Om att invandrare måste ges gedigen information om hur det fungerar i Sverige

Apropå föregående inlägg här på bloggen: Klart det finns en svensk värdegrund. Fråga öb Håkan Syrén!

Så här skriver PM Nilsson, en av de ansvariga för sajten Newsmill på sin blogg:

Liberala invandringsländer som tex Kanada har länge använt sig av språktest och utbildning i grundläggande värderingar. Där anses tydlighet om demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan män och kvinnor vara kärnvärden som alla bör känna till.

Möjligen hänger den svenska tveksamheten ihop med att Sverige fortfarande inte identifierar sig som ett invandrarland. Det är onekligen konstigt med ett samhälle som inte vill förmedla sina värderingar till nyanlända och samtidigt har en nioårig grundskola som har till huvuduppgift att utbilda eleverna till goda demokrater. Det är bra om moderaterna vill ändra på det.

Som jag tidigare skrivit: givetvis måste Sverige förmedla kunskaper om vad det innebär att leva här, vilka lagar som gäller, vilka rättigheter människor har och vilka skyldigheter. När människor kommer direkt från det oroliga Irak eller en liten by i Afghanistan eller ett laglöst Somalia så kan väl ändå ingen människa som är vid sina sinnens fulla kapacitet tro, att de ska kunna anpassa sig till gällande system i deras nya land om ingen informerar dem! Att inte göra det, att inte se till att gedigen, tydlig och klar information och utbbildning ges till dem som ska leva sina liv här och uppfostra sina barn i Sverige, är ett stort svek mot invandrarna. Och det är också ett svek mot svenskarna som tvingas se hur stora grupper nyanlända lever efter egna regler och fortsätter att agera enligt gamla traditiooner som gäller i deras hemländer men absolut inte här.

Reflektion: Det skulle absolut inte skada om bättre utbildning om sitt eget land, sitt lands historia och om lagar och regler förmedlades också till alla svenskar…

Klart det finns en svensk värdegrund. Fråga öb Håkan Syrén!

De som invandrar till Sverige bör skriva på ett kontrakt om att de känner till svenska lagar, regler och värderingar. Om överenskommelsen inte följs kan bidrag ses över, anser partisekreterare Per Schlingmann (m).

Ovanstående är ett telegram från TT. Det handlar om ett nytt förslag från moderaterna. Så här säger moderaternas partisekreterare Per Schlingmann till Sveriges Radio:

Tanken är att människor från andra kulturer där familjen är stark och kvinnan inte har samma ställning ska få reda på hur samhällssynen är i Sverige.

Självklart ska invandrare få information om och utbildning i hur det svenska samhället fungerar och hur rättssystemet ser ut, om skyldigheter och rättigheter och om att Sveriges lag gäller alla som vistas i landet- Det får de inte nu, och har aldrig fått i organiserad form. Det där med kontrakt är jag därför lite tveksam till: för att man ska kunna skriva ett kontrakt om att man känner till svenska lagar, regler och värderingar måste man ju också ha haft en möjlighet att lära sig dem. För att det överhuvudtaget ska vara möjligt, kan man t.ex. inte som idag ha invandrare som inte själva talar korrekt svenska som lärare i sfi – svenska för invandrare. Än mindre för att lära ut svenska traditioner och förklara varför och hur och när man firar olika helger, vilka lagar som är viktiga att känna till, ge insikt i sådant som endast infödda svenskar har med sig i sitt bagage. Många svenskar skulle i o f s också behöva lära sig mycket mer om sitt eget land och sin historia, landets lagar etc…

Veronica Palm, socialdemokraternas talesperson i flyktingfrågor undrar i Svenska Dagbladet: ”Vad är en svensk värdering?” Svar till Veronika Palm: ”Ring Håkan Syrén, försvarets överbefälhavare, som betalat mer än 100 miljoner skattekronor till ett litet företag för att arbeta med den svenska värdegrunden!” Om man betalar 100 miljoner kronor för att värdegrunden ska förtydligas så måste det väl finnas en sådan? Annars har Försvaret kastat pengarna i sjön – vilket jag i o f s tycker att de gjort i vilket fall som helst.

