Finländarna har gjort en fact finding resa till Irak, del 1

Finländarna genomförde från slutet av oktober till början av november 2007 en tio dagar lång s.k fact finding-resa till Irak. De besökte provinserna Dohuk, Sulaymaniyah, Erbil samt norra Nineve. Med på resan fanns både folk som representerade den finska regeringen, såsom Centralkriminalpolisen, och folk från NGO:s (frivilligorganisationer) som Flyktingrådgivningen. Rapporten var klar i mars 2008.

Varför har man inte från Sverige gjort en sådan resa?

Sverige som tar emot tiotusentals irakier borde väl minst en gång om året göra sådana resor, men hur jag än letar bland Migrationsverkets dokument så hittar jag inget dokument som tyder på att svenskarna skulle ha varit i Irak!? Däremot har de skrivit en rapport daterad den 3 juli 2007 med rubriken: Rapport om delar av Irak som sammanställts efter att en delegation från Migrationsverket besökt Amman i Jordanien. De har alltså suttit i Jordanien och skrivit om förhållandena i Irak…

Återigen: Varför besöker man från Sverige inte Irak (som finländarna), när man har en sådan enorm mängd asylsökande från Irak i Sverige?

Rapporten är omfattande och, på finskt vis, rak och tydlig. Här berättas om hedersrelaterat våld, om tortyr och folk som sitter häktade i 2-4 år innan de ställs inför rätta. Här berättas om prostitutionen som ökat stort i de norra provinserna, om trafficking och om narkotikasmuggling.

I den finska fact finding-rapporten berättas också om hur många män och kvinnor från länder som Sudan, Nepal, Pakistan, Indien, Filippinerna m.fl. lurats till vad som kallas Kurdistan (i norra Irak) i tron att de skulle få jobb i Dubai. I stället har de förts hit på gruppvisum och har stora problem med sina arbetsgivare, med oerhört låga löner (ca 80 € = ca 770 kronor) och med att de får mycket dålig näring (för lite att äta). Deras kurdiska arbetsgivare tar ifrån dem deras pass medan de befinner sig i regionen. Enligt den svenska organisationen Qandil arbetar många medborgare från andra länder här under slavliknande förhållanden.

Enligt UNHCRs representant i Sulaymaniyah berättar kristna att de ibland tvingas bo upp till sju familjer i en och samma lägenhet i staden Ankawa i Erbil-regionen. Samtidigt kunde deltagarna i fact finding- resan konstatera att nya, moderna huskomplex, lyxiga villaområden och välförsedda super markets byggs, speciellt i utkanten av Erbil. Kristna berättar också om kraftigt ökade levnadskostnader och om hur, normala hyror i februari 2006 låg på ca 200 USD för en lägenhet, medan hyrorna för samma lägenheter på ca ett år ökat till 500-600 USD.

Det rapporteras en hel del om skolsystemet och om hur svårt det är för t.ex. yezidier att fullfölja sina studier och för barn att få undervisning på kaldeiska, med mera.

Vad gäller korruption och nepotism rapporterar finländarna:

Enligt organisationer och många personer som intervjuats är korruption och nepotism mycket utbredd i de tre direktoraten i norra Irak. Deta har gjort vanligt folk rasande; de som har svårt att klara sig på extremt låga löner och med starkt ökande kostnader. Dessa uppgifter återkom ständigt och överallt i samtal med lokalbefolkningen under resan.

Jag återkommer i en ny bloggning med mer information från finländarnas fact finding-resa till norra delen av Irak. Då handlar det bland annat om hur det krävs en ”sponsor” för att man ska få komma in i ”Kurdistan”. Denne sponsor är ansvarig för den som flyttar dit. Och om hur det numera är nästan omöjligt för kistna att komma in i de tre norra direktoraten (vilket de kunnat tidigare), eftersom, enligt bland annat Chaldean Culture Society varenda en måste ha en sponsor där. Och om den enorma utvandringen bland kristna till närliggande länder; 84 % av de unga kristna från Ankawa har lämnat området (många har tagit sig ntill Sverige, påpekas det).

Jag ska också berätta vad finländarna rapporterar om hur äkta irakiska pass används av fel personer, hur man ofta har bytt ut fotografiet i passet, om felaktiga (falska) uppehållstillstånd och visa stickers och om att massor av människor använder falska pass. Och om skillnaderna mellan S- och G-pass. Med mera.

