Ormen Roisto

Det här är huggormen Roisto (roisto = skurk, bov). Den är uppkallad efter en person med dylika egenskaper (skurkaktiga) vars namn är snarlikt. En god vän som fångade Roisto och tog bilden av den, berättar:

Jag tog bilden på landet i Finland. Den hade själv krupit in i ett nät, som det hade varit fågelmat i.

Märkliga äro Herrens vägar! Jag klubbade den för jag har blivit ormbiten en gång och mördar alla huggormar som kommer på min väg eller på min terrass… Det finns massor av huggormar vid min stuga!

Finland om fingeravtrycksregister

Polisöverdirektören Mikko Paatero vill att ett register över alla vuxna finländares fingeravtryck upprättas. Paatero säger till Aamulehti att ett sådant register kan vara till stor nytta när polisen utreder brott, eller försöker förhindra att allvarliga brott begås.

På inrikesminisisteriet förbereder man ett förslag om att grunda ett fingeravtrycksregister, och utreder som bäst var gränsen för hur grova fallen ska vara för att polisen ska få ta till registret. Gränsen väntas gå vid grova brott och brott mot liv.

Meningen är att de nya lagarna ska träda i kraft nästa vår. I så fall börjar fingeravtryck samlas in i samband med att man ansöker om pass från och med nästa sommar.

Dataombudsman Reijo Aarnio anser att det är fel att grunda ett dylikt register. Enligt Aarnio skulle olika typer av fel eller felanvändning av systemet kunna vara till skada för medborgarna, i synnerhet om registret börjar användas i andra sammanhang än vid de grövsta brotten i framtiden.

Svensk aningslöshet

Den svenska aningslösheten, främst på politisk och myndighetsnivå , och oförmågan att sätta sig in i annat än sina egna trygghetsnarkomanifärgade system är monumental. På många områden, men nu tänker jag främst på asyl- och invandringsområdet. Den här texten fokuserar på det faktum att människor som deltagit i krig eller befunnit sig i krigsliknande situationer inte kan integreras över en natt.

Det finns en naiv tro bland svenskar att asylsökande i samma ögonblick de får permanent uppehållstillstånd (PUT) på något mirakulöst sätt ska ha vaccinerats med svenska värderingar och ett demokratiskt synsätt. Bara för att de trampar svensk mark och andas ”svensk” luft. Att de liksom ska ha skakat av sig alla hemska upplevelser de varit med om och alla ohyggliga syner de sett. Att muslimer och kristna utan problem ska bo grannar (eller sunni och shia). Så aningslöst. Så korkat. Det hade aldrig gått i Finland, t.ex., att finnar och ryssar hade bott grannar i betongförorter mer eller mindre direkt efter kriget. ALDRIG! Men här tycker man att stora motsättningar mellan trasiga, sargade människor med stort hat mot varandra bara snabbt och enkelt ska sjunka undan och människorna ska ”integreras” och glömma sådant som har tagit en mansålder i t.ex. Finland att komma över. Det är helt sanslöst hur aningslösa och oförstående svenskarna är!

För att belysa det här problemet och visa hur det ser ut i verkligheten så låter jag här en finsk person komma till tals och berätta om sin far som deltog i de finska krigen. Kanske blir det lite mer begripligt när man tar del av en berättelse från ett grannland. Och betänker hur en mans upplevelser i unga år färgat hela resten av hans liv och även hans familjs.Så här är berättelsen som en kvinna som nu bott i Sverige några decennier, har skickat till mig. Läs och begrunda. I Sverige blev det aldrig krig, men det blev det i Finland och såren har inte läkts än fastän det gått mer än 60 år…

Många finnar lever i det förflutna, sett förflutet som de inte ens upplevt själva. Det framgår mycket tydligt bland annat i tidningen Iltasanomats diskussionsforum som jag ibland läser. Det finns kanske tio eller fler ämnen som avhandlas. Ett par av dem handlar alltid om de finska krigen, Rysslands ondska eller Mannerheims storhet. Men även när det handlar om ämnen som ”Min man är otrogen, vad ska jag göra?” eller ”Vem vinner Schlagerfestivalen?” så urartar det efter cirka tjugo inlägg, och även där kommer krigen att analyseras, Karelen krävas tillbaka etc.

