• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Pierre Schori har delvis rätt

Pierre Schori skriver på Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 21 maj en artikel med rubriken Irakkonferens med makaber ironi bland annat att:

”Sveriges regering tar med andra ord på sig ett stort ansvar när man står värd för en konferens om en av vår tids stora humanitära, politiska och militära katastrofer förorsakad av ett brott mot folkrätten.”
och:
”Ser inte regeringen den makabra ironin i att kalla till en konferens till förmån för Iraks plågade folk samtidigt som man fortsätter att utvisa asylsökande till samma land, i vilket Sverige, likt Bushadministrationen, officiellt anser att det inte pågår ”väpnad konflikt”? Vår solidaritet med Irak måste väl ändå börja i Sverige.”

Men Pierre Schor har själv suttit i regeringen och han har själv också varit migrationsminister. Och hade den regering han då satt i velat stå värd för en Irakkonferens under samma villkor som regeringen idag gör det, så är det ganska troligt att Pierre Schori hade fogat sig och inte talat om det i negativa termer offentligt. Men jag kan ha fel…

Jag minns när Pierre Schori var alldeles ny som migrationsminister 1996 och dramat med den svårt sjuke turkisk-kurdiske pojken som led av obotlig muskeldystrofi rullades upp inför allmänheten. Pojken hade fått uppehållstillstånd i Sverige som mycket liten och bodde hos släktingar som hade utgett sig för att vara hans föräldrar.

Pojkens högsta önskan vid det här tillfället var att hans mamma och pappa skulle få komma och ta hand om honom. Han demonstrerade utanför UD och Pierre Schori, den alldeles nye ministern, hade ett varmt hjärta och gick ut offentligt och tyckte att det var väl klart att den sjuke pojkens biologiska föräldrar skulle få komma hit. Men så fick minsann inte en svensk minister uttrycka sig och Pierre Schori blev tagen rejält i örat av sin statssekreterare som i vissa kretsar gick under öknamnet ”Pansarkryssaren Potemkin”. Statssekreteraren tillhöll ministern på skarpen att inte säga sådana saker, att inte visa sådana känslor och att inte uttala sig på det sättet i enskilda ärenden.

Detta med ”enskilda ärenden” var redan då, liksom det är nu, ett av de grundläggande politikermantra i Sverige. Liksom ”vi har inte ministerstyre” när en minister avkrävs asvar för något.

Hur som helst, efter att ha blivit kväst och inrättad i ledet sa Pierre Schori – så vitt jag minns – inget mer om pojken som låg i sin rullstol utanför UD och demonstrerade. Utom i KU, dit ministern anmäldes, vilket jag beklagade.

Man ska inte kasta sten i glashus, är vad jag vill säga. Men jag vill också säga att jag älskade Pierre Schori i ett dygn eller två då, år 1996, innan Pansarkryssaren Potemkin rättade in honom i ledet. Och nu är jag lite besviken för att han skriver som han gör om Irakkonferensen. Samtidigt som jag delvis håller med honom. Så komplicerat kan det vara.

Och här bloggar Pierre Schori.

%d bloggare gillar detta: