• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Uppehållstillstånd efter 5 år 9 månader 14 dagar

Så lång tid har gått sedan Thanh kom till Sverige och sökte asyl: 5 år 9 månader 14 dagar. Nära sex år… Under hela den tiden har han själv – och Migrationsverket, den svenska regeringen via Sveriges ambadssad i Hanoi – försökt ordna så att han kunde återvända eftersom han inte beviljades asyl eller uppehållstillstånd av Migrationsverket och Utlänningsnämnden.

Det har inte lyckats, och om alla försök och allt långt lidande – inklusive åtta månaders helt onödig inlåsning på Migrationsverkets förvar i Märsta – kan man läsa under kategorirubriken Vietnamesen i vänsterspalten. Det var för övrigt på förvaret som jag själv träffade Thanh och blev hans ombud. För fyra långa år sedan. Allt som skett sedan dess finns som sagt att läsa här på bloggen – det är en hårresande berg- och dalbanefärd med många märkliga ingredienser, JK-kritik, poliser som uppmanat Thanh att ljuga, goda och onbda människor som passerat revy. En helt otrolig historia!

Idag, den 16 juli, fick jag äntligen i min hand det slutgiltiga beslutet gällande Thanh. Fem dagar innan han fyller år den 21 juli, får han en förskottspresent: permanent uppehållstillstånd i Sverige! Migrationsverket konstaterar bland annat:

”Det får enligt Migrationsverkets mening anses att såväl Quang Thanh Tran som svenska myndigheter gjort omfattande ansträngningar för att få fram resehandlingar. Detta har emellertid inte lyckats.”

Dessa ord en mycket liten men ändå upprättelse för Thanh, att Migrationsverket kommenterar att han faktiskt själv gjort vad han kunnat för att ”utvisa sig själv”. D.v.s. att han gjort allt han kunnat för att efterleva lagen enligt vilken han då, för fem år sedan, inte ansågs ha rätt till asyl eller uppehållstillstånd på andra grunder. Han har sedan länge uppfyllt kriteriet för uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder, men inte förrän nu medger även Migrationsverket detta. För så är det enligt utlänningslagen, att om man inte motarbetat myndigheterna och inte hållit sig gömd utan aktivt sjölv medverkat vad gäller anskaffande av resehandlingar samt att man varit tillgänglig när myndigheterna kallat en, och man ändå inte kunnat lämna landet efter fyra år från beslutsdatum, då preskriberas ursprungsärendet. Då kan man söka uppehållstillstånd på nytt och anföra just verkställighetshinder som skäl för detta. Lagen säger nämligen att kan man inte återvända till sitt hemland utan egen förskyllan, då ska uppehållstillstånd beviljas.

Många människor har, under de fyra år jag själv har haft privilegiet att vara Thanhs ombud och fått lära känna honom, varit till stort stöd för både mig som arbetat ideellt med ärendet, och för Thanh. Eftersom jag inte vet vilka som vill bli omnämnda offentligt här på bloggen, väljer jag att bara nämna den person som varit med under en stor del av ”resan” och vars namn hela tiden funnits med i betättelsen om Thanh: Fredrick Federley, riksdagsledamot för Centern men ordförande i CUF när Thanh och jag lärde känna honom. Men ingen av alla de goda människor som bistått på allehanda sätt är glömd och jag skulle kunna lägga ut en lång lista på namn på dessa personer om jag hade tillgång till dem alla mitt i juli och kunde få deras tillstånd. Tack till dem alla, de vet vilka de är!

Nu ska Thanh ta in det hela och sakta men säkert börja inse och förstå att nästan sex års liv utanför samhället, utan rättigheter att arbeta eller gå till tandläkaren (!) eller något annat som vi andra tar för, givet nu verkligen och på riktigt är slut. Och han ska söka jobb. Genast. Det har han längtat efter. Länge.

LYCKA TILL, THANH!

