Första advent 2008

Läs här!

Om Mats som dog på Södertälje sjukhus psykiatriska avdelning

Den 5 oktober skrev jag så här på min blogg:

Psykvården har kollapsat när man utan mer än en axelryckning kan konstatera att: “Vi får lägga det till erfarenheterna” sedan en människa dött genom att åtta personer delvis lagt sig på honom för att få ner honom på golvet. (Läs mer här, här, här och här. Och polisen lägger inom två dygn ner ner utredningen… Signal: “Det är okej att döda en människa inom vården i Sverige, det blir inga följder”!

I texten ovan finns länkar till tidigare inlägg om hur Mats den 7 maj 2008 dog på Södertälje sjukhus psykiatriska avdelning sedan ett antal människor tryckt ner honom på golvet. Läs dem, det är skrämmande läsning.

Vad har hänt sedan Mats dog? Har någon tagit ansvar eller tagit på sig skulden för det inträffade? Har någon ställts till svars? Har någon dömts? Har vettiga utredningar gjorts? Har polis och åklagare gått till botten med ”fallet Mats”? Svaret på alla frågorna är nej, nej och åter nej! Ingen bryr sig, ingen tar ansvar. Ingen bär någon skuld till någonting och endast en av de inblandade i Mats död reflekterar ens det allra minsta över sin roll och vad hon kunde eller borde ha gjort annorlunda. Men som sagt: ingen anser sig ändå bära skulden till att åtta personer delvis lade sig på och stadigt höll fast Mats på golvet och att han inom loppet av 20 – 30 minuter låg där död.

Jag kommer att sammanställa det jag hittills skrivit och vad de, som borde ta ansvar och bära skulden för hur Mats behandlades och hanterades och för att han dog, har sagt i sina yttranden till HSAN (Hälso- och sjukvårdsnämndens ansvarsnämnd). Liksom vad Mats anhöriga anfört och vad det utomstående ögonvittnet berättar.

Ett kort citat följer här, resten kan läsas i kommande dokumentation. Så här uttrycker sig chefläkaren:

Undertecknad har träffat Mats vid ett tillfälle, 2002. Jag har inte på något sätt varit inblandad i vården eller behandling av patienten vid det aktuella tillfället eller de senaste två åren. Jag motsätter mig således anmärkningar som riktats mot mig.

Så säger alltså chefläkaren som också är överläkare vid psykiatriska kliniken på Södertälje sjukhus. Chefläkare, förresten, vad betyder det? Vad innebär det i Sverige att vara chefläkare? Och överläkare för just den psykiatriska klinik där en patient under tumultartade förhållanden dog på golvet i ett patientrum den 7 maj 2008? Hur är det möjligt att påstå att man inte har något ansvar alls och att man för vad som händer på den klinik där man är chef? Och att skriva att man ”motsätter sig anmärkningar”?

Arma Sverige! Arma svenska folk! Så få tar ansvar för någonting och så många slår ifrån sig. Men chefs- och överläkarlöner tackar ingen nej till…

Fortsättning följer i ”fallet Mats”. Läs tidigare texter här och här och lyssna också på Kaliber i P1 där Mikael Funke och Nuri Kino avslöjar hur sällan (nästan aldrig) HSAN och Socialstyrelsen bryr sig om att polisanmäla sådant som anmäls till dem. De nöjer sig med att ”tilldela en varning”, om ens det. Här är ett kort citat ur programmet:

”Både Socialstyrelsen och Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd är alltså skyldiga enligt lag att anmäla brott till polisen om straffpåföljden är fängelse. På Socialstyrelsen har man anmält något fler: fyra läkare de fem senaste åren.”

Det hemska är, att inte ens polisanmälan behöver betyda att något sker. Polisen kan lägga ner utredningar illa kvickt utan att bry sig om att sätta sig in i vad som hänt. I Mats fall tog det ett dygn för polisen att avfärda alltihop, trots att det till anmälan hade bifogats 25 sidor dokumentation… Om svenskarna tror att de lever i en rättsstat så blir de varse att så inte är fallet när de själva råkar ut för något, där de i sin blåögdhet tror att de ska få hjälp och rätt av sina myndigheter. Arma Sverige! Arma svenska folk!

Intressanta inlägg

Det finns många intressanta inlägg under kategorirubriken Be my guest i vänsterspalten! Och under Ayl&Migration också.

”Från arbetstagare till bidragstagare”

Men egenavgifterna på 32 procent, dem hade han inte tänkt på. Eller rättare sagt: visste han inte om. Att han, som enskild näringsidkare som jobbar sju dagar i veckan, inte har råd att ta semester, försörjer sig själv i stället för att ta emot bidrag dessutom ska ”straffas” med en oresonligt hög skattebörda på totalt minst 65 procent, det tyckte han var mycket orättvist.

