En migga: ”Och sedan kommer beslutet som en kalldusch”

Så här kommenterar en migga (en av dem som funderar på att skriva en bok) bloggningen Två miggor funderar på att skriva var sin bok:

Det var fint det som du skrev på bloggen, jag hoppas att de ansvariga för vår migrationspolitik läser det.

Så här är det, att vi på Migrationsverket är de första myndighetspersonerna som en utlänning  /asylsökande möter. Kanske är vi rent av de första svenska personerna överhuvudtaget som han eller hon möter. Det borde vi tänka på. Om vi beter oss som snälla men lättlurade och ointresserade människor, oförmögna och ovilliga att sätta oss i de asylsökandes situation så kommer de att tro att ”så här är det i Sverige”. En sökande kan gå ifrån vår utredning och tänka: ”Yes, I made it!”

Och sedan kommer beslutet som en kalldusch. Han eller hon fick inte PUT (permanent uppehållstillstånd) fastän vi log så vackert, bjöd på kaffe och inte ifrågasatte något av vad han eller hon sa. Jag skulle inte vilja bli behandlad på detta vis av en myndighet! Och om den sökande får PUT på falska grunder i en snabbprocess där han eller hon inte ens mött någon från verket, vad sänder det för signal? Att vi på Migrationsverket tror på vad som helst och att det är fritt fram övrig släkt och bekanta att komma hit och försöka. Men då har kanske praxisen ändrats från den ena dagen till det andra, och snabbprocessen är redan historia när släkten kommit hit. Ingenting är så föränderligt som Migrationsverket.

Allvarligt talat så har vi på verket, genom årtionden, bidragit till det utanförskap som nu finns i Sverige. Genom att vi gett PUT till personer som vi inte ens bemödat oss om att möta, än mindre ifrågasätta deras asylskäl medan vi samtidigt har avslagit ansökningar från personer i liknande situation någon månad senare.

Många utlänningar som fått PUT skrattar åt oss. Inte bara åt oss på verket utan åt oss i Sverige. Deras barn växer upp i ghetton där de inte träffar någon svensk och hela familjen åker på semester till hemlandet flera gånger om året. Det land de absolutinte unde återvända till…

Många bygger hus i länderna de flydde från och som de påstod att de aldrig någonsin kunde återvända till för då skulle de genast fängslas, torteras eller dö, och de planerar en framtid där. Problemet för dem är bara att under nuvarande socialförsäkringssystem är det svårt att behålla barnbidrag, bostadsbidrag etc om man flyttar från Sverige definitivt, som barnfamilj. De barnlösa har löst problemet genom att bo i hemlandet men dyka upp i Sverige då och då när det är dags att besöka arbetsförmedlingen etc. Sin hyreslägenhet här har de hyrt ut i andra hand till ett antal asylsökande för cirka 1.500 kronor per person. Ofta delar två eller tre sökande rum och det blir förstås tillskott i kassan för den som bor utomlands med svenskt uppehållstillstånd.

Kommentar: Asyleriet är ett område som är både svart och vitt, samtidigt. Men det finns ytterst få andra som säger det eftersom det i Sverige bara finns en sanning som är den rätta. Och i yttrandefrihetens stamort på jorden (som svenskarna gärna vill tro att de lever i) är folk ofta väldigt rädda för att säga sådant det går emot det som anses ”rätt”och politiskt korrekt. I Sverige är det ”one people, one voice” som gäller. Vad som gror inåt och under ytan när man inte får eller vågar belysa frågor från olika håll, det får var och en räkna ut själv.

© Denna blogg.

Två miggor funderar på att skriva varsin bok

Jag har – som framgått – kontakt med ett antal miggor som är både kunniga på sitt område och verbalt begåvade. Varandra ovetande har två av dem sagt att de har mer än nog med material för att skriva varsin bok.

Jag kan tala om för dig att jag håller på att samla material från verket för en bok. Det blir ingen vacker läsning, så jag måste ha en annan karriär ordnad innan den kommer ut, för jag lär då få sparken fortare än en katt nyser.

Säger den ena.

Den som skriver en bok och berättar sanningen får säkert sparken. Det är mycket lågt i tak på verket.

Säger den andra. Och fortsätter:

Inget får sägas rakt ut vad gäller exempelvis vissa sökandes beteenden, utan att det tolkas som någon form av främlingsfientlighet. Vilket det inte är. En migga som inte har en etnocentrisk syn på människor från andra kulturer och som har umgåtts med människor från andra kulturer (vilket borde vara ett krav innan man får jobbet) kan faktiskt ställa rimliga krav på de sökande. Vilket oftast inte är politiskt korrekt. Nej, då.

Vi ska svälja lögnerna och utgå från att så kan det kanske vara ”därborta”, på andra sidan jordklotet, att man inte känner sin släkt utan bor alldeles ensam i en by eller i en stad som man inte hört namnet på eftersom man är analfabet etc”. Det ska också anses vara normalt ”därborta”, på andra sidan jordklotet, att man inte heller kommer ihåg när ens barn är födda eller hur många de är. Eller var de finns nu.

Man ska också som migga tro (eller låtsas tro) på amsagorna om att när det blir jobbigt i hemlandet så dyker det alltid upp en vänlig själ som betalar resan till Sverige. Väl i Sverige står man där smugglaren lämnat en, utanför Migrationsverket, i någon stad. Det är kallt och då kommer det en person förbi på gatan som tilltalar den asylsökande på hans eller hennes modersmål. Den här personen visar sig genast villig att ta sig an den sökande, ge honom eller henne husrum och hjälpa till på alla möjliga sätt.

Klarspråk är det förbjudet att tala med en asylsökande. Nej, man ska behandla denne som en mindre vetande varelse och godta dumheter typ:

”Jag kan inte komma till utredningen idag eftersom det regnar och jag hittar inte dit. Jag har också högt blodtryck och får inte gå mer än hundra meter, det har läkaren sagt”.

Detta från asylsökande som nyligen tagit sig genom sandstormar och orkaner, gått flera mil, ridit på åsneryggar etc för att komma till Sverige. Men nu klarar man inte av en halvtimmes tunnelbaneresa.

Alla vi världens människor har det gemensamt att vi vet vilka vi är, vi vet var vi har bott, vi vet hur många barn vi har och vi känner till vad våra släktingar heter. Vi struntar inte i om våra mammor, våra män eller våra barn försvinner. Vi åker inte till ett annat land ensamma och lämnar familjen kvar om hela vår familj är dödshotad eller försvunnen.

Om vi på Migrationsverket förstod att alla människor (också utlänningar!)  styrs av samma kärlek till familjen, samma rädsla för det främmande,  och samma känsla för vad som är rätt och fel, som vi själva gör, vore redan hälften vunnet. Det är inte UFO:n vi möter, det är människor. Visserligen är det människor från andra kulturer, men dessa kulturer är inte på något sätt underlägsna vår kultur när det gäller att hålla samman familjen, tvärtom. Så vi förolämpar dessa människor genom att inte möta dem på allvar och ifrågasätta deras historier.

Undrar vad som händer när boken eller böckerna kommer?  Troligen ingenting.

© Denna blogg.