• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

”Från arbetstagare till bidragstagare”

Men egenavgifterna på 32 procent, dem hade han inte tänkt på. Eller rättare sagt: visste han inte om. Att han, som enskild näringsidkare som jobbar sju dagar i veckan, inte har råd att ta semester, försörjer sig själv i stället för att ta emot bidrag dessutom ska ”straffas” med en oresonligt hög skattebörda på totalt minst 65 procent, det tyckte han var mycket orättvist.

Mehdi tvingades sälja sin tobaksaffär, sin nisch i svenskheten. Han gick från hårt arbetande egenföretagare till ledsen bidragstagare.

Det är ett stycke ur min artikel i Gotlands Allehanda med den något missvisande rubriken (som inte satts av mig) Från arbetstagare till bidragstagare. Rubriken borde förstås ha varit Från enskild näringsidkare till bidragstagare… Läs hela texten här.

En migga: ”Hur hänger det ihop, egentligen?”

Det kom ett mejl från en migga apropå inlägget med rubriken Samma advokat förordnad som offentligt biträde åt 1.000 asylsökande. Samtidigt. Miggan skrev:

Hos MIG 1000 ärenden x 8 arbetstimmar = 8000 arbetstimmar
Hos MD   800  ärenden x 5 arbetstimmar = 4000 arbetstimmar
Summa 12.000 arbetstimmar

8 tim arbetsdag x 5 dagar/vecka = 40 tim/vecka X 45 arbetsveckor= 1800 årsarbetstimmar

1800 årsarbetstimmar : 13 arbetstimmar/ärende= 140 klienter/år

Hur går det här ihop?

Kommentar: Det ter sig onekligen övermänskligt och faktiskt rent omöjligt att ett biträde skulle kunna klara så många asylärenden samtidigt. Även om han/hon inte rent faktisk jobbar de ca 13 timmar med varje ärende som det anses rimligt att han/hon ska få betalt för utan använder färdiga mallar där han ändrar namn, födelsedatum och lite annat (och ibland glömmer att bort namnuppgifter och födelsedata från tidigare ansökningar, vilket jag själv sett) och bara debiterar för tiden, så kan han/hon ju knappast hinna ägna ens en eller två timmar åt varje klient.

Hur ser en sådan här advokats eller jurists ärenden ut? Hur räknar man ärenden: är en familj på åtta personer ett ärende eller åtta? Har ombudet några hundra familjer med fyra, fem, sex familjemedlemmar och räknas i så fall varje familj som ett ärende? Eller har han mest ensamma asylsökande som var och en givetvis utgör ett ärende?

© Denna blogg.

Be my guest # 75: Michael Cronier, fotograf och pappa

michael-cronierDen här gästbloggningen är skriven av Michael Cronier som delvis jobbar som fotograf, delvis även har jobbat inom vården. Han bor i Karlshamn, Blekinge och är ensamstående pappa till en 13-årig son och har under drygt 20 år studerat psykologi, filosofi samt olika samhällsfenomen främst ur sociologiska och ekonomiska perspektiv.

Var barnet för henne bara en sak?

Min text är en iakttagelse av en vardagshändelse i en vanlig svensk småstad för några dagar sedan. Det är på tal om varför vi svenskar verkar vara så rädda, ängsliga och osäkra inför det mesta i tillvaron. Något som jag tror delvis beror på bl a bristande självkänsla.

När jag häromdagen satt på fiket med några kompisar lade jag märke till en ung mamma som satt en bit ifrån oss. Hon satt även hon och fikade. Hon hade sin ena hand på barnvagnen som hon konstant gungade. I sin andra hand höll hon i en bok som hon läste.

Någon stund senare tittade jag igen; barnet hade börjat skrika. Innan hon tar upp sitt barn lägger hon boken ifrån sej, reser sej och hämtar en barnstol som ställs intill deras bord.

Både förstulet och intresserat tittar jag vidare. Hur ska hon göra nu? Verkar hon vara en varm och älskande mamma eller är hon kanske en distanserad, självupptagen och känslomässigt förkrympt människa.
Ja, jag är medveten om att jag nu grovt förenklar min iakttagelse. Verkligheten är ju naturligtvis inte så svart eller vit.

Nå. i alla fall. Nu sitter hennes barn i barnstolen. Kvinnan matar det mycket lilla barnet med medhavd mat ur en medhavd burk. Det går en liten stund till och plötsligt börjar hennes barn att skrika igen. Matningen verkar nu vara över. Andäktigt tittar jag och undrar om hon nu äntligen ska lyfta upp barnet; det skriker hjärtskärande! Också mina fikavänner har nu börjat titta i samma riktning.

Äntligen böjer hon sej över sitt barn och lyfter upp det ur sin stol. Men istället för att lägga barnet mot sin bröstkorg och med en lugn och kärleksfull blick få det att känna sej älskat, sett och bekräftat håller hon barnet på en halv armlängds avstånd från sin kropp. Därefter lägger hon ner barnet i vagnen igen. Barnet skriker hela tiden och kvinnan samlar stressat ihop sina pinaler från bordet och lämnar lokalen med sitt skrikande barn.

Lite sorgset tänker jag då och då på händelsen och frågorna radar upp sej i mitt huvud. Varför höll hon inte barnet intill sej? Varför tycktes hon inte kunna känna barnets förtvivlan över att inte bli hållen i famnen och bli lugnat? Var barnet för henne bara en sak, en accessoar man har med sej, liksom för att fullständiga bilden av en modern mamma? Varför tycktes hon inte förstå?

Risken med ett sådant handlingsmönster hos föräldrar kan vara att barn växer upp med en stukad eller i värsta fall skadad självkänsla. Och därmed danas ytterligare en rädd medborgare.