Mehdi tvingades sälja sin tobaksaffär, sin nisch i svenskheten. Han gick från hårt arbetande egenföretagare till ledsen bidragstagare.

Det är ett stycke ur min artikel i Gotlands Allehanda med den något missvisande rubriken (som inte satts av mig) Från arbetstagare till bidragstagare. Rubriken borde förstås ha varit Från enskild näringsidkare till bidragstagare… Läs hela texten här.

En migga: ”Hur hänger det ihop, egentligen?”

Det kom ett mejl från en migga apropå inlägget med rubriken Samma advokat förordnad som offentligt biträde åt 1.000 asylsökande. Samtidigt. Miggan skrev:

Hos MIG 1000 ärenden x 8 arbetstimmar = 8000 arbetstimmar
Hos MD   800  ärenden x 5 arbetstimmar = 4000 arbetstimmar
Summa 12.000 arbetstimmar

8 tim arbetsdag x 5 dagar/vecka = 40 tim/vecka X 45 arbetsveckor= 1800 årsarbetstimmar

1800 årsarbetstimmar : 13 arbetstimmar/ärende= 140 klienter/år

Hur går det här ihop?

Kommentar: Det ter sig onekligen övermänskligt och faktiskt rent omöjligt att ett biträde skulle kunna klara så många asylärenden samtidigt. Även om han/hon inte rent faktisk jobbar de ca 13 timmar med varje ärende som det anses rimligt att han/hon ska få betalt för utan använder färdiga mallar där han ändrar namn, födelsedatum och lite annat (och ibland glömmer att bort namnuppgifter och födelsedata från tidigare ansökningar, vilket jag själv sett) och bara debiterar för tiden, så kan han/hon ju knappast hinna ägna ens en eller två timmar åt varje klient.

Hur ser en sådan här advokats eller jurists ärenden ut? Hur räknar man ärenden: är en familj på åtta personer ett ärende eller åtta? Har ombudet några hundra familjer med fyra, fem, sex familjemedlemmar och räknas i så fall varje familj som ett ärende? Eller har han mest ensamma asylsökande som var och en givetvis utgör ett ärende?

© Denna blogg.

Be my guest # 75: Michael Cronier, fotograf och pappa

Den här gästbloggningen är skriven av Michael Cronier som delvis jobbar som fotograf, delvis även har jobbat inom vården. Han bor i Karlshamn, Blekinge och är ensamstående pappa till en 13-årig son och har under drygt 20 år studerat psykologi, filosofi samt olika samhällsfenomen främst ur sociologiska och ekonomiska perspektiv.

Var barnet för henne bara en sak?

Min text är en iakttagelse av en vardagshändelse i en vanlig svensk småstad för några dagar sedan. Det är på tal om varför vi svenskar verkar vara så rädda, ängsliga och osäkra inför det mesta i tillvaron. Något som jag tror delvis beror på bl a bristande självkänsla.

När jag häromdagen satt på fiket med några kompisar lade jag märke till en ung mamma som satt en bit ifrån oss. Hon satt även hon och fikade. Hon hade sin ena hand på barnvagnen som hon konstant gungade. I sin andra hand höll hon i en bok som hon läste.

Någon stund senare tittade jag igen; barnet hade börjat skrika. Innan hon tar upp sitt barn lägger hon boken ifrån sej, reser sej och hämtar en barnstol som ställs intill deras bord.

Både förstulet och intresserat tittar jag vidare. Hur ska hon göra nu? Verkar hon vara en varm och älskande mamma eller är hon kanske en distanserad, självupptagen och känslomässigt förkrympt människa.
Ja, jag är medveten om att jag nu grovt förenklar min iakttagelse. Verkligheten är ju naturligtvis inte så svart eller vit.

Nå. i alla fall. Nu sitter hennes barn i barnstolen. Kvinnan matar det mycket lilla barnet med medhavd mat ur en medhavd burk. Det går en liten stund till och plötsligt börjar hennes barn att skrika igen. Matningen verkar nu vara över. Andäktigt tittar jag och undrar om hon nu äntligen ska lyfta upp barnet; det skriker hjärtskärande! Också mina fikavänner har nu börjat titta i samma riktning.

Äntligen böjer hon sej över sitt barn och lyfter upp det ur sin stol. Men istället för att lägga barnet mot sin bröstkorg och med en lugn och kärleksfull blick få det att känna sej älskat, sett och bekräftat håller hon barnet på en halv armlängds avstånd från sin kropp. Därefter lägger hon ner barnet i vagnen igen. Barnet skriker hela tiden och kvinnan samlar stressat ihop sina pinaler från bordet och lämnar lokalen med sitt skrikande barn.