”SKÄRPT STRAFF”????? 100 timmar samhällstjänst????

Notis i DN 16 juli 2008

Vad är Sverige för ett land? Vad är det för ett land som kallar ”samhällstjänst” för ”straff”? Som överhuvudtaget dömer ut så fullständigt vansinniga ”straff” åt folk som utan problem iskallt misshandlar och sparkar ihjäl andra människor?

Straffmyndighetsåldern måste sänkas till 15 eller högst 16 år. Dagens ungdomar är fullt medvetna om vad de gör vid den åldern. Att hålla på och dadda och dalta med kriminella och hänsynslösa 15-, 16- och 17-åringar är förkastligt, stötande och helt oacceptabelt.

100 timmar samhällstjänst = ca 12, 13 dagars heltidsarbete. vad är det för straff????

Hur trovärdig blir regeringen när den inte tar tag i dessa frågor utan tillåter unga pojkar att sparka ihjäl, misshandla och hota folk och låta dessa pojkar komma undan med åtta månaders ungdomsvård (vad då för ”vård”?) eller 100 timmar samhällstjänst? Visst är det bra att det nu ska bli Tuffa tag mot organiserade ligor, vilket justitieminister Beatrice Ask skriver om i Svenska Dagbladet idag. Men man måste dessutom sätta alla klutar till för att stävja oprovocerat våld och misshandel, dråp, mord som begås av 15-, 16- och 17-åringar, bland annat genom att döma dem som fullt kapabla att ta följderna av vad de gjort.

Se också till att rensa upp i omården som Ronna, Hovsjö och Rosengård m.fl., där numera varken brandkår eller ambulanser vågar köra in utan poliseskort på grund av 14-17-åringar (och äldre) som lever laglöst och hotar och misshandlar. Dessa unga skrattar åt ett system som tillåter dem att terrorisera andra och hindra människor som brandmän och ambulansförare från att rädda liv

Det får vara nog, regeringen! Vi kan inte ha det så här, vi kan inte tillåta att ungdomsvåldet eskalerar och att ungdomarna kan stå och skratta åt vuxenvärlden som inte ingriper. Stick inte huvudet i sanden, politiker! Nästa gång är det er bror, syster, far, kompis, fru eller man som misshandalas, våldtas, körs eller sparkas ihjäl eller dödas på annat sätt av ingdomar som sedan döms till ”samhällstjänst”.

Riksdagsledamöter och ministrar är folkets företrädare, de måste tänka sig in i Riccardo Campogianis föräldrars situation och då måste de tänka att det kunde ha hänt dem själva. Att en av Fredrik Reinfeldts söner varit offret i stället för Riccardo. Gud förbjude och det känns hemskt att ens tänka tanken. Ändå måste den tänkas. Tycker man att det är okej att ens eget barns mördare eller dråpare får jobba med gamla eller med att rensa rabatter i en park i 12 dagar som ”straff” för att han sparkat ihjäl ens barn så ska man låta saker och ting vara som de är. Tycker man att det är okej att vuxenvärlden signalerar till ungdomar att ”gör vad ni vill tills ni fyller 18 år, ni får ändå inga straff”så ska man låta allt vara som det är. Men om inte, då måste man ändra lagen.

Finland: Ladoga runt på fem dagar

Två reportrar från finlandssvenska Hufvudstadsbladet, Evy Nickström och Camilla Berggren, har under fem dagar rest runt Ladoga, Europas största sjö som ligger ett stenkast från gränsen mellan Finland och Ryssland i Karelska republiken. I sex levande och intressanta delar berättar de om sin resa och illustrerar med egna bilder. Läs själva! Delarna heter:

Sordavala: Ladoga väntas ännu ge mat för dagen
Karelsk by: I Olonets lever karelska
Kloster: i bön och arbete
Nöteborg: De väntar på en ny stormaktstid
De rika: Lyxdatjorna växer upp på näset
Kexholm: Ljudmila målar om Kexholms station