• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Adil, den oskyldige uiguren från Guantánamo – del 5

Detta är del 4 i serien om uiguren Adil Hakimjan som satt i Guantánamo i fyra år, oskyldig, och nu har bett om att få en fristad i Sverige. Läs först: del 1, del 2, del 3 och del 4 samt min kolumn i Svenska Dagbladet.

Läs mer här om Sabin Willett, konkursadvokaten som inte ens visste vad en uigur var för något, men som blev Adils och flera andra uigurers advokat och fick en inblick i ett helvete som han inte visste mycket om…

I november 2007 inbjöds Sabin Willett och Adil (som hade dumpats i Albanien av USA, som man kan läsa mer om i de tidigare delarna i serien) till seminariet Mänskliga rättigheter i skuggan av kriget mot terrorismen som hölls i Stockholm den 19 november 2007. I sitt tal och i sin presentation av Adil, sade Sabin Willet bland annat:

Guantánamo has many faces. The face of the prison, so familiar from the photographs. The faces of political sponsors, like the Vice President Cheney, who told the world that it holds killers picked up on he battlefields of Afghanistan.
Or former SecDef Rumsfeld, who famously called the prisoners “among the most dangerous, best trained, vicious killers on the face of the earth”.
For this American lawyer, Guantánamo has a different face:
It I Adel´s face.
The face if the prisoner whom I first met in an isolation cell in July 2005, where he was chained to the floor.

Han sade också:

Since 9/11, Communist China had been exploiting our “war on terror”, urging that its political dissident Uighurs were terrorists. The State department’s annual China report said that this was wrong.
But in the summer of 2002,the U.S. had begun its massive effort to prepare for an invasion of Iraq. It needed U.N. support. And it was that summer that the Chinese, who sit on the Security Council, and the U.S. cut a deal. The Chinese would not object to the U.S. invasion of Iraq. The Americans would agree to a list of concessions, including branding the Uighurs as terrorists.
That was the summer that Adel was sent to Guantánamo.

Och om när han, Sabin Willett, fick telefonkontakt med Adils syster Kavser som har flyktingstatus i Sverige:

It was soon after that, that I spoke for the first time to Kavser, Adel’s sister, who is here today. I’ll never forget the sound of her weeping on the telephone. I do not speak Uighur, but weeping is the same in every language. For long years she had supposed that her brother was dead.

Han berättar om försämrade villkor för dem som är kvar i Guantánamo:

For the men left behind, conditions have worsened gravely. In the new Camp 6, men are held in solitary – even men who have been cleared for release. No window, no sunlight, no fresh air, no companions. For two hours in twenty four, which might be during day or night, a man is shackled and led to a 3 x 4 meter space, surrounded by concrete walls two stories high. In effect, a chimney. Occasionally, a glimpse of sun above the wire mesh on top of the chimney, but often “rec time” is at night.

Och talar för döva öron i sitt hemland USA):

It is a core principle of international law that a soldier of the enemy is no criminal. He has broken no law. You may hood him as a prisoner only so long as the shooting war lasts. You must treat him with honor as you would treat your own soldier.
Now, if we suspect an enemy soldier is also a criminal – say, a terrorist – then he should be treated like one. Charged, represented by counsel, tried with evidence, in an open proceeding.
If a person is neither of these things – if he is a civilian, as Adel is as the other Uighurs are, then he must be released immediately.

Läs hela Sabin Willetts starka och gripande tal här. Och se en videoupptagning av Sabin Willetts vittnesmål om uigurernas öde i Guantánamo inför Utrikesministeriet i Washington.

Fortsättning följer…

© Merit Wager

Teskedsorden

Jag fick ett mejl från Alexandra, som gjorde mig både glad och uppiggad. Jag frågade om jag fick lov att publicera en del av det och gör det här nedan:

Jag kan inte låta bli att tänka på Amos Oz (läs om honom bl.a. här) och Teskedsordens principer, inspirerade av hans bok Hur man botar en fanatiker när jag läser dina inlägg på bloggen och kolumnen i Svenska Dagbladet idag om uiguren Adil och Migrationsverket.

Hur handlar en människa när det börjar brinna? På tre olika sätt enligt Amos Oz:

1. Hon springer från eldsvådan så fort hon bara kan och struntar i alla dem som inte kan springa.

2. Hon skriver en ilsken insändare till tidningen och kräver en ansvarig makthavares avgång.
3. Hon hämtar en hink vatten och öser ut vattnet över elden. Och om hon inte hittar någon hink så tar hon ett glas och om hon inte hittar ett glas så tar hon en tesked. Alla människor har en tesked och om vi alla tar denna tesked så kan vi tillsammans faktiskt släcka elden.

Du slänger ut flera baljor vatten åt gången – men det är ju tur att det även finns de som tar till några teskedar och skvätter lite här och där!

Alexandra

Adil, den oskyldige uiguren från Guantánamo – del 4

Tidigare delar i serien kan läsas här: del 1, del 2 , del 3.

Idag skriver jag i min kolumn på Svenska Dagbladets ledarsida om Adil Hakimjan och om Migrationsverkets – och därmed Sveriges! – kalla och omänskliga inställning till en man vars öde är så grymt att om välmående beslutsfattare och handläggare orkade försöka leva sig in i en bråkdel av vad han har varit med om så skulle de agera annorlunda. De skulle agera som de önskade att myndigheter i ett annat land skulle agera om det handlade om deras bror, make, far eller son.

I stället för att leta efter anledningar för att kunna utvisa en man som först suttit i fängelse i Kandahar (där han även torterades) och sedan likt ett kolli lastats ombord på ett plan till okänd ort – Guantánamo – där han suttit fyra år som oskyldigt misstänkt ”illegal combatant” (ett begrepp som egentligen inte ens finns…) borde Migrationsverkets rättschef och verksjurist, kanske rentav med hjälp av verkets generaldirektör, leta efter möjligheter att bevilja honom uppehållstillstånd!

Det är fullkomligt obegripligt att Migrationsverket inte vill se de synnerligen ömmande omständigheterna som finns i detta unka fall eller och att de inte fäster någon som helst vikt vid de starka vädjandena från organisationer och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg! Tillsammans har dessa god kännedom om den svenska utlänningslagens begränsningar och möjligheter och vet att ”where there’s a will, there’s a way”. I stället väljer de höga miggorna att ytterligare kränka Adil genom att inte tro på att han är den han säger sig vara; inte tro att han är medborgare i Kina och inte tro att Kavser, som har flyktingstatus i Sverige, är hans syster.

När alla andra inblandade tror på Adil, inklusive de vädjande organisationerna, Thomas Hammarberg, amerikanerna i Guantánamo och advokater i både USA och Sverige så sitter alltså två miggor och påstår, de facto, att alla andra har fel. Om nu miggorna inte tror på Adil, eller anser att han inte ”gjort sina påståenden sannolika”, kunde de då inte ha applicerat vad som kallas ”benefit of the doubt”? Kunde de inte ha tänkt att ”eftersom alla andra inblandade – och givetvis Adil själv – säger att det han berättar är sant så kanske vi allvetande, allkunniga och allsmäktiga miggor ska välja att tro på dem”.

Fortsättning följer…

@ Merit Wager