Lite sorgset tänker jag då och då på händelsen och frågorna radar upp sej i mitt huvud. Varför höll hon inte barnet intill sej? Varför tycktes hon inte kunna känna barnets förtvivlan över att inte bli hållen i famnen och bli lugnat? Var barnet för henne bara en sak, en accessoar man har med sej, liksom för att fullständiga bilden av en modern mamma? Varför tycktes hon inte förstå?

Risken med ett sådant handlingsmönster hos föräldrar kan vara att barn växer upp med en stukad eller i värsta fall skadad självkänsla. Och därmed danas ytterligare en rädd medborgare.

Svenska FN-förbundets prioriteringar

Läs först bloggningen Potatis och palestinier.

Iag, dagen före, har Svenska FN-förbundet prioriterat Internationella solidaritetsdagen med det palestinska folket framför potatisåret. Bättre sent än aldrig, heter det, och det kanske passar in här. Även om man nog kan tycka att de kunde ha haft information om den här dagen något tidigare…

Finland: Julchartersäsong i Lappland

Ett plan med brittiska turister landade i Rovaniemi torsdagen en 27 november. Därmed är årets största chartersäsong för Lappland i gång.

Enligt luftfartsverket kommer charterflyg att landa i norra Finland i stort sett dagligen fram till början av januari. Sammanlagt blir det mer än 500 charterflygningar till norra Finland. Minst 100 000 resenärer väntas komma till norra Finland med charterflyg under julsäsongen.

Läs här om staden Rovaniemi och här om Jultomten i Korvatunturi.

Källa: Hbl

Antalet skilsmässor ökar bland saudiska studenter utomlands. Förra året skildes åtta par…

Antalet skilsmässor bland saudiska stipendiater utomlands ökar, enligt Ministeriet för Högre Utbildning i Saudiarabien.

”Åtta saudiska par skildes utomlands 2007”, sa Abdullah Al-Musa, vice minister för stipendiefrågor, när han talade inför en samling studenter i Riyadh nyligen. Dessa studenter av båda könen planerar att resa till USA, Australien, Europa och Asien nästa år. Al-Musa uppmanade dem att studera flitigt och att stödja varandra.

Ministern förklarade de misslyckade äktenskapen med bland annat stress. ”De flesta grälen i äktenskap mellan studenter som studerar utomlands handlar om parternas oförmåga att anpassa sig till en ny livsstil och att försöka klara en helt annorlunda kultur i ett främmande land.”

Han tillade att många studenter ser sina stipendier som en chans att resa utomlands som turister och att den bilden snabbt ändras när de ser vilket ansvar som ligger framför dem.

”Saudiska kulturattachéer i de länder dit studenterna reser ger hjälp i frågor kring studier och annat. Men vi kan inte utse kuratorer att hjälpa gifta par som inte klarar att lösa sina äktenskapliga problem. Sådana par bör stanna hemma och inte ansöka om stipendier för utlandsstudier”, sa ministern vidare.

Tusentals studenter reser till andra länder för att studera varje år. Unga som kommer från landsbygden ser det som en utmaning att få bo utomlands och få uppleva de kulturella skillnader och den frihet som erbjuds i västländer.

Ministeriet för Högre Utbildning håller en serie förberedande kurser och utbildningssymposier för studenter varje år, där utländska diplomater och andra informerar om livet i sina hemländer.

Potatis och palestinier

Jag hamnade av en slump på Svenska FN-förbundets sajt. I deras kalendarium där kommande evenemang tas upp finns två evenemang för november angivna: Internationella potatisåret 1-30 november och Internationella solidaritetsdagen med det palestinska folket 29 november. Tittar man in på ”potatissidan” så finns där ett litet piffigt recept på potatissallad med rädisor, rödlök och buljong. Tittar man in på ”palestiniersidan” så finns där… ingenting.

Utan att på något sätt ta ställning för eller emot potatis eller i konflikten i Mellanöstern mellan palestinierna och israelerna så måste jag ändå säga att jag blir lätt konfunderad över att Svenska FN-förbundet uppenbarligen ser potatisåret som viktigare än FN:s proklamerade solidaritetsdag med det palestinska folket.

Varifrån kommer finansieringen för Svenska FN-förbundet? Från SIDA, alltså skattebetalarna? Potatisrecept kan jag skaffa själv, det är inger som ett FN-förbund ska syssla med. Däremot ska FN-förbundet väl uppmärksamma de påbud som utgår från FN, Förenta Nationerna, och då hade de väl åtminstone kunnat bemöda sig om att ge palestinierna samma uppmärksamhet som de ger potatisen.

Vem är det som skjuter stolpskott, egentligen?