Till inget annat land i världen kan man emigrera (d.v.s. flytta för att stanna) utan att både lära sig landets språk och dess seder, traditioner, lagar och samhällssytem. Det är obegripligt att man kan göra det till Sverige. Men det hänger väl ihop med den svenska ansvarslöshetskulturen, se bl.a. föregående bloggning.

© Vid citat av mina texter, var vänlig ange källan.

Det svenska samhället rasar samman framför våra ögon

Så här presenterar Sveriges Radios redaktion för samhällsmagasinet Kaliber sitt program den 23 november 2008 som har rubriken Vad legitimerar en läkare?

En läkare ska måna om sekretessen. Men hos den vi besöker idag ligger patientjournaler i väntrummet.

En läkare ska inte ljuga. Men den Kaliber hälsar på idag skriver utan problem ut falska intyg. För två år sedan gick Kaliber igenom alla varningar hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Det fanns läkare som varnats två, tre, fyra gånger.

Otaliga gånger har oansvarigt, felaktigt ibland rent brottsligt beteende på olika områden i samhället påpekats, skrivits om, anmälts till polis och domstol utan att något vettigt hänt, utan att skyldiga ställts till svars för sina misstag och sina underlåtenheter.

Jag har själv skrivit och rapporterat om mängder av felaktigheter begångna av personal på Migrationsverket och även anmält en del av dem till Länsrätten och JK. Jag har skrivit om socialkontor som skadat barn för livet genom slarviga tvångsomhändertaganden och anmält dem till Länsstyrelsen som ska idka tillsyn – inget annat har hänt än att kritik riktats. Men vem bryr sig om det? Hälso- och sjukvårdsnämndens ansvarsnämnd, HSAN, orkar inte ordentligt utreda fallet med Mats som dog på Södertälje sjukhus när en massa ”vårdare” lade sig på honom på golvet och inte heller Socialstyrelsen verkar intresserad av fallet. Polisen avskrev anmälan om dråp alternativt vållande till annans död på ett dygn och hade knappast ens hunnit läsa de 25 sidor som ingick i anmälan.

Allt detta ingår i den ansvarslöshetskultur som är så omfattande och så utbredd i Sverige att den knappast längre går att förändra. Tyvärr. Därför kan Kaliber, andra medier och jag själv skriva och rapportera hur mycket som helst utan att något sker. I en del fall kan kanske någon enstaka människa få rättelse eller något fall hanteras i rättssystemet efter att det blivit uppmärksammat offentligt, men det är bara kosmetika.

Samhället är i förfall, det är ingen överdrift. Ingen har ansvar för någonting. Människor kan dö i vården utan att det är någons fel. Läkare, som den i Kaliber presenterade Karl-Erik Tronner, kan år efter år fortsätta missbehandla människor, fuska och ljuga. Ungdomar kan kasta sten på polis, brandkår och ambulanser som är på väg för att rädda liv utan att annat händer att man har ”samtal” om det sabotage som dessa människor utsätter viktiga samhällsaktörer för. Människor kan sparka ihjäl andra och dömas till samhällstjänst (vilket hån!) eller skyddstillsyn som i praktiken inte betyder något annat än att det ger signaler om att det är fritt fram att sparka ihjäl folk man inte gillar om man är under 18 år. Gamla människor kan trakasseras och nästintill torteras på äldreboenden utan att annat händer än att personalen som utsatt dem för den behandlingen omplaceras eller på sin höjd avskedas. När de ju har begått brott och borde dömas till fängelse för det de gjort.

Listan på alt det som visar på det svenska samhällets – folkhemmets! – totala förfall kan göras hur lång som helst. Men vad hjälper det att skriva, rapportera, anmäla, klaga? Det förändrar ingenting.

