Den döde Mats syster skriver själv

Läs först min kolumn i Svenska Dagbladet med rubriken En människas död är ingen struntsak.

Här skriver Mats syster själv om sin bror. Brodern som den 7 maj dog på Södertälje sjukhus psykiatriska avdelning, under tyngden av åtta personer som lade sig på honom när han försökte freda sig själv och sin egendom (sin ryggsäck):

Den 1 oktober skulle Mats ha fyllt 46 år.

Det känns väldigt ledsamt och mycket vemodigt. Det är min lillebror det handlar om, min lillebror som jag såg växa upp som en frisk och sund pojke, för att sedan i fyraårsåldern drabbas av svår epilepsi. Och allt som den förde med sig; trots kraftig medicinering hade Mats många svåra anfall som under hans sista år i livet ledde till psykisk sjukdom och till att hans hälsa försämrades. Vi i familjen förstod att Mats inte skulle bli så gammal. Det blir man inte om man äter starka mediciner och har kraftig övervikt. Hjärta, lever och andra organ tar mycket stryk vid sådan behandling som Mats var tvungen att genomgå för att vara anfallsfri och överhuvudtaget kunna överleva. Men i hela sitt liv var Mats en kämpe! En kille som inte gav upp, en kille med ytterligt stark integritet och vilja att klara sig själv, att arbeta och göra rätt för sig. Han jobbade i många år på Scania i Södertälje, var med i Metall-facket och i Socialdemokraterna. Till sin stora sorg kunde han inte jobba kvar på Scania på grund av sin sjukdom och de många anfallen. Att han, redan så svårt drabbad av livet, sedan också skulle behöva kämpa in i det sista – kämpa för sitt liv och för att få luft mot åtta personers samlade vikt, mot deras oförstånd, dumhet, ignorans, brist på lyhördhet, besserwisser-attityd och okunskap, gör mig arg, rasande helt enkelt.

För Mats skull och för alla de psykiskt sjuka som finns på psykiatriska avdelningar i Sverige och som utsätts för samma behandling vill jag att de ansvariga, de som var direkt inblandade, men också de på chefsnivå, ställs till svars för det som de gjorde mot Mats. Jag kan inte få min bror tillbaka i livet, men jag kan göra något för alla dem som utsätts för samma omänskliga behandling!

Jag tycker att detta ur många aspekter är ett angeläget samhälleligt ämne som bör belysas och de inblandade ställas till svars. Är det välfärdssamhällets signum att ingen behöver ta ansvar för sina handlingar? Att man tiger ihjäl obehagliga saker liksom strutsen sticker huvudet i sanden? Är det inte riktigt korrekt att angripa etablissemanget, eller ….?

Du och Nuri Kino* är som två sprakande facklor som hamrar på myndighetsportarna och skriker att de ska lyssna och göra något. Tack för det!

Eva Wikberg

* Nuri Kino har också uppmärksammat Mats död, och mängder av andra orättvisor och felaktigheter i samhället. Hans blogg finns här.

En f.d. asylsökande berättar

Det viktiga för asylsökande både före och efter att de får PUT (permanent uppehållstillstånd) eller beslut om utvisning är det medmänskliga bemötandet. Det har jag sagt i 13 år, alltså så länge som jag har varit ombud och rådgivare åt asylsökande.

Med ”medmänskligt bemötande” menar jag absolut inte daltande och daddande och ännu mindre kylighet och nonchalans. Jag menar tydlighet, rakhet och ombryende. Alla de som Sverige tar emot i asylprocessen, har rätt att få korrekta och sanningsenliga besked. De har rätt att bli behandlade som de kapabla människor de allra flesta är, och med respekt.

Respekten ska manifestera sig på det sättet att man talar klarspråk och inte homsar när deras asylhistorier (som det finns en hel del exempel på under Asyl&Migration) är så fantasifulla att en person med IQ 70 förstår att de är helt fabricerade. Man kan då inte låtsas som om man tror på galenskaperna utan måste visa att ”vi är inga dumbommar som det går att lura hur lätt som helst”. Respekten ska också manifestera sig på det sättet att man lyssnar noga på vad den asylsökande berättar och gör ordentliga utredningar så att man verkligen har gjort allt för att kunna bedöma om det personen ifråga berättar är med sanningen överensstämmande.