Aftonbladet rapporterar om märkligheter kring utrikesministerparet Bildts barnflicka. Carl Bildt kallar det ”ett rejält stolpskott”. Här kan en del av artiklarna läsas:

Betalar inte skatt för sin barnflicka
Experten: Det arbete hon utför här ska skattas i Sverige
Bildt: Det följer alla regler och lagar
Migrationsverket ville hemligstämpla arbetstillståndet

Utrikesministern uttalar i media att ”Aftonbladet skjuter ett rejält stolpskott” och skriver på sin blogg att: ”Aftonbladet – och dess släp – försöker att misstänkliggöra mig och min hustru med hjälp av den dam som under delar av året kommer till Sverige och hjälper oss med barnpassning.”

Men utan att försöka skjuta oschysst skott (är inte alla skott som skjuts oschyssta, förresten?), så undrar jag ändå hur allt hänger ihop. Lagar och bestämmelser måste gälla alla, inte bara vissa. Alltså:

Stolpskott 1:
Man kan inte skylla på en revisionsbyrå när det gäller skattefrågor. Det är man själv som skriver under deklarationer och annat, och det är man själv som har ansvaret för att det är korrekt. Det är både lågt och felaktigt att skylla på Öhrling PriceWaterhouse Coopers för att man inte betalar skatt i enlighet med lagen.

Stolpskott 2:
Fru Bildt, som kandiderar för Sverige till EU-parlamentet, kan inte säga att hon inte är någon skatteexpert och tro att hon därmed kan komma undan ansvar. Få svenskar är skatteexperter men de förväntas ändå känna till och även betala sina skatter.

Stolpskott 3:
Det blir lite osmakligt att en barnflicka från Ukraina på ett dygn beviljas uppehålls- och arbetstillstånd medan människor som t.ex. ansöker om tillstånd att få hit en nära anhörig får vänta mycket, mycket längre – upp till ett år. Och överhuvudtaget bara kan drömma om att importera en barnflicka från Ukraina (trots att det tydligen råder brist på barnflickor i Sverige och EU…). Likhet inför lagen verkar vara helt ute.

Stolpskott 4:
Arbetsförmedlingens dunderblunder som kan läsas i Migrationsverkets beslut: ”Arbetsförmedlingen har efter arbetsmarknadsprövning tillstyrkt din ansökan om arbetstillstånd inom ramen för tillfällig brist på arbetskraft.” Vad säger facket om den typen av bedömning? ”Brist på arbetskraft”? Inte en enda barnflicka att uppbringa i hela Sverige eller ens inom hela EU???

Stolpskott 5:
Fru Bildts uttalande: ”Men skälet till att vi har ordnat folkbokföring här är att vi vill ge henne så mycket rättigheter som möjligt. Det är därför jag vill ha både uppehållstillstånd, arbetstillstånd och folkbokföring även om det inte behövs.” Alla rättigheter, inga skyldigheter. Alla förmåner som dessa tillstånd ger vill man ha, men trots enorm månadsinkomster vill man inte betala en skatt på 25 procent.

Det kan med rätta tyckas att här har inte har begåtts världens största och värsta lagbrott. Men saken är den att det handlar om förebilder för folket: en utrikesminister och hans hustru. Hon kandiderar dessutom till EU-parlamentet som representant för Sverige, det land vars förmåner hon gärna utnyttjar men vars skyldigheter inte är lika viktiga. Därför är hela den här historien helt oacceptabel och inte något som bara kan viftas bort.

Sverige ska inte representeras av människor som tar sig fri- och rättigheter som ingen annan har och som säger att alltihop bara är ett medialt stolpskott, inte mycket mer. Det är en översittarattityd som inte kan accepteras, en nedlåtande attityd mot pöbeln som inte ens kan fixa uppehållstillstånd för utländska makar på flera månader (upp till ett år); inte ostraffat kan folkbokföra någon felaktigt för att uppnå förmåner; inte kan strunta i att betala skatt; inte kan skylla på en revisionsbyrå när de underlåtit att betala skatt etc.

Nu fattas bara att Aftonbladet skjuter ytterligare ett stolpskott och visar att inga skatter och avgifter betalats i Italien heller… Men skulle så vara fallet så finns säkert något eller någon att skylla ifrån sig på, då också.

Hur som helst så kan allt detta som sagt inte viftas bort. Utrikesministern med hustru har skjutit sig själva i fötterna och måste nog på något sätt stå för vad de har gjort och även för vad de inte har gjort men som de borde ha gjort. Ren anständighet kräver det.

