”Voj öde!”, sa Råddjuret när den stora flodvågen kom. Och ”voj öde” säger jag också när jag läser den här insändaren, publicerad i Expressen den 6 juni. Skribenten har alla anledning till oro.
Om medlemmarna stannar kvar i facket och fler går med så blir givetvis facket en stark part på arbetsmarknaden. Facket = medlemmarna, inte facket = pamparna! Utan medlemmar inget fack och inga pampar. Om det finns många medlemmar och facket därmed är starkt kan de skrämma eller förhandla med kraft och få igenom kollektivavtal t.o.m. på enmansföretag, vilket var på tal för några år sedan. ”Kollektiv”(=alltså flera)avtal för en person… Voj öde!
Men eftersom nu medlemmarna flyr facket och knappast några nya strömmar till så menar Jonas Andersson, helt riktigt, att ”det finns en stor risk för att vi kommer att få se ännu fler företag som inte vill teckna kollektivavtal”. Ja, just det – och vad är det som är konstigt med det? Varför skulle någon vilja teckna avtal med en kraftigt försvagad motpart? Finns det inte medlemmar i facket så finns det inte och då är det knappast en part som någon bryr sig om. Då har folket visat att det är inte att vill med i ett fack och ytterligare göda skyhögt avlönade pampar som är så verklighetsfrämmande så klockorna stannar. Och då har arbetsgivarna ingen motpart.
De nuvarande stelbenta, betonghäckiga, gammaldags och pampstyrda facken har spelat ut sin roll. Face the facts, Wanja & Co! Folket, arbetstagarna, skulle må väl av att helt lämna de gamla sjunkande skeppen och börja på nytt på ett mindre rabiat sätt och med nya fräscha idéer; börja bygga nya fack i takt med tiden, moderna fack. Folket, arbetstagarna, skulle säkert kunna tänka sig att gå med i fackföreningar som inte skänker pengar till ett politiskt parti och som inte skapar en massa administrativa system som slår mot de egna medlemmarna. Många vill säkert vara med i en fackförening som väljer ordförande och andra funktionärer utifrån deras passion och glödande vilja att företräda sina medlemmar på ett bra och konstruktivt sätt och som absolut inte ger sig själva fyra, fem gånger högre löner än deras medlemmar har, plus en massa andra pampförmåner.
Ska fackföreningar ha en chans att överleva och existera i det moderna Sverige så måste de byggas upp på nytt: av folket, för folket – prestigelöst, rättvist, roligt, schysst. Det är min åsikt.
Filed under: Allmänt, Samhälle | Kommentarer inaktiverade för Voj öde!
Merit Wager 