Telefonsamtal från Damaskus

På söndag morgon ringde telefonen. Jag hann inte svara, men strax därefter ringde det igen, på mobilen. Ett långt nummer från utlandet hinner jag se innan jag svarar.

”Varför är inte du ambassadör i Mellanöstern?”, hojtar en omisskännlig röst på en knastrig förbindelse någonstans ifrån. ”Det är jag! Jag är i Damaskus och jobbar åt bland annat holländsk radio och jag kan bara inte fatta att inte du är ambassadör i Mellanöstern!”

Min vän journalisten och medmänniskan Nuri Kino, som jag inte hört från på några veckor, befinner sig alltså i Syriens huvudstad för andra gången på en månad och har massor att rapportera. Han är en av inte alltför många som beviljats visum som journalist och kan röra sig fritt och göra sitt jobb utan större problem. På sin blogg berättar han lite grann om vad han möter, ser och hör, men inte så mycket eftersom arbetet, d.v.s. mötet med människorna, tar all tid. Och att förflytta sig mellan olika ställen

En sak som folk här hemma – inklusive regeringen och Migrationsverket – troligen inte känner till är det nya sättet att lura förtvivlade irakier som lämnat Irak och tagit sig till Syrien i hopp om att kunna resa vidare till något annat land (Sverige) som Nuri Kino berättar om. Nämligen:

”I ren desperation, eftersom få blir förflyttade till väst legalt, betalar flyktingar stora summor i handpenning till smugglare. I vissa fall, ganska många som jag känner till, visar det sig att det inte var en smugglare utan ytterligare en person som utnyttjat flyktingarnas outhärdliga situation. Det är en snabbt växande affärsrörelse. Man kommer hit från till exempel Sverige, lurar flyktingar att tro man kan hjälpa dem härifrån. När ”smugglaren” har byggt upp ett förtroende ber han flyktingarna om en handpenning. Han säger att det är pengar som ska användas till att utfärda falska pass, andra falska handlingar, flygbiljett och annat. När han har fått pengarna försvinner han. Flyktingarna ringer och ringer men ”smugglaren” går inte att få tag på. De har blivit lurade. Och i ett fall som jag känner till, där en smugglare har lurat sju familjer på sammanlagt 50.000 dollar, har han spelat bort pengarna på Casino Cosmopol i Stockholm. Flyktingarna vet inte hur de ska få ihop till hyran.”

Nu får det vara nog med utnyttjandet av människor i nöd! Och svensk handfallenhet. Varför lyssnar ingen till det som både forskaren Gregor Noll (läs bl.a. här) och jag själv (bl.a. i denna artikel i Expressen) har föreslagit för länge sedan om att låta människor söka asyl på plats, och som en irakisk flykting i Damaskus uttrycker så här till Nuri Kino:

”Enda sättet är att världssamfundet tar sitt ansvar, sätter upp kontor i flyktingområdena, och intervjuar oss för eventuell förflyttning. Om inte det så borde de hjälpa Syrien att hjälpa oss att få ett drägligare liv. Vi vill bara känna oss trygga.”

Här finns Nuri Kinos blogg.

På förekommen anledning

Jag får ibland frågor från andra bloggare och någon gång också från journalister från traditionella medier om ifall de får citera vad jag skrivit. Så här är det:

Det är helt fritt att länka till vad man vill på nätet. Vad man INTE får göra är att ”klippa ut” vissa delar ur andras inlägg och använda dem för att bevisa egna teser, utan att länka till ursprungstexten och därmed ge sina läsare en felaktig bild av det man citerar. Eller att låtsas att man själv skrivit det. Citerar man andras texter ska man också länka till inlägget, så att den som är intresserad kan ta del av hela texten.