Bonuseriet

Jag ler för mig mig själv när jag hör och läser om nördiga svenskar som tror att de är oumbärliga på höga chefspositioner och jag skrattar högt när de påstår att de måste jämföra sig med chefer på storföretag i andra länder. Ha ha ha ha ha! Det är ju så korkat – och lögnaktigt – så klockorna stannar! Svenskar är väl inte precis jätteeftertraktade som höga chefer av internationella företag, det är ju bara urlöjligt att tro. Var finns bevisen för det, om det nu är så?  Ha ha ha ha ha!

Svenskar som är (ja, ja, ja, jag generaliserar, jag vet, men inte utan orsak) tröga och inte särskilt effektiva och energiska; som är oflexibla och självgoda och oftast talar urusel engelska fast de själva tror att deras engelska är lysande – varför skulle de vara eftertraktade i andra länder? Varför tror dessa svenska girigbukar att de ska jämföra sina löner med höga chefers på stora utländska företag? IQ-nivån verkar inte särskilt hög hos dem som försöker slå i folk att de är så väldigt eftersökta.

I Uppdrag granskning den 3 mars var det pinsamt att se gubbsen och gummsen slingra sig. Som de svamlade och betedde sig så verkar de inte ens värda någon särskilt hög lön och absolut inte någon bonus…

En migga om asylsökande ”ensamkommande barn”

Som ett mantra trummar journalister och andra (t.ex. den 3 mars i Studio Ett i Sveriges Radio) in begreppet ”asylsökande ensamkommande barn” och verkar mena att alla unga män i 16- 17- och nästan 18-årsåldern (plus de som ljuger om sin ålder och är en bra bit över 18 år) är ”barn” som ovillkorligen måste få stanna i Sverige. Det är märkligt att det inte finns några nyanser i rapporteringen överhuvudtaget; att ingen talar om att det i de allra flesta fall handlar om just unga män, inte ”barn”. Unga män som i sina hemländer ses som vuxna och även i Sverige delvis gör det eftersom även 16-åriga svenska ungdomar har rätt att flytta hemifrån och att ingå egna avtal m.m. De som hela tiden benämns ”ensamkommande barn” är alltså mycket ofta unga män vars föräldrar och syskon  inte sällan kommer tillrätta efter att den unge mannen fått permanent uppehållstillstånd i Sverige och får rätt att hämta hit sin familj.

Det ges ingen rättvisande bild om man ensidigt biter sig fast vid att alla som säger att de är under 18 år ska få stanna här för att de är ”barn”. Dessutom måste också unga män – och i få fall flickor eller yngre pojkar – uppfylla utlänningslagens krav vad gäller omständigheter och skyddsbehov för att man ska kunna bevilja dem tillstånd att stanna här. Om de krav som lagen slagit fast uppfylls ska förstås uppehållstillstånd beviljas. Inte annars.

Migrationsverket meddelar:

Under februari 2009 anlände 133 asylsökande barn och ungdomar utan vårdnadshavare till Sverige (i januari 173). De flesta är pojkar i åldern 16–17 år. Totalt under 2009 hittills har 306 ensamkommande barn och ungdomar sökt asyl i Sverige.

Kommentar: om det ska vara någon mening med rapporteringen om asylsökande och flyktingar – vare sig de är barn, ungdomar eller vuxna – måste den vara allsidig, inte ensidig.

Den 21 juli 2008, i ett inlägg med rubriken Om 17-åringen som är 35… , berättar en migga bland annat följande:

I ett fall togs ett beslut tagits i samråd med enhetschefen om att den sökande inte var ett barn. Fast han påstod det. Han hade grå stänk i håret, saknade en hel del tänder och han hade ett beteende som inget barn eller ungdom har. Han var uppskattningsvis cirka 35 år. Men lik förbannat protesterade han och hävdade att han måste bedömas som varande ett barn tills verket bevisat motsatsen. I hans land grånar håret snabbt, man tappar tänderna och man bli vuxen i förtid. Enligt honom.

© Denna blogg.

Så här kan det gå till i Slovakien – på svenska ambassaden och hos polisen

Min ”extradotter” Chrisen studerar till läkare i Slovakien. Förutom att hon blivit ifrågasatt av polisen gällande hennes nationalitet och rätt att vistas i landet, har hon också fått höra en del fördomar på svenska ambassaden i Bratislava.

