Jag har varit bortrest 2

Jag har varit på en mycket naturskön plats med en fantastiskt fin anläggning direkt ute i ingenstans och i total samklang med naturen. Så började min lilla reseberättelse här på bloggen häromdagen: Jag har varit bortrest 1.

Ingen har kunnat gissa var jag har varit. Det har gissats på ”Åland” och ”utanför Stockholm” (hur man nu kunde gissa på det med tanke på nejonögat…) och på Finland: ”… för att det känns så, med tallarna och björkarna och allt annat som sammantaget ger en känsla av att det inte kan vara i Sverige”, som en smart och tänkande person skrev.

Mycket riktigt: den vackra platsen som jag besökte ligger i Finland. Närmare bestämt i kommunen Euraåminne. Ringer det ingen klocka? Är ortsnamnet inte bekant? Men om jag säger Olkiluoto då? Eller om jag säger Olkiluoto 3?

Fortsättning följer...

Be my guest # 65: Lars Odrup, Pälkäne, Finland

Gästbloggning från Lars Odrup som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.

Han jobbar periodvis hårt med att lära sig finska och får mycket stöd av folket i byn men möter ofta ”folkskollärare” då han öppnar munnen och börjar misshandla det finska språket.

Jag har börjat jobba som oavlönad guide vid pansarmuséet i Parola. Mitt första uppdrag var 97 svensktalande småttingar från Smedsby skola. Det var mycket spännade och även om jag ibland arbetat som guide i Sverige så har jag aldrig i något sammanhang guidat små barn förut:
– Lasse, kan en människa lyfta en tank?
– Har du varit i krig?
– Vad kostar en tank? Tusen euro?
– Hur gammal är du?
– Varför har inte alla eldrör en mynningsbroms?
Hoppsan, den sista frågan var överraskande men ibland kan de små liven mer om teknik än man vill tro. Fast sedan var vi tillbaka igen:
– Lasse, vem var dummast? Hitler eller Stalin?
– Jag måste kissa…

Jag tyckte mycket om denna guidning. Barn kan vara väldigt trevliga. En flicka kom fram till mig och sade: ”Du är lite tjock. Det är min morfar också!”
Jag tog det som ett stort beröm.

Det här är Lars Odrups andra gästbloggning. Läs den första här.

Många har upprörts…

…och tagit kontakt med anledning av inlägget här på bloggen med rubriken I en bostadsrätt är man fullkomligt rättslös där Anders Forsberg berättar vad som drabbat honom i en HSB-bostad. Jag har fått både mejl och samtal om det orimliga i att här tycks finnas brister i bostadsrättslagen och omänsklighet hosdem som sitter i styrelserna. Och det har nu också framkommit att det finns en vilja att driva de frågor som tas upp i inlägget.

Enligt uppgift från företrädare för bostadsrättsfrågor finns en utbredd ovilja att tala högt om de problem som Anders Forsberg i sin berättelse tar upp. Det finns tydligen hur många människor som helst som är lika förtvivlade som Anders Forsberg över den orättvisa och de extra kostnader som drabbat dem helt i onödan, bara för att alla inblandade vägrar informera om att ”så här kan det gå”. Mäklarna vill inte informera potentiella bostadsrättsköpare för ”då blir det ju svårare för oss att sälja”. HSB och andra informerar inte nya bostadsrättsinnehavare och styrelser i mindre bostadsrättsföreningar säger heller ingenting om vad som kan drabba den som i sin okunskap renoverar och bygger om i vad de uppfattar som ”sina” lägenheter.

Jag kommer att fortsätta att följa frågan här på bloggen.

Mörkandet är stort, men efter min kolumn – Hyra eller äga bättre än förening – i Svenska Dagbladet, som ledde till att bland många andra Anders Forsberg hörde av sig och nu andra intressenter och andra medier vill lyfta frågan, så anske vi kan få till stånd en ändring.