• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Många stora ”svenska” företag ägs av saudiern Mohammed Al-Amoudi

Saudiern Mohammed Al-Amoudi välkomnar idag, i en fyrsidig bilaga i Dagens Nyheter tydligt märkt ”annons” på alla fyra sidorna, prins Salman från Saudiarabien som i dagarna besöker Sverige. Annonsbilagan är utformad och betald av Al-Amoudis bolag i Sverige: ABV Rock Group och preem.

Dessa bolag ägs alltså av Mohammed Al-Amoudi, som även äger (eller har ägt?) byggföretaget Midroc samt en mängd fastigheter i Sverige. Han är dessutom den enskilt störste ägaren av byggföretaget PEAB.

Al-Amoudis företag sysselsätter (d.v.s. ger arbete och inkomster åt) ca 15.000 människor i Sverige och han har – för förtjänstfulla insatser för Sverige och svenskt näringsliv – två gånger av kung Carl XVI Gustav tilldelats utmärkelsen Kommendör av Kungliga Nordstjärneorden; andra gången av 1:a klassen.

”Det är en stor hjälp för mig när jag i mitt arbete att marknadsföra Sverige och svenskt industrikunnande kan lyfta fram Mohammed Al-Amoudi och hans framgångsrika svensk-saudiska arbete,” sa Sveriges ambassadör i Saudiarabien, Jan Thesleff, i sitt tal till Mohammed Al-Amoudi vid tillfället.

Det är bra att svenskarna bland annat genom den här annonsbilagan får veta att dessa bolag, som många kanske ännu tror är svenska, i själva verket ägs helt eller delvis av en saudier. Och att vi blir medvetna om att allt fler bolag och fastigheter ägs av utländska medborgare:, bland annat av saudier, amerikaner, tyskar och – inte minst – av finländare.

P.S. 1 Själv har jag jobbat med och för saudier i tio år och har inga problem alls med att de köper företag och fastigheter i världen. Likså har jag jobbat med och för finländare lika länge och har inget emot att de äger företag eller fusioneras med svenska. Jag tycker bara att det kan vara bra att veta att ”svenska” företag inte alltid är ”svenska”.
P.S. Det hade varit bra om de haft en korrläsare av texterna i annonsbilagan, tycker jag, som själv är korrläsare…

Be my guest # 68: Jan Andersson, Joutseno i östra Finland

Jan Andersson sitter i Joutseno
och läser min blogg.
Jag sitter i Stockholm
och läser hans tidning, se info nedan.

Jan Andersson är en svensk man med en spännande levnadshistoria. Han har bland annat haft ett konstgalleri i Helsingfors och träffat många intressanta personligheter genom åren, bland dem den egensinnige och originelle Robert Jäppinen (mer om det i en bloggning längre fram). Jan Andersson bor med sin finska hustru i Joutseno, vid sjön Saimens strand. Han har bott i Finland i några decennier och ger bland annat ut Swalköpings Allehanda, som jag flera gånger skrivit om här på bloggen, bland annat här, här och här. Jan Andersson har också tidigare skrivit en text på bloggen, läs den här och när jag bad honom gästblogga och berätta om sina öden och äventyr tackade han ja.

Först, när Merit Wager bad mig att gästblogga, så ryggade jag en aning. Men eftersom jag är barnsligt förtjust i att berätta om mig själv, så kan jag ju alltid försöka.

Min bakgrund på fädernet består av arbete, flit och sträng religiositet. Min farfar arbetade i gruvan i Norberg redan som 15-åring. Han blev sedermera banvakt i Ängelsberg, där min far växte upp. Min far var redligheten själv och duktig med sina händer i vad han än tog sig för. Han älskade min mor över allt och hans liv bestod i att ha ett fysiskt tung arbete och alltid vara min mor till lags. I dessa familjekonstellationer fanns inte ordet skilsmässa. Jag ville kort beskriva denna bakgrund innan jag går över till mig själv.

