exempel italienaren, pladdra på en märklig blandning av sitt modersmål, tyska och engelska samt gester och på så sätt göra sig förstådd?

Det kan förstås bero på finländarens lite inåtvända läggning, det vill säga han/hon vill inte gärna störa andra i onödan och att misshandla en främlings språk anses inte särskilt artigt. En annan förklaring kan vara det finska skolsystemet som, åtminstone förr, slog ner på fel istället för att premiera även halvdåliga försök på ett främmande språk. En tredje förklaring, fast inte så trolig, är att finländaren inte är så van att konversera främlingar. Nej, då tror jag mer på den finska blygsamheten och strävan efter att göra saker så bra som möjligt.

Finländare har faktiskt en sak gemensam med tyskar: det bor en liten folkskollärare och perfektionist i dem. Den som en gång försökt konversera en tysk på dennes modersmål vet att denne tankspritt och automatiskt korrigerar främlingens felaktiga val av preposition: ”Es heisst der Vogel – nicht das Vogel!”

Det är inte illa ment men kanske är tysken och finländaren produkter av samma skolsystem? Ett system som premierar det formellt rätta istället för det spontana och grammatiskt tvivelaktiga? Det som görs måste göras rätt, allt annat är det ingen mening med. Här kan ligga nyckeln till finnens tveksamhet till att tala främmande språk. En föreställning om att om det inte blir perfekt så är det lika bra att strunta i det.

Den här inställningen möter jag ofta i kontakten med myndighetspersoner. Dett intresse som dessa lägger ner i blanketter och formalia är nästan rörande. Varje punkt och komma måste vara på rätt plats och ve dig om du skulle komma dragande med blankett 52 C när det är 52 B som är den rätta, även om innehållet är detsamma frånsett ruta 96 där det står ”släktnamn” istället för ”familjenamn”.

Många säger att Finland har en helt annan kultur än Sverige. Förmodligen är det sant om man ställer svenskens inlärda hjälplöshet mot finländarens vilja att få och ge raka besked. En företeelse som nästan är helt okänd i mina nya hemtrakter är ”nånannanismen”. Jag kan reta mig på byråkraternas stelbenthet men samtidigt måste jag dem en eloge för viljan att försöka ge klara besked och hitta lösningar istället för att hänvisa till ”någon annan”. I Sverige är ofta ”någon annan” någon som egentligen har ansvaret men vem denne är, är inte alltid så lätt att veta, ens för tjänstemännen. Det enda de med säkerhet kan säga är att det inte är just deras avdelning/sektion som har det fulla ansvaret för …..

Är saken riktigt illa i Sverige så är det ”samhällets fel”. Det som är riktigt illa i Finland muttrar man istället över och sedan hittar man på något som är praktiskt möjligt, ehuru förstås inom lagens råmärken!

Jag tycker mycket om mitt nya land. Särskilt hjälpsamheten är påfallande i vardagslivet. När jag skulle registrera min svenska bil som finsk invandrarbil så var det inte lätt men tjänstemannen vid tullen nöjde sig inte med att hänvisa till ”någon annan” utan lade ner mycken svett och mycken möda i att lotsa mig rätt i den djungel av bestämmelser som gäller.

Resultatet blev att jag skulle få betala cirka 5000 euro i skatt men tjänstemannen ansåg att jag kunde återkomma om några månader då bilen blivit lite äldre och bestämmelserna blivit lite mer gynnsamma. Detta är finsk service – dessutom helt laglig!