Resebrev nr 1, från Syrien

Den oförtröttliga Birgitta Elfström, jurist och f.d. beslutsfattare på Migrationsverket har rest ut på en av sina otaliga resor till Mellanöstern. Här skickar hon ett resebrev från Syrien.

Min man Arne, jag och två vänner har bytt ut salta havsvindar pa den svenska västkusten mot en blandning av ljumma, jasmindoftande vindar och lukten av avgaser i Damaskus. Solen skiner, gatorna bullrar av trafik och trafikpolisen står mitt i gatan och dirigerar.

I den gamla bazaaren Souk el Hamadieh myllrar det av turister och infödda. Affärerna ar sprängdfyllda med varor, den ena mera guldig och glittrig än den andra. Omayadmoskén och kyrkor är välbesökta platser. Unga killar och kostymklädda äldre man susar omkring i nya BMW, Jaguar eller Hummer.

Här är det mode att skjuta upp sina Ray Ban solglasögon i pannan och le lite coolt. Mobiltelefonförsäljning måste vara en mycket lukrativ bransch. Alla verkar prata i telefon oavbrutet, eller skicka sms. Jag spanar efter spår efter finanskrisen, men ser inga.

En man säger: ”Ni gör fel i Sverige, gör som vi betala cash, låna aldrig”. En annan man säger: ”Vi har hållit oss utanför Bushgänget .

En man på gatan hör att vi pratar svenska. Han säger att han är kurd och har flyttat tillbaka från Sverige till norra Irak. Han säger vidare ”Det är fint i norra Irak, allt är lugnt och tryggt”. Då frågar jag varför kurder i Sverige inte flyttar tillbaka till norra Irak. ”Ni ger ju dem pengar utan att de behöver jobba, de får pengar från socialen i Sverige, i Irak måste de jobba”, säger han.

Vi pratar med en man som har en vin- och spritbutik. Han har kommit på en bra nya affärsmetod. Han säljer ”take away drinkar”. Affärerna går bra. Unga killar köper drinkar och fräser sen ivag i bil. Ägaren säger: ”Det gäller att vara innovativ”.

I Damaskus blommar pelargonior, rosor, krasse och klockmalva. Operahusets program är fullspäckat. Vi promenerar längs den gamla smalspåriga järnvägen som byggdes 1893. Den är sen några ar tillbaka nerlagd. Men bara tillfälligt, sägs det.

Man känner sig alltid välkommen till Syrien! De satsar stort på turism numera. De har insett att det är en god inkomstkälla.

Journalister tar sig alltför stora friheter

Lars Adaktusson skriver i sin kolumn med rubriken Förlorad trovärdighet med dolda inspelningar i Svenska Dagbladet den 22 april bland annat:

Synsättet att journalistkåren är överordnad andra samhällsfunktioner bygger på en självbild och ett förhållningssätt som leder till att grundläggande principer om sanning och rättstrygghet förminskas. I jakten på journalistiska avslöjanden är integritetskränkningar legitima – dolda inspelningar, falska förespeglingar och lögn blir medel för ett helgat ändamål.

Men journalistfacket och de redaktioner som förespråkar användning av integritetskränkande metoder ikläder sig ett ansvar – för urholkningen av rättssäkerheten men också för en devalvering av den egna yrkesetiken.

Lars Adaktusson har helt rätt i att många journalister sätter sig själva över andra och agerar både oetiskt och integritetskränkande. Jag har själv hört journalister uttrycka att de har ett ”kall”, att de har rätt att ta till vilka metoder som helst för att ”avslöja” sådant de vill avslöja – en sorts hybris och ett fjärmande från etik och moral som är skrämmande. Många journalisters självsyn har drag av självgodhet och av att de är makthavare (kanske dags att granska dem?), på samma sätt som politiker och andra personer på olika höga samhälls- och näringslivsposter.

Journalister som forsar fram och likt ångvältar kör över andra människor för att de inte gillar deras åsikter eller vad de säger och gör, förstör för andra journalister som vill arbeta med hederliga och schyssta metoder. Adaktusson skriver också:

Journalister som förvandlar sig själva till privatspanare och infiltratörer förminskar sin egen yrkesroll. Vem som helst klarar att hänga på sig en dold mikrofon – få har kunnandet, professionaliteten och uthålligheten som krävs hos en undersökande reporter.

James Bond-metoderna med dolda mikrofoner och inspelade telefonsamtal ska användas ytterst sparsamt och bara när det absolut inte på annat sätt går att få fram något som är av stor vikt för allmänheten att känna till och som omöjligt går att gestalta och beskriva på något annat sätt. Journalister som okynnesaktigt använder ”spionmetoder” måste skärpa sig, de bidrar starkt till att misstron mot dem ökar, och de drar tyvärr hederliga och ”riktiga” journalister med sig.

Läs hela Lars Adaktussons kolumn.