• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Om förvarstagning av asylsökande som ska utvisas

Läs först Man kan inte sitta inlåst på förvar i Sverige hur länge som helst, Amnesty!

En person med mycket god insyn och mycket goda kunskaper på området har läst min text och skriver själv följande:

Enligt lagen krävs synnerliga skäl att sitta längre än två månader i förvar. Synnerliga skäl i juridiken (utom möjligen i förvaltningsdomstol) är i princip NEJ. Mamadou satt 12 gånger synnerliga skäl vilket närmast borde vara åtalbart, tjänstefel, av ansvariga beslutsfattare (domstol och polis).

En misstänkt brottsling har, i de allmänna domstolarna, en betydligt bättre rättssäkerhet. Där åtalas domare och åklagare om de fattar beslut som innebär att den anhållne/häktade får sitta minsta timme för länge. Det beror bl.a. på att de har en annan känsla vad som synnerliga skäl är och att frihetsberövande är en mycket allvarlig fråga och den mest omfattande sanktion samhället kan ta på sig (dödsstraffet är ju avskaffat).

Vad det här beror på är svårt att uttala sig om. Även inom missbruks- och psykvården kan personer frihetsberövas på betydligt lösare grunder och utan inledande domstolsprövning. Jag har personliga erfarenheter från psykvården (genom nära vänner) där man kan vara frihetsberövad i 30 dagar innan domstol blandas in. En anhållen ställs inför domare senast, om jag minns rätt, fem dagar från gripandet.

Lägg alla prövningar av frihetsberövande på tingsrätt!

Mina kommentarer: Man kan säkert i många fler fall än idag använda sig av uppsikt hos Polisen. Min vietnamesiske klient släpptes ut ur förvaret efter åtta långa månader (kostnad för skattebetalarna över 700.000 kronor…) sedan man, rutinmässigt, förlängt förvarstiden varannan månad. Och när jag säger ”rutinmässigt” så menar jag verkligen ”rutinmässigt”! I princip bara en stämpel och ”Klart! Nu sitter du inlåst två månader till”.

Jag har sett otaliga exempel på den här rutinmässigheten. Men man kan – och man bör – gå den lagliga vägen och överklaga. Det förändrar ingenting att stå utanför förvaret med banderoller och skrika. Om utvisning inte är nära förestående, säg inom max två veckor till en månad, ska man inte hålla människor som inte gjort annat än sökt asyl och fått avslag, frihetsberövade så godtyckligt. Som experten på de här frågorna skriver ovan så är frihetsberövande av en människa något mycket allvarligt och får inte ske utan stark anledning och/eller på lösa grunder. Sådant frihetsberövande  är för övrigt något som självgoda svenskar gärna klagar på när det förekommer i andra länder. Var är förresten alla de viktigpettriga chefredaktörerna som så beskäftigt agerat för en enda person i Eritrea? Ser de inte alls vad som händer här, under deras egna näsor? Eller är det inte lika ”exotiskt” och intressant för dem eftersom det här bara handlar om asylsökande som inte ens är journalister och som inte ens blir torterade, bara inlåsta under lång tid? (Dock ej längre tid än två år, enligt regeringsrätten).

Reglerna är också sådana att inställer man sig inte vid varje angivet uppsiktstillfälle utgår en efterlysning. När man sedan påträffas anses man medvetet ha hållit sig undan och lagen anger att man då ska tas i förvar. Men det finns ingen anledning – vare sig juridisk eller ekonomisk för samhället – att hålla människor inlåsta med allt vad det innebär av onödigt lidande för dem och enorma kostnader för samhället, i de många fall där uppsikt hos Polisen i stället kan användas.

När det gällde Thanh, min vietnamesiske klient, begärde (krävde, faktiskt) jag att han skulle släppas ut och i stället ställas under uppsikt med anmälningsplikt hos Polisen. Efter den långa tiden, åtta månader, som han hållits frihetsberövad, anmodades han därefter att under ett års tid visa upp sig hos Polisen två gånger i veckan. Vilket han skötte till punkt och pricka. Detta för att Polisen skulle ha kontroll på var han fanns så att – när/om en verkställighet av utvisningen närmade sig – man då kunde ta in honom och kanske hålla honom i förvar bara några dagar före resan. För man ska inte glömma att den som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige givetvis också måste lämna landet.

© Vid citat ur mina texter, var vänlig länka till bloggningarna
så att hela texten kan läsas och inte bara lösryckta ord
eller meningar.