13 kommentarer

Här kan man läsa kommentarer från 13 personer som läst min kolumn i Svenska Dagbladet den 24 november med rubriken Vad är svenskarna så rädda för? Samtliga som mejlat mig och framfört sina åsikter och synpunkter har gjort det under eget namn (så vitt jag vet). Eftersom de har skrivit till mig personligen lägger jag endast ut deras texter, inte deras namn.

Be my guest # 74: Birgitta Elfström, jurist

Gästbloggning från Birgitta Elfström, jurist och Mellanösternexpert samt medlem i Internationella juristkommissionen. Hon har tidigare arbetat i 18 år på Migrationsverket, bland annat som beslutsfattare, och lät sig aldrig stoppas av låga tak eller rädsla för repressalier utan uttalade sig även då högt och tydligt när hon upptäckte felaktigheter. Birgitta Elfström är en flitig debattör i olika tidningar och har medverkat i Sveriges Radios program Klassiskt magasin den 31 oktober 2008 (finns i sändningsarkivet), där hon talade om sin stora uppskattning av Daniel Barenboim och hans fredsorkester West-Eastern Divan som samlat musiker från Egypten, Syrien, Libanon, Jordanien, Tunisien, Palestina och Israel i en unik kombination.

Den nya rättschefen på Migrationsverket, är han en handlingens man?

Jag hoppas att det är med uppkavlade skjortärmar som Mikael Ribbenvik, den nya chefen på Migrationsverkets rättsenhet, börjar sitt jobb. Det finns många intressanta och svåra frågeställningar att sätta tänderna i och det behövs en chef som vågar föra en öppen dialog, vågar möta oliktänkande, vågar fatta vägledande beslut som är rättssäkra, förutsebara och snabba, vågar tänka nytt och stort. Mikael Ribbenvik har fått möjligheten att visa den väg som leder till att alla asylsökande får en ”rättvis rättegång”. Så är det inte idag.

Under min tid på verket kämpade jag i total motvind för en rättssäker prövning vari identitetsfrågor skulle ha en framskjuten plats. Det tycks nu som om var och en gör som den vill. Ju snabbare ett beslut kan fattas desto bättre. Budgeten får inte överskridas. Kvalitén har ingen betydelse för ”den som får ett negativt beslut kan ju alltid överklaga” och ”vi chansar med ett negativt beslut så får vi se vad Migrationsdomstolen säger”.

Asylprocessen är i mångt och mycket en lotterimaskin. Den som har tur får sitt ärende handlagt av duktiga handläggare och beslutsfattare. Jag är själv just nu ombud för en handfull asylsökande som kommer från Mellanöstern och jag möter också många andra asylsökande. Jag är mer än bekymrad över de rättsvidriga beslut som fattas och hur dålig kunskapen är, särskilt vad gäller statslösa personers rättsliga ställning i Mellanöstern. Migrationsverket har inte ens viljan att sätta sig in i de statslösas situation trots att Sverige har ratificerat konventionen om statslösa personers rättsliga ställning och konventionen om att reducera antalet statslösa personer! Migrationsverket blundar för vad som sägs i Casablancaprotokollet eller känner kanske inte ens till det.

Otaliga gånger har jag försökt att få en dialog med ansvariga på verket. För mindre än ett år sedan fick jag ett möte med ansvariga för Mellanösternpraxis. De lyssnade. Vad ledde det till? Ännu inget konkret.

Nu sätter jag ett hopp till att den nya rättschefen är en handlingens man och att han tar itu med de statslösa personernas rättsliga ställning och situationen för andra minoriteter i Mellanöstern innan alltför många kommer att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling.

Jag hoppas att rättschefen särskilt funderar på följande.

* är det i linje med mänskliga rättigheter att utvisa statslösa personer till Gaza som styrs av en terroristorganisation? Behöver statslösa personer inte ens grundläggande mänskliga rättigheter i landet/området dit de skall verkställas?
* varför beviljar vissa asylenheter ett års anstånd eller kortare tid med verkställigheten till Gaza medan andra enheter inte gör det?
* varför ställer verket mer eller mindre krav på Saudiarabien att ta emot statslösa personer vars arbetstillstånd gått ut? Är det i linje med mänskliga rättigheter att kräva av en statslös flykting eller en statslös person att söka ett jobb i ett land där han inte ens åtnjuter grundläggande mänskliga rättigheter?
* varför likställer verket en statslös person eller en statslös flyktings rättsliga ställning med en medborgares i det land dit verkställighet skall ske?
* om det inte är nödvändigt att verket anordnar ett seminarium om ”Statslösa personers rättsliga ställning”
* är det inte nödvändigt med en utbildning för verkets personal om ”barnets bästa”?
* får en utlänning som är stämplad som en säkerhetsrisk en rättssäker prövning om ärendet handläggs enligt utlänningslagen?
* är det i linje med mänskliga rättigheter att utvisa statslösa barnfamiljer till Bagdad, Libyen, Libanon och en ensamkommande statslös minderårig vars mor och syskon är registrerade flyktingar på gränsen mellan Irak och Syrien till ett visst område i Bagdad?

