Så här vackert och lummigt är det i närheten av där jag bor på Söder i Stockholm. Båtarna ligger på det glittrande vattnet och guppar, änderna snattrar och när strandkanten finns näckrosor. Att bo precis mitt i en storstad och ha så nära till natur och vatten är fantastiskt. Stämningen längs den här vackra strandvägen, eller strandstigen som det delvis är, är avslappnad och vänlig och längs vägen finns små anspråkslösa ställen där man kan stanna till och äta en måltid eller ta en kopp kaffe eller en öl. Att gå här, ensam eller med en god vän, är en lisa för själen.
Häromkvällen gick jag här med min vän Nuri Kino, mannen som bland mycket annat är grävande journalist och som sällan behöver gräva alls utan snarare blir ”överfallen av verkligheten”. På ett ställe längs vägen stannade han till och pekade en bit bort och sa: ”Där! Där brukar de stå. När jag är ute och motionsgår jättetidigt på morgnarna, vid sjutiden, då brukar jag se dem. Jag gick fram en morgon och började prata med dem och frågade varför de står där, i en klunga, helt malplacerde. De berättade att de är asylsökande som fått avslag på sina ansökningar eller s.k. papperslösa som har kommit hit och aldrig ens sökt asyl. De står där och väntar på att ”Björn”, en svensk med en minibuss, ska komma och plocka upp dem och köra dem till diverse svartjobb.”
Ingenting är någonsin vad det ser ut att vara. Här bor välbeställda svenskar i sin idyll och framför näsan på dem men ändå osynliga står betydligt mindre lyckligt lottade människor i deras paradis och väntar på att få en möjlighet att tjäna ihop till mat och någon form av husrum.
Merit Wager 