En del irakier semestrar i norra Irak samtidigt som andra säger att det inte går att återvända

Vad är det egentligen som gäller? Direktflygen från Stockholm och Köpenhamn till Erbil är fullbokade med irakier som åker hem på semester. Många stannar i månader. Samtidigt påstår andra irakier att de omöjigt kan återvända dit eftersom det är farligt för dem. För mig går detta inte ihop och det kan det inte göra för svenska myndigheter heller.

I en artikel i Svenska Dagbladet den 4 augusti med rubriken Resor till rötterna en växande marknad kan man bland annat läsa följande (som jag f.ö. skrivit om otaliga gånger på min blogg):

Ett par stycken nischade flygbolag varje vecka flyger till Erbil i den kurdiska delen av Irak. Det är fullbokat med Austrian Airlines och Turkish Airlines till Erbil.

Och i Sydsvenska Dagbladet den 5 augusti under rubriken I morgon ska Nizar Said utvisas – igen läser man bland annat:

Nizar Said har bott i Sverige i sju år. Han är kurd och sunnimuslim från Irak.
Polisen ringde mig i fredags och sa: ”packa väskorna, ditt plan går på onsdag”, berättar Nizar Said. Jag är oroad för mitt liv. De dödar människor där nere som de vore fåglar.

Förra gången, den 13 juni, eskorterades han av svenska polisen till staden Arbil i norra Irak där den kurdiska regionregimen KRG styr. Regimen har varit tydlig med att de inte släpper in personer som återvänder mot sin vilja. Trots det eskorterade polisen Nizar Said till Erbil där han inte blev insläppt. Istället fick han återvända till Sverige, till polisens stora förtret.

Den här gången ska polisen eskortera honom till Bagdad, där regeringen ingått ett avtal med Sverige om återvändande flyktingar och där man tillåter att personer återvänder mot sin vilja.

Så hur är det egentligen? Fullsatta plan går i skytteltrafik från hela Europa till Erbil med glada kurdiska semesterfirare. Inga problem, de är inte rädda för sina liv och att ”bli dödade som fåglar”. Trots att så gott som alla sjölva har kommit hit som asylsökande med hänvisning till att det var för farligt för dem att återvända. Tills de fick uppehpllstillstånd i Sverige.

Men personer som gått genom alla lagliga instanser i Sverige och helt enkelt inte befunnts ha skäl eller ha tätt att få uppehållstillstånd ägrar att ta et direktflyg hem, tillsammans med sina landsmän. Mycket märkigt. Svensk polis kan naturligtvis sätta utvisade irakier på direktflyg till Erbil, väl framme måste givetvis landet ta emot sina medborgare. Dels för att det stadgas i internationella konventiner; dels för att ett avtal ingåtts mellan svenska ochirakiska staten om att landet ska återta sina medborgare. Och mig veterligt finns ingen stat som heter Kurdistan där man kan skapa egna lagar, utan området är en del av Irak. Alltså gäller de atal som ingåtts.

Sägas bör att om Nizar Said (som Sydsvenska Dagbladet berättar om) rest till sitt hemland (kostnad ca 3.500 kronor) omedelbart efter giftermålet och därifrån hade sökt uppehållstillstånd på anknytning till sin fru i Sverige, så hade han med stor säkerhet redan varit tilbaka. Så här säger migrationsministern, läs här.

Lagen kan tyckas något otymplig när det gäller att man måste söka från hemlandet. Icke desto mindre är det en lag. Och tills den ändras måste den följas. Den som har fått avslag efter otaliga ansökningar måste respektera och acceptera svensk lag och svenska beslut på samma sätt som svenskar måste respektera och acceptera andra länders lagar. Och svenska myndigheter måste se till att lagar efterlevs.

Regering och riksdag kan givetvis arbeta för ändringar i en otymplig utlänningslag som skiljer makar och ibland också föräldrar och barn från varandra under orimligt lång tid medan en av dem återvänder till hemlandet för att söka uppehållstillstånd därifrån. I varje fall ska inte små barn bli lidande för föräldrarnas val.

Adil, den oskyldige uiguren från Guantánamo – del 7

Läs först del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6 samt min kolumn i Svenska Dagbladet.

Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, har – som jag berättat i tidigare delar i denna artikelserie – vädjat till Migrationsverkets generaldirektör för Adil Hakimjan. Han har bland annat skrivit:

”Det är viktigt, när man avgör denna ansökan, att alla mänskliga aspekter tas i beaktande. Ett riktmärke för mänskliga rättigheter är rätten till familjeåterförening. Han (Adil, min anm.) befinner sig i en situation där han inte kan återvända till Xinjiang, och hans familj där står under övervakning. Under förutsebar framtid kan han därför inte åtnjuta rätten att förenas med familjen. Det enda släktband som står honom till buds är systern i Sverige. Detta är en situation där det vore i en anda av mänskliga rättigheter att tolka hans rätt till familjeåterförening som rätten för honom att komma till Sverige och leva med sin syster.”

Thomas Hammarberg avslutar sitt brev till generaldirektören för Migrationsverket:

”Under dessa omständigheter skulle jag se ett negativt beslut på hans ansökan som inte bara omänskligt utan också som ytterligare ett övergrepp mot en person som redan lidit så mycket.

Jag står till ditt förfogande om du skulle önska ytterligare information om orsakerna till min kommunikation.”

Hela brevet kan läsas här.

Information: alla delar i denna artikelserie kommer så småningom att sammanställas och skickas till migrationsminister Tobias Billström för kännedom trots att det inte är han som fattar beslut och inte – åtminstone i det här skedet – har något med ärendet att göra. Men det rör ett fullständigt unikt fall, ett fall vars like inte funnits tidigare och som med största tänkbara sannolikhet aldrig någonsin kommer att finnas igen. Därför ska migrationsministern få information om hur ärendet hanterats.

© Merit Wager