Om fängslade skribenter i världen

Mycket av det som Bengt Braun, styrelseledamot i WAN (World Association of Newspapers) och Bonnier AB, och Anders Nordström, generaldirektör för Sida, skriver på Sidan 4 i Expressen är bra. Bland annat gladde det mig att de, liksom jag själv, också talar om andra fängslade journalister och skribenter än Dawit Isaak:

Det finns minst tolv journalister till i eritreanska fängelser förutom Dawit Isaak.

Tack för det! Jag har känt mig som en ensam ropande i öknen när jag försökt framhålla att det finns massor av människor både i Eritrea och i andra diktaturer, som sitter fängslade på samma sätt som Dawit Isaak. ”Kampen” – svenskarna har en förkärlek för detta ord när de menar ”engagemanget” och/eller ”aktionerna” – borde omfatta alla människor som fängslas för sin tro eller sina åsikter. Men här talas och skrivs och samlas namn endast för Dawit Isaak, en man som hade fått asyl i Sverige för sig och sin familj och även svenskt medborgarskap. En man som kunde ha agerat och skrivit härifrån men som ändå valde att återvända, väl medveten om riskerna eftersom han ju flytt från Eritrea och sökt och fått skydd i Sverige.

Ingen – oavsett var och hur och av vem – ska hållas fängslad för att han uttrycker sina åsikter offentligt! Inte Dawit Isaak och inte hans olycksbröder som också sitter fängslade utan rättegångar och utan att veta något om hur deras framtid ser ut. Inte journalister och bloggare i Egypten, i Iran, i Jemen – ingen, ingenstans, någonsin. Oavsett vilka medborgarskap de har.

Ingen som flytt från ett land, sökt och fått skydd och medborgarskap i Sverige bör återvända till sitt ursprungsland om det inte har undergått en sådan förändring att det kan anses vara säkert att återvända dit.

Dessutom: alla som beviljas svenskt medborgarskap och samtidigt behåller sitt ursprungsmedborgarskap, vet att det svenska medborgarskapet inte har någon vikt eller något värde i hemlandet, om man väljer att återvända dit. Alla som ges svenskt medborgarskap får information om vad som gäller och på UD:s hemsida är den information som alla nya medborgare i Sverige får, mycket tydlig.

I samma Expressen (den 3 maj) där Bengt Braun och Anders Nordström skriver på Sidan 4, uttalar sig fyra journalistiska företrädare under rubriken Vi slutar inte kämpa! (återigen detta ord: ”kämpa”).  En av dem säger:

Det är en svensk medborgare som är orättfärdigt fängslad.

Inte ett ord om alla andra som också är ”orättfärdigt fängslade”, bara om ”en svensk medborgare”!

Här är några av mina tidigare texter i ämnet:
Queen of Svammel i P1 Morgon – 19 mars 2009
Carl Bildt: “Det är det fall vi lagt ner mest resurser på i modern tid” – 3 april 2009
Ska svenska journalister bestämma vad folk ska engagera sig för? – 11 april 2009

Och här är den information som alla som beviljas svenskt medborgarskap får, och som också finns att läsa på UD:s sajt. Det är något som man kan kräva att svenska medborgare inser och förstår.

Risker och problem med dubbelt medborgarskap
Det kan medföra risker eller problem att ha dubbla medborgarskap. Nedan hittar du exempel på situationer där problem kan uppstå och där Sverige har svårt att hjälpa till.

Det svenska medborgarskapet erkänns inte
Den främsta risken är att ditt svenska medborgarskap kanske inte erkänns av det andra landet, där du också är medborgare. Det innebär till exempel att myndigheterna i det landet inte tillåter Sverige att ge dig konsulär hjälp om du skulle frihetsberövas/gripas av polisen. Det kan till och med hända att en svensk ambassadtjänsteman inte ens får träffa dig.

Du kan också få problem i tredje land, i synnerhet om du inte rest in i landet på ditt svenska pass utan i stället använt ditt andra pass. Då kan myndigheterna i landet hävda att Sverige inte har rätt att hjälpa dig om du får problem.

Alla journalister, bloggare, reportrar och andra som sitter fängslade enbart för att de uttryckt sina åsikter är värda uppmärksamhet, engagemang och aktioner för att de ska släppas fria! Det gäller svenska medborgare, människor med dubbla medborgarskap, statslösa, medborgare i diktaturer – ALLA! Det vore också klädsamt om svenska journalister och bloggare försökte vara lite mer nyanserade och ansträngde sig en aning för att ge mer allsidig information. Och välja andra ord en ”kamp och ”kämpa” när det man gör är att skriva texter och samla namn samt uppvakta Eritreas ambassad.

