• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Ska svenska journalister bestämma vad folk ska engagera sig för?

Under senare år har många journalister allt mer tagit på sig att sätta agendor, att bestämma vad som ska sägas och inte, vad som ska avhandlas och tyckas offentligt, d.v.s. i media. Från att ha granskat makten, vilket normalt hör till det som är medias uppgift,  har allt fler mediemänniskor börjat bli makten.

Det finns en hel del exempel på den nya maktjournalistiken där wallraffandet satts i system och används också när det inte alls är nödvändigt eftersom det som avslöjas redan är känt eller kan fås fram på annat sätt. Att ta sig rätten att kränka människors integritet genom att spela in samtalen när man ringer dem och att slänga fram en mikrofon och en kamera i ansiktet på dem utan förvarning, det är numera nästan standard. Att dessa metoder kan behövas ibland kan ingen förneka. Men att göra dem till norm är inte rätt. Det finns lagar som förbjuder kränkning av människors integritet. Många journalister tar sig rätten att gå på som ångvältar bara för att de innehar presslegitimation. Det är inte acceptabelt ur etisk synvinkel och troligen inte heller alltid lagligt.

Ett exempel på hur media styr debatten och använder sin makt och hur de mer eller mindre pressar politiker och andra, är deras kamp för journalistkollegan Dawit Isaak. Journalisterna kräver att alla politiker, regeringen, helst hela svenska folket ska agera (hur?) och skriva under upprop och kräva frigivning av den fängslade Isaak. Sällan eller aldrig ges bakgrunden till hela historien och sällan eller aldrig förklarar medierna att en eritreansk medborgare i Eritrea (oavsett om han har ett annat medborgarskap också) ses, uppfattas och behandlas som just det: en eritreansk medborgare och ingenting annat. Sällan berättas hur Dawit Isaak helt frivilligt återvände till det land som han tidigare flytt från och sökt – och fått! – skydd från i Sverige och hans eget ansvar när han gjorde det valet. Dessa uppgifter borde också komma allmänheten till del, inte för att det på något sätt minskar önskan om att han ska friges utan för att det är hederligt att ge alla detaljer.

I Expressen finns på påskafton den 11 april en obehagligt skuldbeläggande artikel med rubriken Jag har inte gjort ett dugg, där de intervjuar 13 riksdagsledamöter som inte har engagerat sig speciellt för Dawit Isaak. Meningen verkar vara att läsarna ska förfasa sig över hur okänsliga och kalla och – förmodligen underförstått som så ofta i Sverige: hur främlingsfientliga – dessa riksdagsledamöter är.

Det är oetiskt, det är falskt och det är maktmissbruk av medierna att göra så här. Att medierna skriver och rapporterar och samlar namn och uppvaktar Eritreas ambassadör och på alla möjliga sätt agerar för en fängslad kollega är självklart bra. Var kollegan än sitter fängslad. Vilken nationalitet kollegan än har. Inte bara för att kollegan under några år levde i Sverige och fick svenskt medborgarskap. Men att försöka tvinga detta engagemang på allt och alla med en underton av ”om ni inte agerar jätteaktivt för så är ni emot att Dawit Isaak frisläpps” (= ni är främlingsfientliga) är absolut inte okej.

Vi har åsikts- och yttrandefrihet i Sverige. Vi har också rätt att själva välja vad vi engagerar oss för – också politiker har den rätten. Så journalister som vill kämpa för att Dawit Isaak ska friges från fängelset i Eritrea där han på ett barbariskt sätt har hållits inspärrad i 2757 dagar ska givetvis göra det. Alla som vill skriva under upprop och uttala sig etc ska göra det. Men ingen ska tvingas tycka och göra som svenska journalister för att inte riskera att hängas ut som de som ”inte har gjort ett dugg”!

