• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

”Det borde ju samhället ta tag i”

Ett inslag i Rapport i SVT1 lördag kväll kl 19.30 handlade om s.k. ”papperslösa”, d.v.s. människor som illegalt vistas i Sverige antingen efter att de fått avslag på sina asylansökningar i alla instanser och människor som kommit till Sverige och aldrig ens sökt asyl eller uppehållstillstånd. Inslaget visade att många av dessa människor jobbar svart och under svåra förhållanden, bland annat för underentreprenörer till Stockholms stad och Solna stad.

Ytterst märkligt var det att se och höra en upphandlare av tjänster i Solna stad intervjuas, och lätt indignerat säga:”Men det är ju ett samhälleligt problem och det borde ju samhället ta tag i”.

Men vem tror hon att hon representerar? Vem tror hon att betalar hennes lön? Är det inte just ”samhället” i form av skattbetalarna? Så vem – om inte hon själv – menar upphandlaren i Solna stad ska ”ta tag i det”?

Saudiskt hip hop-band

Jag skriver en hel del om Saudiarabien, vilket framgår under kategorirubriken Saudiarabien, Mellanöstern m.m. i vänsterspalten – faktiskt hundratals inlägg sedan snart tre år (från den 18 maj 2005). Jag skrev om boken Banat al Riyadh långt innan den uppptäcktes av andra i Sverige. Jag har skrivit om hur fångar kan släppas fria om de lär sig Koranen utantill, om hur en man dömts till döden för hädelse, om att en saudisk delegation besökt Migrationsverket; om hur kvinnor i Saudiarabien står utanför teatervärlden; om förbud för saudier att resa till Thailand; om en saudisk äktenskapssajt för handikappade; om översättningen av Koranen till hebreiska; om välgörenhetsorganisationen som hjälper saudier i bland annat Sverige och mycket, mycket annat.

Men jag har aldrig tidigare skrivit om ett hip hop-band från detta strängt islamiska land där konserter, nattklubbar, biografer och teatrar är bannlysta och där den här typen av sång och dans anses som skamlig. Bandet, Dark2Men, har därför bara uppträtt för vänner och bekanta i deras vardagsrum. Eftersom inga andra sätt att nå ut till en publik står till buds, har bandets mål varit att göra en cd. Men så fick de en möjlighet att uppträda inför hela arabvärlden – i en hip hop-tävling i MTV Arabia!

Bandmedlemmarnas fäder, som aldrig sett sina söner uppträda, skämdes och var mycket arga när de såg dem på tv dansande och rappande. Och deras fästmör – i ett land där kvinnor inte får köra bil, måste dölja sitt hår och bära heltäckande kläder offentligt – var inte glada över att killarna reste till Dubai där män och kvinnor fritt beblandar sig med varandra och alkohol finns tillgängligt överallt. Men de här killarna skrev historia – de blev Saudiarabiens första hip hop-band någonsin!

Lyssna på Dark2Men här och här!

Rille skriver om sin farbror Affe

Här skrev jag om min gode vän Affe som så tragiskt och utan förvarning rycktes bort från oss alla den 9 maj 2006. Nu ser jag att hans brorson, Jannes son Rille, har skrivit om sin fabror, hans död och vad han betydde för många på sin blogg. En mycket välskriven och klok text av en ung människa som konfronterades med döden på ett mycket abrupt sätt. Och om ”svansen” som grät krokodiltårar. Rille skriver bland annat:

Igår så var det två år sedan min farbror Alf dog, mycket plötsligt. Han vandrade runt på Södermalm med en kamera som fastnitad i händerna och tog kort på allting och ingenting. Genom åren på Söder hade han blivit tjenamors med så gott som hela grannskapet och han var en mycket utåtriktad person. När vi snackar Söder-original och lokalkändis så ligger bägge begreppen mycket bra till när det gäller Affe, som han kallades. Jag träffade Affe så gott som dagligen då jag vid den här tiden jobbade i hans och min pappas affär, dåvarande Vickys Livs, nuvarande Goodstore, på Skånegatan och Affe var såklart där rätt ofta även när han inte jobbade. Han hade sina intressen nämligen, och ett av de främsta var just att traska runt på Söder och knäppa bilder på hus, människor, träd, bilar, jag så gott som varenda knyck av gatorna runt Skånegatan har säkerligen fastnat på någon av hans bilder.

