Be my guest # 64: Christian Irjala

Under den här vinjetten – Be my guest – bloggar denna gång Christian Irjala, inredningsartikekt mitt i livet. Och finlandssvensk. Här finns hans blogg.

Christian on
the Crescent Moon
(namnet på soffan)

Som gästbloggare vill jag gärna återberätta historien om Amos som kom till Finland som flykting och som jag blev god vän med. Det handlar verkligen om mötet mellan två kulturer. Idag är han tillbaka där han började men vi håller kontakten fortfarande och jag har kunnat hjälpa honom och hans familj och det av en orsak. Något varmare och mera upprikitigt väsen än Amos är svårt att hitta.

Historien om Amos
Min afrikanska gäst fixar och trixar i köket. Ett förnöjt gnolande på en i mina öron märklig slagdänga bryts plötsligt av ett hjärtligt skratt. Han kommer ut ur köket med något i handen och från mitt arbetsbord kan jag se två glada svarta gossar med absolut lika perfekta leenden. Den ena på en plåtburk som innehåller lakrits. ”This is so cool Chris” och jag förklarar för honom att den lakritsgubben inte får existera längre eftersom den anses vara mycket rasistisk. Min afrikan blir lite förbryllad och tror att det är ett skämt då jag berättar att förbudet föregicks av långa och ibland hätska diskussioner där även så kallade negerbollar var inblandade. De som vi nuförtiden kallar chokladbollar. ”Strange”, säger han som i åratal varit engagerad i kampen för mänskliga rättigheter i sitt hemland. Han som sett nästan alla sina vänner bli brutalt slaktade i ett mycket grymt och fullständigt orättvist politiskt spel och som till slut tvingats fly för sitt eget liv.

Vi sätter oss tillsammans i soffan med varsin tallrik mat som han tillrett och ser ännu en av alla dessa besynnerliga filmer som massproduceras i Afrikas Hollywood. Plågsamt? Javisst, för mig som mest sett västerländsk film men nigeriansk film tycks vara kult och jag tittar förundrat på Amos som med gester och skratt och tårar lever med i varenda scen.

”Chris, I do not understand why you people up here in the north are so quiet?”

Karln hade humor. En lakritsburk tog min afrikanske vän med sig då han lämnade vårt reserverat tystlåtna land och åkte tillbaka till djungelkriget. Efter många oroliga veckor och otaliga vändor till olika läkare blev det stora såret i magen snabbt bättre av något så enkelt som potatisvatten och med de förnyade krafterna kom också hans järnvilja samt beslutsamhet tillbaka. Karln hade verkligen resning som få.

Den sista kvällen hemma hos mig och efter den sedvanliga middagen – ”Your cooking is so sweet, Chris” – och glada samtal om allt och ingenting utbrast han plötsligt: ”And where can I find a woman? I need a woman”. ”Well”, sade jag och pekade ut i den sena kvällen bakom köksfönstret. Du går förbi det där huset med dom fula gula bokstäverna och svänger sedan upp till vänster och uppe vid kyrkan. där hittar du stadens glädjekvarter, dvs krogar. Lämpligt eller hur.

Förväntansfull och glad i hågen strosade han så iväg för att pröva lyckan bland de reserverat tystlåtna här uppe i vår kalla nord. Karln hade verkligen mod. Jag saknar honom enormt mycket nu när han återvänt till sitt hemland men vi håller fortfarande kontakten så gott det går.