Adil, den oskyldige uiguren från Guantánamo – del 3

Läs först del 1 och del 2 i denna serie!

I sitt beslut att avslå Adil Hakimjans begäran om uppehålls-och arbetstillstånd resp flyktingförklaring, anger beslutsfattarna, rättschefen Henrik Winman och verksjuristen Helene Hedebris, felaktigt att Adil har ”okänt medborgarskap”. De väljer att helt bortse från att samtliga organisationer, jurister i USA och andra personer som är insatta i ärendet, liksom Adil själv, anger att han är medborgare i Kina! Winman och Hedebris väljer alltså att misstro dem alla, inklusive den amerikanska staten som sänt uiguren Adil Hakimjan till Albanien som ”kinesisk medborgare”.

Varför gör de så här? Säg det! Outgrundliga äro nästan alltid miggornas vägar, men man hade kanske ändå hoppats att det inte skulle gå till så här på allra högsta nivå inom Migrationsverket… Särskilt när ett unikt ärende hamnar på deras bord. Nu vet vi att det inte går att lita på någon alls inom Migrationsverket och att slarv och inkompetens finns på alla nivåer. Vad säger generaldirektören om hur ärendet hanterats? Han verkar ha tvått sina händer och lagt fallet Adil helt på rättschefens axlar, även efter att han fått ta emot flera brev i ärendet, bl.a. ett sjusidigt (i slutet av inlägget finns länkar till hela brevet) om Adil från följande organisationer:

AIRE – Advice on Individual Rights in Europe, London
Amnesty International – Stockholm
Center for Constitutional Rights, New York
Human Rigts Watch – New York
International Commission of Jurists – Geneve
Fédération Internationale des ligues des Droits de l’Homme – Paris
Redress – London
Reprieve – London
Swedish Helsinki Committee – Stockholm
Swedish Network of Refugee and Asylum Support Groups – Stockholm
World Organisation Against Torture – Geneve

Alla dessa organisationer skriver för att stödja att Adil Hakimjan beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Sällan – om ens någonsin – händer det att elva organisationer i olika länder på det här tydliga och absoluta sättet tar ställning och vädjar för en enskild flykting. De skriver bland annat:
”Adil Hakimjan is a recognized refugee. He is an ethnic Uighur who was persecuted in China.” (Där han knappast kan ha fötts och vistats med okänt medborgarskap, vilket Migrationsverkets höga tjänstemän verkar tro. Min anm.).

Organisationerna skriver vidare om hur Adil hamnade i Guantánamo och mycket annat (läs hela dokumentet, se nedan), och att:
”Adil Hakimjan was released from Guantánamo Bay and sent to Albania without the knowledge of his lawyer and without any choice regarding the country to which he would be transferred.”

De elva organisationerna skriver vidare om situationen i Albanien och om Adils familjeförhållanden och att han inte har sett sin fru och sina tre barn på 8 år och 8 månader, samt att han har en syster som har flyktingstatus i Sverige och att här också finns andra uigurer. Till skillnad från i Albanien. De elva organisationerna avslutar sitt brev till Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson:
”Sweden can reaffirm its compassion as well as its commitment to the torture prohibition and the rule of law by acknowledging the injustices that Adil Hakimjn has suffered and permitting him to settle in Sweden, reunite with his family, receive treatment and geneally enjoy the support of the Uighur community.”

Ett starkt brev från Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, har också inlämnats som bilaga till Adils ansökan. Brevet är ställt till Migrationsverkets generaldirektör. Det kommenteras inte och ges därmed ingen betydelse i Winman & Hedebris beslut. Det framkommer inte heller vad generaldirektören svarat.

Läs brevet från de elva organisationerna till generaldirektör Dan Eliasson på Migrationsverket här: sid 1, sid 2, sid 3, sid 4, sid 5, sid 6, sid 7.

Mer om brevet från Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter till generaldirektören (och dennes eventuella svar) i nästa del av denna artikelserie. Fortsättning följer…

© Merit Wager

Den 28-åriga s.k. tv-stjärnan visste vad hon gjorde

Dag efter dag slår kvällstidningarna upp helsidor, om en numera namngiven s.k. tv-stjärna som köpt narkotika, knarkat och åkt fast (vad har hon gjort som gör att hon kan kallas ”stjärna”?). Rubrikerna lyder bland annat: Därför tog jag kokain, och På en natt blev jag av med allt: Min kille, alla jobb och alla mkina planer. Hennes helt ointressanta dagboksanteckningar publiceras och tar upp en massa utrymme i tidningarna, utrymme som kunde användas till viktiga nyheter och samhällsfrågor!

Den här kvinnan är 28 år gammal, inget barn och ingen okunnig tonåring. Det är inte ett dugg synd om henne för att hon har åkt fast, ställts inför rätta och dömts till tre månaders fängelse. Hon har köpt och använt narkotika vilket är olagligt och det vet en 28-åring mycket väl. Och hade hon inte åkt fast så hade hon fortsatt bryta mot lagen. Men konsekvenserna av sitt handlande är hon inte särskilt intresserad av att ta…

Tidningar ger en massa plats åt kvinnans åsikter om att hon borde få fotboja (varför?) och att hon ”straffas hårdare än killarna”. Allmänheten informeras om det stora och viktiga i att den här kokainsniffande s.k. tv-stjärnan överväger att skriva en bok. Jaha. Och? Vem menar idningarna ska bry sig om det?

Att skriva en bok tycks förresten vara allas recept mot allt nuförtiden; alla möjliga och omöjliga människor skriver böcker. Vare sig de kan skriva eller inte och vare sig de har något vettigt att berätta eller inte. Den narkotikabrottsdömda kvinnan tycks tro att ”skriva en bok”, det är vad man ska göra när man, mycket medvetet och under lång tid, brutit mot lagen. Hon tror att hon på något bakvänt sätt är ett föredöme (!!?!) för andra (vilka?) och säger: ”Jag vill använda mina erfarenheter för att få andra att inse hur det kan vara”. Men Herre Gud, kan inte någon hjälpa den här unga kvinnan att fokusera på det som ligger framför henne, att få henne att inse vad hon har gjort, att landa i verkligheten, att sluta leva i det blå och att ta sitt straff för de brott hon begått? I stället för att valsa omkring i medierna. Och kan tidningarna sluta använda sitt begränsade utrymme till att rapportera om – och ge en plattform åt – knarkare?

Finland: Köerna vid gränsstationen i Vaalimaa är fortfarande lång…

Jag har tidigare här på bloggen berättat om de mångmilalånga bilköerna (främst långtradare) vid gränsstationen Vaalimaa i östra Finland. Bland annat här (6.9 2006) och här (23-9 2007 ).

Nu rapporterar Yle att långtradarkön vid Vaalimaas gränsstation återigen har blivit längre. Under gårdagen (28 juni) var långtradarkön vid Vaalimaa kring 60 kilometer (som Stockholm-Arlanda + halva vägen tillbaka till Stockholm igen) och i morse (29 juni) mätte den 30 kilometer. Men under söndagsförmiddagen har fler fordon rullat in vilket lett till att kön åter blivit längre.

Enligt gränskontrollstationerna har det varit trafikrusning i slutet av juni, vilket också är en bidragande orsak till veckoslutets långtradarkö.

Källa