Och så, den 8 maj för två år sedan, så faller Affe, som varit fullt frisk och i ganska bra form för sin ålder, ihop på gatan. Någon beskrev senare det här som att “filmen klipptes av”, menandes att han helt enkelt hade blackoutat innan han ens slog i backen. I ungefär ett dygn låg han så i koma, för det mesta med min pappa vid sin sida, innan hans kropp kastade in handduken för gott och han dog där och då.
—–
Affes begravning hade blivit ett mikrokosmos av ett mediespektakel, och mitt bland alla dessa forna backtalkers så satt vi i familjen på en rad stolar vid kistan och kände oss helt tomma.

Hela den läs- och tänkvärda texten finns här.

Public service tvingar på publiken vad publiken inte vill ha

Jag har skrivit om det tidigare under rubriken Om tv-sändning av en liten flickas begravning (3 maj). Idag, den 10 maj, är dagen då den mördade Engla Höglunds begravning ska sändas direkt i SVT. Och i går publicerades Englas mormors förtvivlade brev i kvällstidningarna och de anhöriga talar om hur människor sårar familjen för att de kritiserar att begravningen ska sändas i tv (läs bland annat här).

Vilken cirkus det har blivit! Varför har ingen gett den här totalt medieovana familjen rådet att inte lämna ut alla deltagande brev som kommit till dem till tidningarna? Varför har ingen på det bestämdaste avrått dem från att kontakta SVT och be dem sända sitt mördade barns, barnbarns etc begravning i tv? Vilken medierådgivare som helst hade kunnat tala om för dem att det de gör inte kommer att gagna vare sig familjen eller minnet av deras dödade barn, barnbarn etc. Nu lider familjen extra mycket över att en förkrossande majoritet av alla tillfrågade, både inom det stora SVT och utanför, tycker att det är obehagligt, fel och en spekulation av SVT att direktsända lilla Englas begravning. Fokus har flyttats från det hemska som hände deras älskade barn till den cirkus som uppstått i o m att familjen bad – och främst att SVT gick med på – att sända begravningen i tv,

Den mycket krystade och konstiga förklaringen till att SVT sänder är följande och given av programdirektören Jan Axelsson
”Skälet till den här sändningen i SVT är den enorma medkänsla och uppskattning som familjen fått av det svenska folket, och det sträcker sig utöver det enskilda fallet Det visar på ett engagemang hos folket som beskriver ett slags oro, en sorg, en vrede för den utsatthet unga människor lever i. Därmed finns det också en ellmängiltighet i frågan som gör att vi kan följa upp vår bevakning av Engla Höglund i form av en begravning.”

De här är inget annat än ett tunt och dåligt uttryckt försvar för att public service ska pracka på allmänheten det som allmänheten bevisligen inte vill ha!

Vila i frid, lilla Engla! Jag hade önskat att du hade fått komma till din sista vila i lugn och i ro, utan en massa utomstående som ska kapitalisera på det tragiska, det fruktansvärda som hänt dig och din familj.

Fridfullt vid Nytorget

Vilken underbar, fridfull, varm, solig och häggdoftande morgon!

Så här tomt och lugnt var det vid Nytoget och serveringarna runt omkring kl 8 på lördag morgon idag, den 10 maj! Kaffe och en giffel i solen, kompletterat med morgontidningar och ett manus att korrläsa, kom jag först av alla till en av serveringarna och när jag gick därifrån två timmar senare var det fullt av Söderbor i alla åldrar och turister både från andra delar av stan men också från andra länder.

Den här dagen började på det mest perfekta och avkopplande sätt man kan tänka sig!