Thanh med sitt efterlängtade id-kort

Under rubriken Vietnamesen i vänsterspalten har jag berättat Thanhs historia; Thanh, som jag varit ideellt ombud för i fyra år av hans nära sex år i Sverige. Så många fel har begåtts i hans fall att det är en ren skandal. Och han är bara en enda av tiotusentals asylsökande…

Idag, den 2 oktober 2008 är det sex år sedan han kom till Sverige och knappt tre månader sedan han fick PUT. Bara någon vecka efter att beslutet om PUT kom,  var han inne i systemen och började läsa svenska och praktisera på restaurang. Och inom en månad hade han fått både personnummer, bankkonto, id-kort och bankomatkort. Han var givetvis mycket glad. Glädjen över PUT och allt som följer med det (”som att gå från helvete till himmel”, säger han) är förstås stor, men han säger också det som visar att vad jag sagt i alla år är mycket viktigt. För att belysa det väljer jag att med hans tillstånd publicera delar av hans brev till mig. Han har skrivit på engelska, jag har här översatt till svenska:

Merit, jag lever mitt nya liv nu. Men jag saknar vår täta kontakt, att prata med dig i telefon och att träffa dig och ditt stöd och din uppmuntran under alla år. Jag har lärt mig så mycket av dig, jag har haft tur som fick dig till ombud. Du har lärt mig så mycket om Sverige och om livet. Varje gång jag använder mitt personnummer, mitt id-kort,  mitt bankomatkort så tänker jag på dig som har hjälpt mig och förklarat allting.

Merit, nu förstår jag att det mest dyrbara i mitt liv inte var PUT, inte id-kort, inte personnummer – det mest dyrbara var de fyra fantastiska år när du vandrade med mig, kände med mig, hjälpte och stöttade mig. Jag kommer aldrig att glömma dessa fyra år och varje gång jag tänker på Sverige så är du det första jag tänker på, mitt bästa ombud för evigt.

Jag publicerar dessa delar ur Thanhs långa brev enbart för den insikt som han förmedlar, den insikt som är viktig för oss alla att ta till oss.  Lika starkt som jag agerat i min egenskap av ombud för Thanh, lika starkt  har jag agerat när människor med uppåtväggarna-historier sökt min hjälp, människor som inte varit från de länder de sagt sig vara från och som inte haft andra skäl att försöka stanna här än att utnyttja de svenska systemen. Jag har varit tydlig när jag har mött människor i svåra situationer och försökt ge dem korrekta uppgifter även när de velat höra något helt annat. Jag tror absolut inte på att missleda människor och invagga dem i en falsk tro på att hur mycket de än ljuger och hittar på så kommer de att få stanna här (vilket de ändå i praktiken ofta får…).

Det viktiga budskapet här är, att man ska veta att när en asylsökande får PUT och givetvis känner stor glädje över det, så är det ändå inte så att allt blir en dans på rosor därefter. Tvärtom. Det blir ofta en tomhet efter åratal av kämpande i oviss väntan. Livet ska börja på nytt i ett komplicerat samhällssystem som de inte fått lära sig något om under väntetiden. Och då är mycket av det som Thanh uttrycker i sitt brev viktigt att tänka på.

”Kort väntan på svensk medborgarskap”

Under ovanstående felstavade rubrik och följande felstavad mening kan läsas på Migrationsverkets sajt: Väntetiden vid ansökan om svensk medborgarskap har aldrig varit kortare än nu.

På verket har man redan avskaffat kravet på korrekta kunskaper i svenska. Hade man haft det kravet så hade rubriken och texten lytt:

Kort väntan på svenskt medborgarskap och Väntetiden vid ansökan om svenskt medborgarskap har aldrig varit kortare än nu.

Vidare kan man på Migrationsverkets sajt läsa att: ”Cirka 80 procent av de som söker får svensk medborgarskap”. Det är intressant av två anledningar. Dels för att det heter ”dem” och inte ”de”, men det är väl en del av verkets nya giv som innebär att svenskan inte behöver vara korrekt. Dels för att man kan undra hur det är möjligt att endast 20 % nekas svenskt medborgarskap när över 90 % av alla asylsökande kommer hit utan id-handlingar eller med falska id-handlingar och därmed knappast har uppfyllt lagens krav på att man ska ha styrkt sin identitet för att kunna beviljas medborgarskap!? Men att räkna är kanske inte heller är Migrationsverkets starka sida. Eller också är det jag som inte hänger med i den högre matematiken.

Läs också min text med rubriken ”Svensk medborgare snabbare?”.