Skäms, Sveriges Radio!

Nog måste en nyhetsuppläsare i P1 Ekot kunna uttala Alexander Solzjenitsyns namn!!! Men två gånger när hon (Helene Albrektsson) uttalade namnet i 22-sändningen den 4 augusti (kan avlyssnas här) så blev det helt åt skogen: Alexander SOLNETSCHIN!

Kan man inte uttala namnet på denne store författare och Nobelpristagare så måste man låta någon annan läsa nyheterna. Så här illa får det inte vara i vad som anses vara Sveriges främsta nyhetsprogram!

Nu bloggläsare i 163 länder!

Franska Polynesien – på franska: Polynésie française; på tahitiska: Porinetia Farani – vars huvudstad heter Papeete, har drygt 260.000 invånare. Franska och tahitiska är officiella språk och landet är en autonomi underställd Frankrike.

Franska Polynesien är det senaste landet där det finns någon som läser bloggen. Så nu finns bloggläsarna i totalt 163 länder och det är verkligen kul. Som journalisten och filmaren Nuri Kino sa, efter att han hade varit i Syrien två gånger på en månad: ”Jag har lärt dem att läsa din blogg”. Det innebär att det sitter irakier och syrier i Damaskus och läser bloggen med hjälp av Googles översättningstjänst. Ha ha ha ha! Det blir lite hipp som happ – jag har testat – men man fattar i alla fall vad texterna handlar om. På ett ungefär. Och nu läser alltså någon bloggen också i Franska Polynesien.

Strapatser i byråkratidjungeln

Axels kiosk heter den pyttelilla serveringen som numera finns i Axel Landquists park på Söder. Och som jag skriver om i min kolumn – Strapatser i byråkratidjungeln – i Svenska Dagbladet idag.

Egentligen är det inte enbart den lilla serveringen jag skriver om utan hur nästintill omöjligt det är att förverkliga en så enkel idé,som att vilja starta något nytt, något eget. Trots att Allians-regeringen före valet tutade i alla lurar om hur bra det är med nya entreprenörer som jobbar som ivriga bävrar, så blev vägen fram till att lilla serveringskiosken stod på plats en mardröm för Kalle. Vilket jag alltså berättar om i kolumnen.

Alliansregeringen utlovade underlättningar på alla plan före valet – både på byråkratisidan och på ekonomisidan. Allt skulle inte vara så krångligt, enmans- och småföretagen skulle slippa en massa byråkrati och vi skulle också, trodde vi, få lättnader vad gäller de tunga egenavgifterna som gör att vi betalar skatter på ca 65 % mot löntagarnas ca 30-35 %.

Har ni hört Sagan om Mäster Skräddare, om den lille mannen som gick till skräddaren med en bit tyg för att få en rock sydd? Och gick därifrån utan någonting alls, inte ens den bit tyghan hade haft med sig från början. Den sagan kan appliceras på Alliansen som lovade en kostym men knappt producerat en fingertut. Sagan slutade ungefär så här efter att den utlovade kostymen krympt till en rock och sedan till ett par byxor och sedan en väst och därefter till ett par vantar :

– Goddag, goddag, mäster skräddare, är mina vantar färdiga?
– Ack nej, ack nej.
– Är de inte färdiga? Varför då?
– Ack jo, det bidde inga vantar.
– Bidde det inga vantar? Vad bidde det då?
– Det bidde ingenting.
– Jaså, bidde det ingenting? Det var bra, mäster skräddare. Tack så mycket, mäster skräddare. Adjö, adjö, mäster skräddare.
Och så gick den lille mannen och kom aldrig mer igen.

Alliansen måste skärpa sig. Annars ”bidde det ingenting” och folk tröttnar och blir ännu mer politikerföraktande. Jag är glad att Kalle orkade, alla gör inte det.