Man kan inte sitta inlåst på förvar i Sverige hur länge som helst, Amnesty!

Först: i en DN Debatt-artikel den 28 maj skriver några socialdemokrater under rubriken Svik inte flyktingarna, Reinfeldt, bland annat:

Alla kommer inte att få stanna. I första hand ska asyl ges till de människor som är i störst behov av skydd. Det är en viktig princip. Individernas skyddsbehov måste alltid väga tyngst.

Men det är inte bara  de som är ”i störst behov av skydd” som ska beviljas uppehållstillstånd, det är alla de som ”är i behov av skydd” i enlighet med vad som definieras i utlänningslagen.

Sedan: i Sydsvenskan kan man samma dag, 28 maj, under rubriken Svensk flyktingpolitik oroar Amnesty läsa:

De långa tider avvisningshotade tidigare asylsökande kan hållas inlåsta i väntan på transport har kritiserats av FN:s kommitté mot tortyr. Amnesty refererar kritiken i Sverigekapitlet och påpekar särskilt att det inte finns någon absolut tidsgräns för hur länge de drabbade kan hållas inlåsta.

Men det stämmer inte att det inte finns en tidsgräns för hur länge människor kan hållas inlåsta!

Läs mina texter om Mamadou Ouri Bari som jag under lång tid hade kontakt med och besäkte på förvaret i Märsta. Han hade suttit inlåst i två år (!) men vi fick regeringsrätten att ta upp hans fall och regeringsrätten bestämde att han skulle släppas ut eftersom rätten ansåg att två var en orimligt lång tid att hålla någon i förvar.

Samtidigt ska man, i ärlighetens namn, också nämna att de flesta asylsökande (om än inte alla) som fått avslag på sina ansökningar inte skulle behöva sitta inlåsta om de tog fram sina pass eller, om dessa har gått ut, sina id-handlingar och medverkade till att skaffa nya pass (i de flesta fall går detta bra). För de ska ju lämna landet, inte stanna kvar. Man ska inte kunna vägra skaffa nödvändiga handlingar för att kunna lämna landet när man har fått beslut om att man inte får stanna.

Läs min text Gemensamma förvarstagningsregler för asylsökande i EU, från den länkar jag till flera texter om just Mamadou. Läs gärna de texter jag länkar till, det är en otrolig historia. Bland annat sa polisen till Mamadou att:

Du får sitta inlåst resten av ditt liv. Du kommer aldrig ut från förvaret.

I regeringsrättens beslut står bland annat att:

Även om Mamadou Ouri Bari själv inte medverkat till att avvisningsbeslutet skulle kunna verkställas utan tvärtom medvetet försvårat utredningen, och den långa förvarstiden därför i stor utsträckning kunnat tillskrivas Mamadou Ouri Baris eget handlande, kan en ytterligare förlängning av tiden enligt regeringsrättens uppfattning inte anses ha stått i rimlig proportion till intresset av att underlätta verkställighet avavvisningsbeslutet. Kravet på synnerliga skäl i 6 kap. 4 § utlänningslagen för att hålla Mamadou Ouri Bari i fortsatt förvar kan därför inte anses ha varit uppfyllt.

Det här är svåra frågor, svåra avvägningar. Å ena sidan ska den som fått avslag på sin asylansökan lämna landet. Om han/hon själv bara kan strunta i beslutet och välja att stanna ändå, då behövs ju inga asylprocesser och då har vi en helt oreglerad invandring. Å andra sidan finns det enstaka personer som inte kan få utresehandlingar hur de än försöker. Som min klient Thanh, läs hans historia under Vietnamesen. De kan beviljas uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder, men om de har hållit sig gömda och inte har medverkat på alla tänkbara sätt för att skaffa fram id-handlingar eller resehandlingar så beviljas de inte uppehållstillstånd trots att det föreligger verkställighetshinder. Och de flesta har inte medverkat… Och så har vi alltså den stora majoriteten som tämligen enkelt kan skaffa utresehandlingar men som vägrar. De är förvarstagna eftersom de inte har tillstånd att vistas i landet. Migrationsverket och Polisen ska ha uppsikt över dem och hjälpa till att skaffa fram nödvändiga handlingar för att de sa kunna utvisas.

© Vid citat ur mina texter, var vänlig länka till bloggningarna
så att hela texten kan läsas och inte bara lösryckta ord
eller meningar.