Slovakisk polis har ett antal gånger stoppat Chrisen och krävt att få se hennes pass och inte nöjt sig med att se hennes ”rosa kort” som visar att hon har uppehållstillstånd för medicinska studier i landet. Och då ska man veta att Slovakien är ett EU-land… Polisen har krävt henne på 500 euro i böter, hon vägrade betala. Då hotade de med att ta henne till polisstationen och där skulle hon få betala 1.000 euro. Hotet sattes i verket: de tog med henne till stationen och var inte glada när hon krävde att få se deras polislegitimationer. En kurskamrat lyckades ta sig hem till Chrisens bostad och hämta hennes pass och polisen släppte henne sedan utan att ha lyckats få några 1.000 euro för… ingenting. Slovakisk tv gjorde ett inslag om det hela, det blev en smärre skandal att polisen betett sig som den gjort. Se inslaget här.

Nedanstående, berättar hon, hände när svenska ungdomar som studerar i Slovakien bjöds på middag på svenska ambassaden :

Jag och Khalid, som båda är mörkhyade, kände inte att tredje sekreterarens rasistiska kommentarer var riktade mot oss. Personligen kände jag att jag blev bemött som svensk under middagen. Däremot slängde hon ur sig ett otal kommentarer om afrikanska läkare som tror att de kan bota medicinska åkommor genom att trumma på sina trummor och att de som skaffar sig dubbelt medborgarskap egentligen är ute efter att bosätta sig i sitt hemland för att sedan utnyttja bidragssystemet i Sverige. Det är hon, tredje sekreteraren,  som ansvarar för migration och asyl på konsulatet och som har till uppgift att intervjua asylsökande som avvisats från Sverige. Enligt henne var det inte till någon nytta, eftersom dessa då redan hade hunnit hitta alla kryphål i lagen, till exempel hunnit hitta en svensk person att gifta sig med.

Enligt uppgift ska tredje sekreteraren gå i pension nästa år – i rättan tid känns det som! Hon har tydligen jobbat utomlands som representant för Sverige i över 20 år. När jag ringde henne för att fråga vad jag skulle göra när polisen bad mig om mitt pass, fick jag ingen hjälp alls.

Vi studenter hade fått information från universitet om att det ska räcka med att visa upp det rosa kortet som anger att vi har rätt att vistas i landet. På ambassaden verkade de inte ha någon som helst koll på de paragraferna utan sade åt mig att bära med mig passet vart jag än gick.

Jag vet att det fortfarande finns korruption och kanske också rasism i Slovakien. Mina mörkhyade klasskamrater har ofta blivit tvungna att betala böter för att de inte har haft något pass med sig på stan. Det är uppenbart att det bara är pengar det handlar om eftersom man kan pruta ner summan om man betalar den på plats. Första gången jag blev stoppad av polisen var jag ensam och hade ingen större koll på vilka regler som gällde och betalade därför 1000 slovakiska kronor på plats (dvs runt 350 sek).

Jag vill inte smutskasta Slovakien som land, jag är tacksam för att jag har fått möjlighet att studera det jag vill här nere och önskar att fler internationella studenter söker sig hit. Dock: fakta är fakta och polisen borde inte behandla människor som den gör. Men universitetet och Slovakien i övrigt förtjänar toppbetyg!

Angående svenska ambassaden i Bratislava vill jag understryka att där också finns jättebra folk. Som till exempel förste sekreteraren Anders Lindgren, en ung och jordnära man som mötte oss ute på stan och visade oss lite hippa ställen. Det uppskattade vi mycket.

Tidigare inlägg av och med Chrizsen:
Be my guest 5: Chrisen Fernando – 5 augusti 2005
Vickys Livs – bröderna Olsson och Chrisen – 18 augusti 2005 (bilder saknas p.g.a. byte av bloggplattform)
Chrisen pluggar i Prag – 17 september 2005 (bild saknas p.g.a. byte av bloggplattform)
Kärt besök – 28 december 2006 (bild saknas p.g.a. byte av bloggplattform)
”Ingen liten lort” – 2 juni 2077
Jag tänker på Astrid – 15 november 2007
Att välja sin förebild – 7 februari 2008

Åke Lindman är död

”Skådespelaren och filmregissören Åke Lindman blev 81 år. Vännerna minns honom som godmodig och omtänksam. Men också som en man det kunde slå gnistor om.” Så står det i Hufvudstadsbladet idag, i en artikel med rubriken Vännerna minns Åke Lindman.

Åke Lindman spelade Lehto i filmen Okänd soldat efter Väinö Linnas världsberömda roman. Och han gjorde filmer som Framom främsta linjen och Tali-Ihantala 1944. Mer om hans verk och verksamhet kan man läsa hos YLE under rubriken Åke Lindman är borta.