Frågor till Migrationsverket om hanteringen av statslösa palestinier

Brevfrån juristen och f.d. beslutsfattaren vid Migrationsverket, Birgitta Elfström, till Migrationsverket:

Jag var med och demonstrerade den 11 augusti i Växjö mot att man utvisar statslösa palestinier till Irak, till Hamasstyrda Gaza och till Saudiarabien.

Med förfäran kan jag konstatera att Migrationsverket inte tar i beaktande att en stor grupp av palestinierna redan är statslösa flyktingar. Beslutsfattaren som vi fick möta hänvisade hela tiden till att ”vi följer utlänningslagen, vi följer praxis och vi följer barnkonventionen”.

Det är med förfäran som jag konstaterar att Migrationsverket inte tagit ett vägledande beslut då det gäller de statslösa palestinska flyktingarna från Irak. Det är flera intressanta rättsfrågor att analysera:

• Hur kan verket komma fram till att det inte finns en risk för att utsättas för förföljelse eller omänsklig eller förnedrande behandling i området Karrada i Bagdad?
• Vilken rörelsefrihet skall en flykting ha?
• Vilka andra mänskliga rättigheter skall en person som redan är flykting ha tillgång till?
• Är Irak ett säkert tredje land?
• Följer de flyktingkonventionen och/eller Casablancaprotokollet?
• Varför behandlar verket de statslösa som om de vore medborgare i ett land?

Det finns mycket att analysera för Migrationsverkets personal då det gäller de statslösa personernas rättsliga ställning. Är verket berett att påbörja en sådan process? Jag har föreslagit att man ska anordna ett seminarium om detta. Jag erbjuder er mina tjänster då det gäller att belysa de statslösa palestiniernas rättsliga ställning.

Ett halvt ton lägger sig på Mats. Mats dör.

Jag glömmer aldrig Osmo Vallo! Och det finns många, många andra fall där någon dör på grund av att människor inte bryr sig tillräckligt. Följande utspelade sig på den psykiatriska avdelningen på Södertälje sjukhus nyligen:

Åtta personer med en sammanlagd vikt på närmare ett halvt ton hade lagt sig på Mats som låg hjälplös på golvet. Kl 12.20 kom beskedet att Mats hade avlidit.

Mats kom in på sjukhus kl 7.00 för tester och eventuell inläggning under en vecka. Fem timmar senare var han död.

Jag kände Mats. Jag känner hans familj. Han ska inte bli en ny Osmo Vallo där alla kan skylla på alla och det tar nio år innan någon form av rättvisa skipas. Varje person i det rummet, alla som lade sig på Mats och pressade honom mot golvet så att han dog, ska ställas till svars och förklara sig. Något annat är otänkbart.

Mats fall har uppmärksammat i ABC Nytt och i Länstidningen i Södertälje. Det kände familjen inte till i förväg. Men det är bra att hans och andra liknande fall uppmärksammas och detta ska inte bara bli ett ”fall” som försvinner. Mats ska inte behandlas som en sopa som det inte spelar någon roll om han lever eller är död. Och hans död ska inte viftas bort på det sätt chefsläkaren gör i inslaget i ABC Nytt (ordagrant citat):

Det uppkom en situation som innebar fara. Det här är en sak som får läggas liksom till de erfarenheter som vi har. Man får försöka bli ännu mer så att säga observant på att följa patienter när det gäller sådana här hjärtsjukdomar och så vidare.

Att en chefsläkare kallar Mats död för ”en sak som får läggas till erfarenheterna” är stötande. Liksom att han säger: “Oerhört oväntat avled patienten” när han själv träffat Mats och känt till hans sjukdomsbild – både den psykiska och den fysiska – i sex år och mycket väl vet att Mats inte (liksom ingen annan människa heller, för den delen) klarar trycket av åtta personer som lägger sig på honom och försöker bälteslägga honom.

Utbildade vårdare och sjuksköterskor måste väl veta att man inte kan brotta ner och pressa en sjuk människa mot golvet med en tyngd motsvarande ett halvt ton utan att det får konsekvenser. Ändå gjorde de detta mot Mats! De kan inte få fortsätta att göra samma sak mot andra stackare som råkar hamna på den avdelning där de finns. För, som Håkan Jarmar, kanslichef på RSMH, uttalade sig i ABC Nytt i SVT den 4 augusti 2008:

“Det kan ju aldrig anses vara naturligt att man dör i samband med en bältesläggning.”

© Merit Wager