En migga: ”Samma advokat är förordnad som offentligt biträde åt 1 000 asylsökande. Samtidigt.”

Jag kan säga att det finns väldigt många offentliga biträden som har 200 förordnanden och fler. Senast jag kollade så fanns det ett biträde  som har över 1000 förordnanden…

Berättar en migga.

Kommentar: Det finns alltså offentliga biträden (advokater, jurister) som är ombud åt hundratals asylsökande samtidigt! Man kan undra om de asylsökande får den tid och den uppmärksamhet från sina ombud som de behöver… Dessutom: när allt fler seriösa och kompetenta advokater och jurister har slutat med asylärenden eller överväger att sluta, och allt fler biträden som tidigare haft massor av ärenden hamnar på Migrationsverkts svarta lista, så riskerar det att bli mer regel än undantag att ombuden representerar hundratals – eller ofattbara 1.000 – klienter som de ska träffa, lyssna på, läsa och låta översätta handlingar, skriva inlagor, medverka vid förhandlingar etc. Vem som helst inser att det inte går och att de 1,2 miljoner kronor som Migrationsverket betalat konsultföretaget McKinsey är bortkastade pengar. Att de ska kunna komma med några mirakelförslag om hur asylprocessen ska kunna kortas till sex månader eller kortare tid, är ju helt utopiskt.

© Denna blogg.

En migga: ”Detta verksamhetsområde beviljar per år fler uppehållstillstånd åt människor med okända identiteter än vad asylprövningen gör”

Från en migga med mycket god insyn i verksamheten kommer nedanstående mer än hårresande uppgifter. Om ingen bryr sig om detta, då är det en skandal.  Här är miggans uppgifter:

Så här går det till

I december träder lagstiftningen om arbetskraftsinvandring från länder utanför EU i kraft, och nästa år är det regeringens ambition att det ska införas ett försörjningskrav för anhöriga. Detta kommer att hanteras av verksamhetsområdet Besök & Bosättning inom Migrationsverket. Till skillnad från asylprövningen är detta ett verksamhetsområde som lever i nära nog total anonymitet och som fått uppfattningen att de får göra precis vad de själva vill. Verkets nye rättschef kan ta sig en funderare på om det varit så bra att under de fyra år som det redan funnits en rättschef och en rättsenhet så har det inte tagits ett enda vägledande beslut för detta område.

• Detta verksamhetsområde beviljar per år fler uppehållstillstånd åt människor med okända identiteter än vad asylprövningen gör, trots att den bevislättnadsregel som finns inom asylprövningen inte har någon motsvarighet inom området för anhöriginvandring. Handläggare och beslutsfattare skriver ut främlingspass på löpande band, för det är fort och enkelt, och enligt tidskraven ska det gå fort och vara enkelt.
• Detta verksamhetsområde håller sig med egna regler för ansökan efter inresa, samtidigt som GD springer till regeringen och redovisar effekten av Migrationsöverdomstolens vägledande avgöranden på området. Enhetlighet? Finns inte.
• Detta verksamhetsområde håller sig med experter som hävdar att bevisgraderna sannolikt och styrkt är samma sak, trots att ett sådant påstående får varenda juridikprofessor att blekna.
• Detta verksamhetsområde har chefer som motarbetar DNA-tagning, och som numer använder argumentet att det faktum att en hel del DNA-tagningar visar att det är de rätta barnen är ett skäl för att helt avstå från DNA-tagning. Det anses att även om man med säkerhet vet att många barn inte är ”riktiga” barn så är det faktum att en del är ”riktiga” barn anledning till att helt avstå.
• Detta verksamhetsområde struntar i adoptionsreglerna och ger uppehållstillstånd för barn utan vårdnadshavare med etiketten ”hushållsbarn”. Besök & Bosättning vid Migrationsverket struntar i sådana små petitesser som tvingande lagstiftning och internationella konventioner. Besök & Bosättning beviljar alltså uppehållstillstånd för identitetslösa barn bara någon säger att barnen är omhändertagna. Det faktum att barnen lika gärna kan vara kidnappade eller sålda har ingen inverkan. Detta finns det hur många autentiska exempel på som helst. Det finns till och med de chefer som säger att om en DNA-tagning visat att det är någon annans barn ska Migrationsverket ge tillstånd i alla fall, som ”hushållsbarn”.

