Finland: valfinansieringshärvan på dagordningen vid centerns kongress

När partiordförande Matti Vanhanen öppnade kongressen i Joensuu visste han om att det brann på partikamraten Mauri Pekkarinens ministerium.

”Mauri är inte här, men det är nog inte han som startat branden med att tutta eld på sina tavlor”, menade Vanhanen.

I valfinansieringshärvan ser Vanhanen starka krafter som försöker skyffla hela ansvaret på centern:

”De anser att fel parti leder landet. De anser att fel person är statsminister. Tillsammans ska vi samla krafterna och svara på utmaningen!”

Jarmo Korhonen/Keskustan kuvapankki

Anfall är bästa försvar, måste partisekreterare Jarmo Korhonen ha resonerat när han steg upp i talarstolen för att berätta om partiets verksamhet den gångna tvåårsperioden:

”Skyll på mig! Jag tar ansvar för vad folk gör på partibyrån.”

Taktiken gick hem hos delegaterna. Korhonens tal avbröts gång på gång av applåder. Som när han gjorde en jämförelse enligt vilken centern är rena fattiglappen i valsammanhang medan sdp:s kassavalv inför ett val fylls med pengar.

”Socialdemokraterna är de verkliga kapitalisterna. Vi kommer trea efter samlingspartiet, nej fyra, för sfp fick ju en hel miljon av något slags stiftelse.”

Var Korhonen än visade sig fick han kramar och ryggdunkningar och centerkongressen jublade när partisekreteraren Jarmo Korhonen på ett färgstarkt sätt berättade om hur han jobbat för att få in pengar till partiets valkassa och hur han jobbat för att få ordning på centerns ekonomi:

”Jag har druckit kaffe så jag fått sur mage, ätit sju rulltårtor och tre luncher. Jag har tiggt om pengar på mina bara knän!”

Och trots allt kaos och tumult som varit i samband med valfinansieringen så sitter partisekreteraren Jamo Korhonen kvar. Hann besegrade sin utmanare Kimmo Tiilikainen med sifforna 1.200 mot 488. En enhällig partikongress har också valt Matti Vanhanen till en ny tvåårsperiod som centerordförande.

Källa:

Jag hade inte tänkt skriva om omröstningen gällande den s.k. FRA-lagen…

…men jag gör det nu, i alla fall. Läs här om frågan. Och här.

Jag hade inte tänkt skriva eftersom ”alla andra” redan gör det från alla tänkbara håll och ur alla tänkbara synvinklar. Men efter att ha funderat över hur det överhuvudtaget är möjligt i ett land som Sverige som alltid påstår sig vara så ”demokraaatiskt” och så ”fritt” och säger sig ”vääärna om åsikts- och yttrandefrihet” och som talar vackert om ”integriteeet” etc, att kläcka en sådan idé som den som nu ska röstas om, så får väl också jag dra mitt lilla tankestrå till den jättelika tankestacken.

Thomas Gür skriver i sin insiktsfulla kolumn på ledarsidan i Svenska Dagbladet med rubriken Unga ledamöter törs inte mopsa sig, bland annat:

Det är ont om människor som vågar gå på tvärs. Även om det kommer in fler unga än någonsin, blir det ingen förbättring, menar hon. (Margit Gennser som satt i riksdagen från det hon var 40 tills hon var 70, år 2002).

– De unga är värre. De är karriärister som inte vågar säga emot. Det är farligt när unga människor som inte jobbat plötsligt får 40.000 kronor i månaden. Det kommer de inte att få någon annanstans.”

Grundarvodet till en riksdagsledamot uppgår numera till 52900 kronor i månaden utöver traktamenten, fritt årskort på SJ och andra förmåner. Som ledamot får man 25000 kronor under mandatperioden för politiska resor inom EU och lika mycket för studie resor utomlands.

Det är inget fel med god ersättning – våra folk valda beslutfattare ska inte behöva snegla åt alternativa inkomstkällor. Men i ersättningarnas omfattning och nivå finns också förklaringen till att frihetliga unga riksdagsledamöter i borgerligheten, och med dem även äldre kolleger, inte står emot partipiskan, utan är beredda att rösta igenom ett vidsträckt, illa tänkt och illa skrivet lagförslag om massavlyssning.

Det ligger säkert mycket, mycket mer än de flesta av dem det gäller är beredda att erkänna i det Thomas Gür skriver. Men på onsdag är det ”upp till bevis”, då får vi se vilka av de unga, äldre och gamla som tar ett personligt ansvar och följer sin inre röst och lyssnar på sina väljare. De som låter sig piskas in i leden för rädsla att bli ”mobbade” eller av rädsla för att deras politiska karriärer ska hindras kommer inte att få något annat än förakt från mig och många, många andra. Förresten: vilka politiska karriärer ska de då värna om, ifall folket sedan inte vill rösta på dem mer?

Det finns frysta smulpajer!

Jippii! Det finns frysta smulpajer! Vilken lycka för alla ohusliga och händiga som inte är duktiga på att baka pajer själva!

Jag har smakat på båda sorterna med gräddgul, len vaniljsås till och det var riktigt gott. Nu kan alla som inte är så bakkunniga snabbt få nästan hembakt smulpaj på mindre än en halvtimme. Det tycker jag är bra.

Yacoubian building

Jag hinner alltför sällan läsa böcker, tyvärr. Men det här är en bok som jag ska tvinga till mig tid för att läsa. Jag köpte den häromdagen och ska läsa den i helgen. Handlingen utspelar sig i Egypten och beskrivs så här på Internetbokhandeln sajt:

Beläget mitt i Kairos myllrande kärna ligger Yacoubians hus, uppfört på trettiotalet i klassisk europeisk stil och en gång hemvist för ministrar och miljonärer. Numera finns där alla sorters människor: en fattig men vacker kvinna som snabbt får lära sig att mäns lustar är det som styr samhället, portvaktarsonen som på grund av sin bakgrund nekas inträde till polishögskolan och i frustration vänder sig mot religiös fundamentalism, chefredaktören som i varje ny man han möter försöker hitta tillbaka till det han i unga år upplevde med sin förste älskare, en korrupt rikeman och politiker som tänjer på Koranen för att tillgodose sina egna begär.

I Yacoubians hus blandas hyresgästernas öden med minnen från en annan tid och bilder från dagens Egypten, en smältdegel där religiös extremism och politisk korruption föder varandra, där ungdomlig entusiasm snabbt kan förbytas i ursinne, och där gamla seder blandas med den nya tiden.

Om författaren:
Alaa Al-Aswany (född 1957) är utbildad tandläkare och drev sin första praktik i Yacoubians hus i Kairo. Sedan många år arbetar han även som journalist och medverkar i ett antal egyptiska tidskrifter. Yacoubians hus är hans andra roman och en enorm framgång; den har sedan den kom ut 2002 förblivit världens mest sålda arabiskspråkiga roman, och är översatt till 15 språk. Den har också filmatiserats.

Boken finns ännu inte på svenska, meen kan beställas t.ex. hos bokus.com på engelska.