Det mesta jag talar om ovan finns att läsa om här på bloggen och Kaliber kan man lyssna på här. Läs också Nuri Kinos blogg, bland annat hans inlägg under rubriken Oskyldigt Dömda i högerspalten. Nuri Kino är också en av de reportrar som berättar historien om läkaren Karl-Erik Tronner i radioprogrammet Kaliber.

Intressanta fotografier!

En 20-årig kvinna har i Vogue Paris novembernummer fotograferats som om hon var 10, 20, 30, 40, 50 och 60 år gammal. Bilderna kan ses på den här bloggen!

Be my guest # 73: Lars Odrup, Pälkäne, Finland

Gästbloggning från Lars Odrup som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.

Han jobbar periodvis hårt med att lära sig finska och får mycket stöd av folket i byn men möter ofta ”folkskollärare” då han öppnar munnen och börjar misshandla det finska språket.

Reflektioner kring kulturella skillnader mellan Sverige och Finland från en svensk som utvandrat till Finland

Nu har jag levt som svenskfinlandssvensk i över ett år och upptäcker nästan varje dag nya små saker. De största skillnaderna mellan Finland och Sverige finns kanske i trafiken eftersom det är där vi ganska anonymt kan leva ut våra nationalkaraktärer, hämningar och aggressioner.

I Sverige är det inte så noga med att hålla hastighetsbegränsningarna men finländarna är  duktiga på det. Om man på någon av vägarna i sydvästra Finland blir omkörd av en bil i svårt olaglig hastighet så är den nästan säkert svenskregistrerad.

Skälet till finländarens laglydighet kan vara att polisen rör sig på vägarna och att hastighetskamerorna inte bara finns som prydnad. Sedan finns också en allmän inställning om att lagar skall efterlevas även om den genomsnittlige finländaren också gärna vill se sig som rebell av modell Antero Rokka i boken Okänd soldat. Fast Rokka hade nog inget körkort så det behöver ju  inte innebära någon motsägelse.

Överhuvudtaget flyter trafiken mycket lugnare i Finland och för den som är van med den finska makliga trafikrytmen kan returmötet med svensk trafikkultur bli lite nervöst. Redan när man kommit några kilometer i Stockholm och kör på en flerfilig 90-väg så känns det som att köra i Kairo. Bilar kör om på fel sida, tvärbromsar framför och byter filer som slalomåkare.

Är verkligen svensken så hämmad att han eller hon måste bli mr (mrs) Hyde så fort han får en bilratt i handen?

Numera är jag ganska nervös när jag kör bil i Sverige. Har jag blivit för van vid hänsyn och klara regler i trafiken? Har jag med andra ord blivit ”finlandiserad”?

I Sverige saknar de flesta bilarna blinkers men svenskarna är ändå ganska duktiga på att gissa sig till åt vilket håll den andra bilen tänker svänga eftersom det oftast framgår av hastighet och placering i körfältet. Finländaren använder däremot alltid blinkers i alla situationer (utom vid infarten till en cirkulationsplats) och blir väldigt brydd när svensken ger sig in i trafiken med sitt subtila och rikssvenska beteende. En svensk, lagstridig, specialitet är nämligen att blinka sig in i en cirkulationsplats men inte att blinka sig ut.

En intressant sak är den manlige finländske bilförarens reaktion när han ser en svensk registreringsskylt. Vi kan i kolonn köra mil efter mil men då den finländske manlige bilisten t ex i samband med ett trafikljus ser att bilen framför är svenskskyltad så vet man att nu blir det en omkörning. Min hustru och jag har roat oss med att föra statistik och runt 75 % av finländska manliga bilister känner tydligen djup motvilja mot att köra bakom en hurri. På något sätt gör detta ändå att finska bilister känns lite mer mänskliga.

I min nästa gästbloggning ska jag berätta om finländarens oblyga vanor att köpa mellanöl i butiker på söndagsmorgonen och vill även då passa på att göra upp med myten om finnens påstådda tystlåtenhet.

Intressanta tidigare gästbloggnngar av Lars Odrup finns här och här.