© Merit Wager, research och översättning.

Finland: Tiggarbarn omhändertas

Finländska myndigheter tar krafttag mot romer som tillsammans med sina barn tigger på gatorna. Om barn tigger skickas de tillbaka till hemlandet eller så omhändertas de av myndigheterna, det vill säga placeras på fosterhem.

Det rapporterar Hufvudstadsbladet. Läs hela artikeln här.

En migga om att ”Migrationsverket är ett ämbetsverk utan rättslig tradition”

Återigen har en migga (inte densamma som berättat om 17-åringar som är 28…) delat med sig av viktig information som borde få många att reagera. På bloggen finns mängder av unika uppgifter och berättelser (se under Asyl&Migration och Be my guest) om sådant som i andra länder skulle väcka stor uppmärksamhet och anses vara oförlåtligt och oacceptabelt. Som t.ex. dessa texter som handlar om Migrationsverket: Vad skulle du göra? och Vad skulle du göra? undrar en myndighetsanställd.

Mycket av det som berättas skulle i andra länder leda till att folk fick sparken, att regeringen ingrep, att folk blev rejält upprörda. Men inte i Sverige! I Sverige verkar man kunna bete sig hur som helst, här verkar inställningen vara att ”lite bedrägerier och missbruk och utnyttjande av system resp okunnig och oengagerad personal,  felaktig myndighetsutövning och chefer som inte tar ansvar etc får man väl tåla.”

Här följer alltså information från en migga. Men det är väl som vanligt inget att bry sig om…

En tjänsteman, som var en av verkets allra högsta chefer, sade en gång att ”Migrationsverket är ett ämbetsverk utan rättslig tradition”. Med det menade han att begrepp som ”enhetlig rättstillämpning” och ”förutsebarhet i myndighetsutövningen” visserligen är obligatoriska (företrädare för ett ämbetsverk kan inte gärna säga att de skiter i det mesta) men att de här begreppen sitter väldigt tunt på väggarna i ämbetsverkets lokaler.

Jag har noterat att kvantitet alltid går före kvalitet. Men nu har kvantitetstänkandet gått så långt att kvalitetstänkandet inte ens används längre. OBS! Där använde jag automatiskt orden! Migrationsverkets chefer använder nämligen ord som ”kvantitet”, ”pinnar” och ”produktion”. Med all respekt för dem som arbetar vid Volvo, men det låter nuförtiden som att vi på Migrationsverket också tillverkar varor.

Myndighetsutövning består – enligt förvaltningslagen – av ”utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, …eller annat jämförbart förhållande”.

Om Migrationsverket ser sin myndighetsutövning som ”produktion” så kommer besluten ofelbart att börja bli slentrianmässiga. Det betyder att antingen får asylsökande tillstånd på felaktiga grunder, eller så får sökande avslag på felaktiga grunder. Det kan till och med bli så att sökande i olika kategorier samtidigt får ”massbeslut” som går åt olika håll. Exempelvis får (påstådda) ensamkommande barn numera regelmässigt uppehållstillstånd istället för avslag, och palestinier får lika regelmässigt avslag istället för uppehållstillstånd. Och inom anhöriginvandringen får numera nästan alla tillstånd att stanna. Gäststuderande från ett visst land får regelmässigt tillstånd till det visar sig att det förekommer fusk från det landet, då får alla istället regelmässigt avslag. Sökande på verkställighetsstadiet får nästan alltid avslag. Etcetera och så vidare.

En obunden kvalitetskontroll av effekterna av de styrsignaler som Migrationsverkets chefer sänder ut skulle nog visa på hårresande resultat.

Migrationsministerns statssekreterare Gustaf Lind blev nyligen intervjuad i Migrationsverkets personaltidning Inblick (nummer 3:2008). Han sade bland annat att ”Migrationsverket måste bli ett föredöme för andra myndigheter i svensk statsförvaltning”, och ”Här handlar det både om tidsmål och kvalitativa mål”. Men det kan nog inte ske förrän myndigheten Migrationsverket börjar uppföra sig som en myndighet. Och ansvaret för att detta ska ske måste ligga hos cheferna.

© Denna blogg.