Måtte Dawit Isaak släppas ur fängelset levande! Måtte han få återförenas med sin familj! Måtte också alla andra människor som sitter godtyckligt fängslade för  sina åsikters skull i Burma, Eritrea, Iran, Sri Lanka, Vietnam etc släppas ur fängelserna – även de som inte råkar vara svenska medborgare.  Detta tycker och önskar jag utan att skriva på några upprop och utan tvång från självgoda medierepresentanter.

Läs också: Carl Bildt: ”Det är det fall vi lagt ner mest resurser på i  modern tid”.

CPJ:s – Committee to Protect Journalists – sajt berättas förutom om fängslade journalister också att 11 journalister i världen dödats hittills 2009 och att 138 journalister och 51 anställda inom media dödats i Irak sedan 2003.

Att äga sitt eget hus är mycket viktigt i Saudiarabien

saudi-arabiaFaisal Abu Ahmed är en 34 år gammal trebarnsfar som har varit gift i 15 år. Han beklagar att han, trots att han har ett bra jobb på en pr- och marknadsföringsfirma, ännu inte kunnat köpa en bit mark, än mindre ett hus åt sin familj.

Jag är fast i ett ekorrhjul, jag springer och springer men kommer aldrig någonvart. Hur hårt jag än anstränger mig för att få ihop pengar kan jag aldrig ens komma i närheten av de summor som behövs för att köpa ett hus eller en bit mark.

Och Abu Ahmed är orolig för att han, trots att han varit anställd i 12 år i samma firma, också ska drabbas av uppsägning. 12 personer har redan fått sluta.

Enligt Saudi Press Agency visar nyligen publicerad statistik att så många som fyra av fem saudier befinner sig i samma situation – de anger brist på anställningstrygghet och ökande levnadskostnader som huvudorsaker till att de inte kan bli husägare.

Consumer Confidence Report(ung. ”konsumentnöjdhetsrapport”) för mars 2009 visar att 63 % av saudierna tycker att den nuvarande lönestrukturen har misslyckats att matcha levnadskostnaderna. 36 % av de tillfrågade tror att framtidens arbetsmarknad kommer att bli sämre, 26 % tror att den kommer att bli bättre och resten tror på en oförändrad arbetsmarknad.

På frågan om de planerade att köpa hus inom de närmaste 12 månaderna svarade 58 % att de inte kommer att kunna göra det, 24 % svarade ja och resten var osäkra. Trebarnspappan Faisal Abu Ahmed säger:

Jag tror faktiskt att en stor del av befolkningen lever från lön till lön trots rapporter om att landets ekonomi är god och att Saudiarabien är det minst drabbade landet inom GCC.

32 år gamle Hatem Abdelrazak håller med och säger att han inte har kunnat gifta sig på grund av de höga levnadskostnaderna.

Jag har arbetat som tjänsteman på en byggfirma i åtta år och har ännu inte fått fast anställning. Jag har försökt hitta jobb på chefsnivå i andra bolag som annonserar att de föredrar saudiska sökande. Men trots att de säger sig söka saudier så går dessa jobb till utlänningar som får löner på mellan 20.000 rialer (ca 46.000 kronor)och 40.000 rialer (ca 92.000 kronor) per månad, medan saudier som jag tvingas fortsätta att vara tillfälligt anställda.

På grund av att befolkningen ökar har regeringen tvingats att ta på sig ansvaret för att låta bygga 4,5 miljoner nya hus inom de kommande fem åren. Justitieministeriet har därför arbetat på en amorteringslag för att hjälpa familjer med små inkomster att köpa hus genom månatliga avbetalningar.

Viss kritik har riktats mot en sådan lag. Kritiken går ut på att en amorteringslag inte skulle gagna de 85 % av den saudiska befolkningen som har månadsinkomster på mindre än 5.000 rialer (ca 12.000 kronor) men däremot fastighetsfirmor, investerare och medelklassen.

Men Hatem Abdelrazak tror att lagen skulle vara en lösning för en stor del av befolkningen som annars inte har råd att köpa ett eget hus.

I fall som mitt, till exempel, skulle det hjälpa människor att bilda familj. Och ett eget hem är ju en grundläggande nödvändighet i livet.