Äntligen ska svenska bli officiellt språk i Sverige!

I andra länder är det egna språket, det som används av alla, också officiellt språk. I Finland, t.ex., finns två officiella språk: finska och svenska. Sverige är klart udda i det här sammanhanget: här har man inte tydligt och klart angett – och lagstiftat om – att svenskan ska vara landets officiella språk. (Många svenskar vet inte ens om att det är så…)

Otaliga instanser, organisationer och enskilda har genom åren försökt få till stånd en ändring och nu, när det är på vippen att ha blivit för sent och engelskan allt mer tagit över bland annat i universitets- och forskarvärlden, ska det äntligen bli ordning på språkområdet även i Sverige!

I Svenska Dagbladet (endast papperstidningen, tyvärr), finns idag (12 juli) en artikel med rubriken Grönt ljus för nya språklagen. Lagen föreslås träda i kraft om ett år. I artikeln berättas att bland remissinstanserna inom universitets- och forskningsvälden vill många se ökade krafttag för att stärka svenskan. Och att Svenska Akademien efterlyser ett kraftfullare agerande när det gäller svenska språkets ställning inom universitetsvärlden. Akademien föreslår ett tillägg i lagtexten som slår fast att ”huvudregeln är att svenska ska vara det språk som nvänds i utbildningsväsendets samtliga stadier”. Precis som i andra länder: landets eget språk, majoritetsbefolkningens modersmål, ska vara det officiella språket, det som binder alla samman och på vilket lagar är skrivna och alla myndigheter, riksdag, regering etc utövar sin verksamhet på.

Nu kan det inte heller bli något av Maria Wetterstrands onödiga och ogenomtänkta (uppmärksamhetssökande) förslag! Läs om det i mitt inlägg Nya politikerpåhitt.

Några språklänktips:
Språkrådet, Språktidningen, Forskningscentralen för de inhemska språken (Finland), Mediespråksgruppen, regeringens klarspråksgrupp.

Frankrike: Burqa = inget medborgarskap

Svenska Dagbladet berättar idag i en artikel om en marockansk kvinna i heltäckande burqa som nekas medborgarskap i Frankrike. Läs artikeln här.

Det fick mig att tänka på vad jag såg på tunnelbanan i Stockholm häromdagen. Jag stod nära dörren när tåget stannade vid perrongen. Jag såg hur en ung kille, högst 16, 17 år gammal, vinkade åt en hop kvinnor och barn som satt någonstans i vagnen och som jag inte sett tidigare. Han sa förmodligen något om att ”kom, vi ska gå av här”. Två flickor som var lite yngre än han och en kvinna som med stor sannolikhet var hans mamma kom fram och ställde sig lydigt bakom ”överhuvudet”. Det var helt klart att den här 16, 17-åringen förde befälet över kvinnan och barnen. Han var själv klädd i en helsvart, fotsid klädedräkt och de små systrarna var helt höljda i mörka tygstycken och hade mörka sjalar som till 100 % täckte deras hår. Men det mest beklämmande var mamman: hon var ett bylte i svart, så heltäckande att även ansiktet var täckt och hon endast hade en smal springa för ögonen.

Kvinnan såg alltså ut ungefär som på den här bilden från en nätbutik som säljer muslimska kläder. Om det hon bär kallas burqa, niqab, overhead abaya eller något annat vet jag inte, men så här såg hon i alla fall ut: inget annat än ögonen syntes.

Jag blev, måste jag erkänna, illa berörd. Det är inte så vi vill att kvinnor i Sverige ska ha det, att 16, 17-åringar ska kommendera dem och bestämma över dem, och att de ska vara utplånade till ingenting som ingen kan känna igen och ingen kan få kontakt med. Det är svårt att prata med två ögon och inte se ansiktet, mimiken. Att kvinnor väljer dessa plagg ”frivilligt” och att det tillhör religionen etc, det må så vara. Men i Sverige och andra europeiska länder som de nu bor i, är detta sätt att klä sig faktiskt apart och provocerande och inte alls i linje med den jämlikhet mellan könen som så strikt gäller på alla andra omåden i vårt samhälle och vår kultur.

Jag ska nämna, för tydlighetens skull, att jag varit i muslimska länder (bl.a. Saudiarabien) där kvinnorna ser ut så här. Men levnadssättet är helt annorlunda än här och där är det förstås så, att den som inte täcker sig är den som är avvikande. I muslimska länder är kvinnorna underordnade männen och får inte ens gå ut utan en manlig släktings tillstånd. Hon har inget eget liv och kan (och bör) vara anonym genom sin klädsel så att ingen vet vem som döljer sig bakom de svarta tygerna

Det finns flera aspekter på varför den här typen av klädsel inte passar i västliga, öppna, demokratiska och jämlika länder. Hur ska man t.ex. kunna identifiera en person om det händer något, om hon – och kanske flera kvinnor tillsammans – är svarta bylten utan utseende? Också traditionen med vad som kommit att kallas ”slöja”, men snarare är en sjal, är egentigen förkastlig i ett öppet samhälle som vårt. Man vill kunna se hela människan och också håret är en del av personligheten. Ja, ja, ja, jag vet vad islam säger om att täcka sig och vara modest och inte locka andra mäns blickar. Men islam kräver inte att kvinnorna täcker sina hår och ansikten vilket många, många muslimska kvinnor inte heller gör.

Att bära totaltäckande klädsel, typ burqa och niqab, är inte förenligt med de värderingar som råder och de krav som ställs på kvinnor i väst. Att få ett id-kort eller ett pass med ett foto där endast ögonen syns i en smal springa går helt enkelt inte. Och har man varken id-kort eller pass så har man heller ingen frihet att själv hantera bank- och andra ärenden eller resa dit man vill. Flyttar jag till ett muslimskt land måste jag anpassa mig till rådande kultur och traditioner; samma sak bör gälla när man från ett muslimskt land flyttar till ett icke-muslimskt dito. Jag menar inte alls att man måste ge upp allt och assimileras, absolut inte. Bara att vissa grundlägande värderingar i ens nya land måste omfattas för att man ska kunna leva där och att man därför måste avstå från en del traditioner och modifiera andra men att man givetvis kan, ska och får behålla en del.

OBS! Eftersom jag kan gissa att det finns folk som kommer att vilja använda sig av vad jag skriver för egna syften som inte sammanfaller med mina, påpekar jag att: Det ligger inget rasistiskt, främlingsfientligt eller religionsfientligt i det jag säger – det handlar bara om sådant som för mig är självklart.