Det räcker med att någon skriver: ”Min man är otrogen med en ryska”, eller att ” Jag vill att det ryska schlagerbidraget ska vinna”. Då börjar varje militär insats och varje slagfält under såväl vinterkriget som fortsättningskriget att analyseras av personer som inte kan ha varit med själva om de är inte idag är 80 – 100 år gamla med tillgång till Internet.

Min far var med i krigen mot sin vilja, särskilt när det gäller fortsättningskriget. Hans liv förstördes av dessa krig och under hela vår barndom led han av PTSD (posttraumatiskr stressyndrom) vilket jag har förstått först sedan jag själv har jobbat med asylsökande. Min far var en glad bondpojke som just hade tänkt att fria till grannens dotter när han inkallades.

Under fortsättningskriget vägrade han inställa sig, liksom många andra. Enligt honom sköts några av dem ihjäl vid fronten, men eftersom min far hade korprals grad så fick han åka i fängelse i stället. Innan han fick sin dom kom freden och befälen, finnarna som hade skjutit ihjäl andra finnar och sett till att han hamnade i fängelse, stod på torget i Helsingfors och hyllade Sovjet.

Jag har aldrig haft någon som helst anledning att tro att det han berättade för oss inte skulle ha varit sant. Efter kriget blev min far först ett stökigt fyllo, sedan blev han nykterist och gifte sig med min mor. Vi vaknade varje natt av hans mardrömmar och hans fäktande och bedjande: ”Skjut inte oss, hjälp oss”, o.s.v. Han berättade också för oss barn att han vid ett tillfälle skulle skjuta ihjäl en ryss, men att ryssen föll på knä och ur sin bröstficka tog fram ett fotografi av en kvinna och ett barn. Min far förstod inte mannens ord, men han förstod att ryssen visade ett foto av sin familj och bad för sitt liv. Då sa pappa: ”Harasjo”, och lät ryssen löpa.

Min bror sa till mig att efter att jag flyttat till Sverige i unga år och vår far blivit pensionär, så var det just den berättelsen om ryssen som han lät löpa som han alltid tog upp med min bror. Som om denna händelse på något sätt skulle kunna urskulda honom för alla andra liv han tagit under olika operationer i kriget.

Alla män och pojkar är inte ämnade till soldater. Min far var inte det. Och som jag ser det nu så var de ryska människorna, precis som finnarna, i händerna på sina regeringar och en rysk soldat var lika tvungen som en finsk att delta i kriget oavsett om han ville det eller inte.

Till slut: Det här är ett foto av min far som också deltog i krigen. Han var sambandsofficer eftersom han talade svenska, finska, tyska och ryska. För honom var det extra svårt att delta i krigen eftersom hans egen mor var ryska…

Under hela sitt liv ville han aldrig prata om sitt deltagande i krigen, som inträffade innan jag föddes. Som aningslöst barn frågade jag honom en gång om han hade skjutit några ryssar. Det var skrämmande att se min nästan två meter långa, stiliga och ståtliga far som jag såg som oövervinnerlig, bli så illa berörd och ledsen att han fick tårar i ögonen. Efter den gången frågade jag inte mer.

Krig påverkar inte bara dem som deltar, även om de förstås berörs starkast. Det påverkar hela familjer och släkter. Och i alla familjer och släkter finns minst en eller två män som har stupat. Detta är något som verkar helt obekant för svenskarna, eller rättare sagt: deras fantasi och inlevelseförmåga är så svaga att de inte kan leva sig in i det och förstå och applicera det på en del (absolut inte alla) asylsökande som söker sig hit. Och det är ödesdigert, både nu och i framtiden.