Gick under 50-talet i Södra Latin och sedan något år på handelsskola innan jag började förtjäna mitt uppehälle. Gifte mig 1961 men separerade 1966 och har en son i det äktenskapet. Ny hustru 1967; en son och en dotter i det äktenskapet. En fin och fungerande familj, som bodde i villa i Tullinge till l985, då vi flyttade in i en stor 1700-talsvåning vid Köpmantorget i G:a Stan i Stockholm. Själv hade jag ett bra jobb som finanschef på ett stort börsnoterat fastighetsbolag och tyckte att nu hade jag hamnat i det kulturens hjärta, där jag ville bo för evigt. Jag sa också, vill jag minnas då vi flyttade in, att ”härifrån få jag bäras ut med fötterna först”.

Läs resten – hela – texten här!

Det går DIREKTFLYG till norra Irak!

Eftersom den regionala regeringen i norra Irak vägrar att ta emot avvisade kurder finns bara en rutt för avvisningarna och det är med flyg till Bagdad. Lufthansa som utför flygningarna accepterar bara en avvisad person per gång, skriver Svenska Dagbladet. Kostnaden per resa är cirka 40 000 kronor.

Det rapporterar Ekot den 27 juni.

Jag har skrivit om det otaliga gånger men gör det igen:

Det finns ett bindande avtal mellan regeringarna i Sverige och Irak. Enligt detta och enligt gällande rättsliga regler och konventioner, kan inte en del av Irak vägra att efterleva det som landets regering avtalat.

Sverige bör använda sig av den direkta flyglinje som går tre, fyra gånger i veckan mellan Stockholm och Erbil i norra Irak, vid utvisning av irakiska medborgare som fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Irakier reser ju hela tiden från Stockholm till Erbil i mer eller mindre fulla plan.

Irakier från den norra delen av Irak som inte har tillstånd att stanna i Sverige bör alltså resa hem med direktflyg. Det kostar 1.995 kronor svenska skattebetalare per person, vilket är en bråkdel av de 40.000 kronor som resan via Bagdad kostar. När de väl landar i sitt hemland så kan det förstås inte göra annat än att ta emot sina egna medborgare.

Sverige måste se till att ingångna avtal mellan staterna hålls. Annars är det ju inte någon idé att teckna några avtal… Det handlar också om att försöka bibehålla ens en gnutta tilltro till asylprocessen som redan är djupt skadad.

Boka så många platser som möjligt per avgång eller chartra några plan direkt till Erbil så är de personer som genom alla rättsliga instanser inte befunnits ha skyddsskäl i Sverige snart hemma igen. Det går ju bra för en massa andra irakier att resa till Erbil, så det går säkert bra också för dem som inte har fått uppehållstillstånd i Sverige att göra detsamma. Också många irakier som anfört skyddskäl gentemot sitt hemland och därför beviljats uppehållstillstånd reser tillbaka, vilket innebär att de inte hade några skyddsskäl och därmed inte var i behov av uppehållstillstånd i Sverige. Detta bör förstås också uppmärksammas och lagen ska följas: uppehållstillstånd som beviljats på uppenbart falska grunder ska dras in.

Uppehållstillstånd i Sverige ska inte vara något som man kan lura och bedra sig till, vilket man gör om man så snart ett sådant beviljats gladeligen reser till hemlandet igen. ”Jag längtade efter min familj”, säger många som gör så. Det är förståeligt, men om man kan resa hem när man just påstått att man har starka skyddsskäl och man absolut inte kan återvända, då ska uppehållstillståndet omedelbart dras in.

Det är ingen ”mänsklig rättighet” att få uppehållstillstånd i Sverige (allra minst på lögnaktiga grunder) eller att stanna kvar i Sverige efter att man fått sina asyl- och skyddsskäl prövade i två instanser – Migrationsverket och Migrationsdomstolen – och båda har avslagit ansökningarna.

Om Sverige inte ser till att beslut i Migrationsdomstolen respekteras, lika väl som beslut i andra domstolar respekteras, så har vi inget fungerande rättsväsende. Om satten, via Migrationsverket och Polisen, inte klarar sina uppgifter på asyl- och invandringsområdet, så måste man ändra den lag som ändå inte efterföljs. Man kan lägga ner de dyra migrationsinstanserna och öppna gränserna helt.

Här är några (av många…) tidigare inlägg i frågan:
Motsägelsefulla och icke trovärdiga resonemang om norra Irak – 17.7 2007
Norra Irak är en del av Irak, inget självständigt land – 21.2 2008
Sverige kan inte låta norra Irak bestämma över sin asylpolitik – 1.3 2008
Asylsökande som fått avslag i alla instanser ska enligt lagen lämna landet – 26.3 2008

Helt otroligt!