Vad gäller den sista punkten finns det till och med ett protokoll på att detta verksamhetsområde ska ta fram ett ”vägledande beslut” på att ta hit barn utan känd vårdnadshavare. Detta har inte skett ännu. Och här råder det just nu viljornas kamp: processförarna å sin sida vill istället att Migrationsverket ska ta fram ett vägledande beslut på att om ett barn utan vårdnadshavare söker uppehållstillstånd ska ansökan avvisas, eftersom ett barn inte kan föra sin egen talan. Det finns trots allt också kloka människor på det här verket…

Kommentar: Den här miggan, vars berättelse borde föranleda någon i ansvarig ställning att reagera och agera omedelbart, berättar också att det finns en del miggor som tar eget ansvar när deras ledning inte gör det, och vägrar ge uppehållstillstånd för identitetslösa barn om det inte ens finns ett DNA-prov.

© Denna blogg.

Vad är svenskarna så rädda för?

I min kolumn den 24 november med rubriken Vad är svenskarna så rädda för? skriver jag om den stora odefinierade rädsla som så väldigt många svenskar lider av.

Om att invandrare måste ges gedigen information om hur det fungerar i Sverige

Apropå föregående inlägg här på bloggen: Klart det finns en svensk värdegrund. Fråga öb Håkan Syrén!

Så här skriver PM Nilsson, en av de ansvariga för sajten Newsmill på sin blogg:

Liberala invandringsländer som tex Kanada har länge använt sig av språktest och utbildning i grundläggande värderingar. Där anses tydlighet om demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan män och kvinnor vara kärnvärden som alla bör känna till.

Möjligen hänger den svenska tveksamheten ihop med att Sverige fortfarande inte identifierar sig som ett invandrarland. Det är onekligen konstigt med ett samhälle som inte vill förmedla sina värderingar till nyanlända och samtidigt har en nioårig grundskola som har till huvuduppgift att utbilda eleverna till goda demokrater. Det är bra om moderaterna vill ändra på det.

Som jag tidigare skrivit: givetvis måste Sverige förmedla kunskaper om vad det innebär att leva här, vilka lagar som gäller, vilka rättigheter människor har och vilka skyldigheter. När människor kommer direkt från det oroliga Irak eller en liten by i Afghanistan eller ett laglöst Somalia så kan väl ändå ingen människa som är vid sina sinnens fulla kapacitet tro, att de ska kunna anpassa sig till gällande system i deras nya land om ingen informerar dem! Att inte göra det, att inte se till att gedigen, tydlig och klar information och utbbildning ges till dem som ska leva sina liv här och uppfostra sina barn i Sverige, är ett stort svek mot invandrarna. Och det är också ett svek mot svenskarna som tvingas se hur stora grupper nyanlända lever efter egna regler och fortsätter att agera enligt gamla traditiooner som gäller i deras hemländer men absolut inte här.

Reflektion: Det skulle absolut inte skada om bättre utbildning om sitt eget land, sitt lands historia och om lagar och regler förmedlades också till alla svenskar…

Klart det finns en svensk värdegrund. Fråga öb Håkan Syrén!

De som invandrar till Sverige bör skriva på ett kontrakt om att de känner till svenska lagar, regler och värderingar. Om överenskommelsen inte följs kan bidrag ses över, anser partisekreterare Per Schlingmann (m).

Ovanstående är ett telegram från TT. Det handlar om ett nytt förslag från moderaterna. Så här säger moderaternas partisekreterare Per Schlingmann till Sveriges Radio:

Tanken är att människor från andra kulturer där familjen är stark och kvinnan inte har samma ställning ska få reda på hur samhällssynen är i Sverige.

Självklart ska invandrare få information om och utbildning i hur det svenska samhället fungerar och hur rättssystemet ser ut, om skyldigheter och rättigheter och om att Sveriges lag gäller alla som vistas i landet- Det får de inte nu, och har aldrig fått i organiserad form. Det där med kontrakt är jag därför lite tveksam till: för att man ska kunna skriva ett kontrakt om att man känner till svenska lagar, regler och värderingar måste man ju också ha haft en möjlighet att lära sig dem. För att det överhuvudtaget ska vara möjligt, kan man t.ex. inte som idag ha invandrare som inte själva talar korrekt svenska som lärare i sfi – svenska för invandrare. Än mindre för att lära ut svenska traditioner och förklara varför och hur och när man firar olika helger, vilka lagar som är viktiga att känna till, ge insikt i sådant som endast infödda svenskar har med sig i sitt bagage. Många svenskar skulle i o f s också behöva lära sig mycket mer om sitt eget land och sin historia, landets lagar etc…

Veronica Palm, socialdemokraternas talesperson i flyktingfrågor undrar i Svenska Dagbladet: ”Vad är en svensk värdering?” Svar till Veronika Palm: ”Ring Håkan Syrén, försvarets överbefälhavare, som betalat mer än 100 miljoner skattekronor till ett litet företag för att arbeta med den svenska värdegrunden!” Om man betalar 100 miljoner kronor för att värdegrunden ska förtydligas så måste det väl finnas en sådan? Annars har Försvaret kastat pengarna i sjön – vilket jag i o f s tycker att de gjort i vilket fall som helst.