På IFJ:s sajt kan man läsa om många journalister som sitter fängslade runt om i världen. Här finns en länk till länder i Afrika. Det är lätt att hitta information också om andra länder.

Resebrev nr 5, från Libanon och Syrien

Här är det femte illustrerade resebrevet från Birgitta Elfström, jurist och f.d. beslutsfattare på Migrationsverket, som återigen är ute på en av sina otaliga resor till Mellanöstern. Läs också hennes tidigare texter:  Resebrev nr 1, från Syrien,  Resebrev nr 2, från Libanon och Resebrev nr 3, från Libanon och Resebrev nr 4, från Libanon.

Minor, jämställdhet och tull

Hittills har vi inte gått på några minor, varken sådana som postkontoret i Tyr varnar för, eller genom uppskörtade priser i souken. Jag är bra på att pruta. De manliga affärsbiträdena faller för komplimanger om sina ögon. Mina vänner blir lite generade när jag sätter i gång att förhandla om priset. Särskilt pinsamt tycker de att det är när jag läxar upp orientaliska präster om att de måste ta itu med jämställdhetsfrågor så som kvinnliga präster. Jag tror på att ett frö som såtts gror, sakta men säkert.

Nu är vi i hamnstaden Byblos (Jbail) som ligger 35 km norr om Beirut. Här är de flesta maroniter. Den gamla stadsdelen visar att det fanns folk här redan år 5200 f. Kr. Läs gärna boken Libanon, porten till Orienten av Kerstin Hyltmark och Ulla Fredriksson!

Hamnen i Byblos är troligen den äldsta i världen. Här vimlar det av turistbåtar med vilka man kan ta en tur på Medelhavet. Idag är det mest skolungdomar som tar en båttur i det blåsiga, men soliga vädret. Vi besöker Johannes Döparens kyrka som är från 1100-talet. I staden gäller turistpriser och det finns gott om tingeltangel.

Vi packar och drar vidare. Vid Helou-busstationen i Beirut står inroparna på rad. Alla vill ha passagerare. Bussar går till Tripoli, Byblos, Damaskus och flera andra platser. Vi får både besked om att det inte går bussar till Syrien och att det går bussar dit. Efter lite diskuterande hit och dit sitter vi på en minibuss på väg till Damaskus. Många kvinnor och barn går runt bussarna och tigger. Försäljare försöker känga lite nötter. En i bussen är från Aleppo. Han berättar att det är lätt att ta sig från Syrien till Turkiet och sen vidare ut i Europa, men det kostar pengar. Vi hör att många vill ta sig till det förlovade landet Sverige. Som vanligt säger jag till chauffören att köra sakta och att det råder rökförbud pa bussen. Alla nickar OK.

Valaffischer finns längs vägen till den syriska gränsen. Men det är bara män, män och åter män på affischerna. Vi undrar var kvinnorna finns. Antagligen hemma vid spisen eller ute på shoppingrunda. Männen på affischerna är alla stylade, det är äldre man som inte kan dölja sina gråa slingor i håret.

Vi kommer till gränskontrollen mellan Libanon och Syrien. Här råder inget kösystem, alla ska först fram. Åter ett uppdrag lämpligt för konsultföretaget McKinsey att strukturera upp mera effektivt! Vi kommer till tullkontrollen. Busschauffören hade i Libanon lastat in sex flak med starköl. Efter tullkontrollen var det ett flak mindre…

I Damaskus checkar vi in på vårt gamla,  anrika hotell nära Baradafloden. Resan närmar sig snart sitt slut.

I Sverige tycker man att politiker och ministrar ska lägga sig i precis allt

Detta står att läsa på riksdagens sajt, under rubriken Interpellationsdebatter:

Ylva Johansson (s) undrar i en interpellation vad socialminister Göran Hägglund (kd) tänker göra för att flickor under 15 år inte ska tveka att söka sig till hälso-och sjukvården för recept på piller eller rådgivining. Flera ungdomsmottagningar har slutat skriva ut p-piller till flickor under 15 år efter att en åklagare sagt att han är beredd att åtala barnmorskor för medhjälp till våldtäkt, enligt Johansson.

Det är nog bara i bananmonarkin Sverige som riksdagsledamöter anser att allt, precis allt, ska bestämmas och avgöras av politiker, gärna ministrar. I andra länder sköts det mesta av det civila samhället, inte av regeringen, på högsta beslutandenivå.

Regering och riksdag ska ge ramar och resurser, folket ska hantera dem. Riksdagsledamöter ska inte, som Ylva Johansson, undra vad en minister ska göra ”för att flickor under 15 år inte ska tveka att söka sig till hälso-och sjukvården för recept på piller eller rådgivining”.