OTROLIGT! Det är inget mindre än just otroligt, obegripligt och, faktiskt – åtminstone i mitt tycke – onormalt, rentav sjukt, det som den lilla notisen ur Dagens Nyheter den 28 juni beskriver.

Svenskarna är redan genomkontrollerade på alla sätt: via lagar, datasystem men också genom alla osynliga Jantelagar och oskrivna uppförandekoder. De är redan rejält kollektiviserade genom en alldeles för stor mängd grupparbeten i skolorna och den enormt höga graden av föreningsaktivitet som existerar i Sverige (som dock är frivillig). Den svenska inställningen är att alla invånare ständigt och jämt och i alla lägen ska skyddas från allt som är obehagligt, obehagligt, svårt, sorgligt, gör ont etc, och alla typer av konflikter.

Att nu staten, via JO, uppmanas bestämma att barn måste bjuda hem andra barn som de inte tycker om eller bara inte vill umgås med är absurt. Inte skulle väl vi vuxna bjuda hem personer som har mobbat oss och som vi tycker illa om? Varför ska våra barn från allra spädaste ålder tvingas att umgås med – t.o.m. bjuda hem! – personer de inte vill ha med att göra? Som förälder har man väl än så länge (jag påminner om europeiska konventionen om de mänskiga fri- och rättigheterna…) något att säga till om också, och inte fasen vill jag ha ungar som mobbat mitt barn hemma i mitt hem!? Överhuvudtaget vill jag att mina barn ska bjuda enbart dem som de själva vill bjuda på sina kalas.

”De som inte blir bjudna känner ju sig kränkta”, säger rektorn i den skola där en förälder alltså gått till JO för att hans mobbande son inte blev bjuden på kalas. Återigen detta så superpopulära ord och begrepp: ”kränkta”! Kränktsjukan, som jag skrivit om flera gånger tidigare, breder ut sig som ett obehaglig blöt filt över oss alla. Nu ska små barn också lära sig att de alltid och i alla lägen kan köra med att de”känner sig kränkta” och anmäla normalt mänskligt beteende till BO, DO, HomO, JO och en massa andra O:n som jag säkert glömt, när de inte får som de vill eller inte får vara med.

Rektorn i den här skolan borde i stället ha samtal med barnen om att ”sånt är livet”, och berätta att ”alla kan inte alltid få allt och alla kan inte alltid vara med överallt”. Det är inget kränkande i det alls, det är bara LIVET! Rusta barnen bättre för verkligheten så slipper vi sådana här idiotier!

Förresten: ska det vara olika regler för olika grupper, olika åldrar? Typ: ”Du måste umgås med – och bjuda hem – alla i din klass (din skola?) och ditt grannskap tills du är 18 år . Därefter får du bestämma själv vilka du vill träffa”. Är det så de som gått till JO med en sådan här icke-fråga har tänkt sig? Att inte förrän man fyller 18 år så är man fri att välja sitt umgänge? Och ”mitt barn ska med oavsett vad andra barn tycker och vill”? Men varför vill man som förälder pracka sitt barn, som inte är välkommet, på ett annat barn som inte vill bjuda det? Det är ganska konstigt.

Om sådant här tas upp på JO-nivå och uttalanden görs om att ”alla ska leka med alla”, då förändrar det hela umgängeskartan i Sverige. Och efter att barn och unga i enlighet med JO-direktiv (om JO skulle vara så korkad…) har tvångsumgåtts i 18 år, då tar med sig beteendet när de går ut i arbetslivet och inför samma tvångsumgängesregler också där! Ett fasansfullt framtidsperspektiv!

Jag hade hoppats att JO (alltså justitieombudsmannen) inte skulle ta upp ett sådant här galet klagomål. De har ju viktiga frågor att arbeta med, jag trodde faktiskt att det här skulle avvisas direkt. Men då läser jag i Norra Skåne att:

”JO ska ta upp fallet, men först ska skolan lämna sin syn på saken. Senast den 12 augusti ska skolan lämna sin version till JO.”

Jag säger bara: snälla svenskar, sluta med sådant här trams! Get a grip and get a life!