Till inget annat land i världen kan man emigrera (d.v.s. flytta för att stanna) utan att både lära sig landets språk och dess seder, traditioner, lagar och samhällssytem. Det är obegripligt att man kan göra det till Sverige. Men det hänger väl ihop med den svenska ansvarslöshetskulturen, se bl.a. föregående bloggning.

© Vid citat av mina texter, var vänlig ange källan.

Det svenska samhället rasar samman framför våra ögon

Så här presenterar Sveriges Radios redaktion för samhällsmagasinet Kaliber sitt program den 23 november 2008 som har rubriken Vad legitimerar en läkare?

En läkare ska måna om sekretessen. Men hos den vi besöker idag ligger patientjournaler i väntrummet.

En läkare ska inte ljuga. Men den Kaliber hälsar på idag skriver utan problem ut falska intyg. För två år sedan gick Kaliber igenom alla varningar hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Det fanns läkare som varnats två, tre, fyra gånger.

Otaliga gånger har oansvarigt, felaktigt ibland rent brottsligt beteende på olika områden i samhället påpekats, skrivits om, anmälts till polis och domstol utan att något vettigt hänt, utan att skyldiga ställts till svars för sina misstag och sina underlåtenheter.

Jag har själv skrivit och rapporterat om mängder av felaktigheter begångna av personal på Migrationsverket och även anmält en del av dem till Länsrätten och JK. Jag har skrivit om socialkontor som skadat barn för livet genom slarviga tvångsomhändertaganden och anmält dem till Länsstyrelsen som ska idka tillsyn – inget annat har hänt än att kritik riktats. Men vem bryr sig om det? Hälso- och sjukvårdsnämndens ansvarsnämnd, HSAN, orkar inte ordentligt utreda fallet med Mats som dog på Södertälje sjukhus när en massa ”vårdare” lade sig på honom på golvet och inte heller Socialstyrelsen verkar intresserad av fallet. Polisen avskrev anmälan om dråp alternativt vållande till annans död på ett dygn och hade knappast ens hunnit läsa de 25 sidor som ingick i anmälan.

Allt detta ingår i den ansvarslöshetskultur som är så omfattande och så utbredd i Sverige att den knappast längre går att förändra. Tyvärr. Därför kan Kaliber, andra medier och jag själv skriva och rapportera hur mycket som helst utan att något sker. I en del fall kan kanske någon enstaka människa få rättelse eller något fall hanteras i rättssystemet efter att det blivit uppmärksammat offentligt, men det är bara kosmetika.

Samhället är i förfall, det är ingen överdrift. Ingen har ansvar för någonting. Människor kan dö i vården utan att det är någons fel. Läkare, som den i Kaliber presenterade Karl-Erik Tronner, kan år efter år fortsätta missbehandla människor, fuska och ljuga. Ungdomar kan kasta sten på polis, brandkår och ambulanser som är på väg för att rädda liv utan att annat händer att man har ”samtal” om det sabotage som dessa människor utsätter viktiga samhällsaktörer för. Människor kan sparka ihjäl andra och dömas till samhällstjänst (vilket hån!) eller skyddstillsyn som i praktiken inte betyder något annat än att det ger signaler om att det är fritt fram att sparka ihjäl folk man inte gillar om man är under 18 år. Gamla människor kan trakasseras och nästintill torteras på äldreboenden utan att annat händer än att personalen som utsatt dem för den behandlingen omplaceras eller på sin höjd avskedas. När de ju har begått brott och borde dömas till fängelse för det de gjort.

Listan på alt det som visar på det svenska samhällets – folkhemmets! – totala förfall kan göras hur lång som helst. Men vad hjälper det att skriva, rapportera, anmäla, klaga? Det förändrar ingenting.

Det mesta jag talar om ovan finns att läsa om här på bloggen och Kaliber kan man lyssna på här. Läs också Nuri Kinos blogg, bland annat hans inlägg under rubriken Oskyldigt Dömda i högerspalten. Nuri Kino är också en av de reportrar som berättar historien om läkaren Karl-Erik Tronner i radioprogrammet Kaliber.

Intressanta fotografier!

En 20-årig kvinna har i Vogue Paris novembernummer fotograferats som om hon var 10, 20, 30, 40, 50 och 60 år gammal. Bilderna kan ses på den här bloggen!