• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Om förvarstagning av asylsökande som ska utvisas

Läs först Man kan inte sitta inlåst på förvar i Sverige hur länge som helst, Amnesty!

En person med mycket god insyn och mycket goda kunskaper på området har läst min text och skriver själv följande:

Enligt lagen krävs synnerliga skäl att sitta längre än två månader i förvar. Synnerliga skäl i juridiken (utom möjligen i förvaltningsdomstol) är i princip NEJ. Mamadou satt 12 gånger synnerliga skäl vilket närmast borde vara åtalbart, tjänstefel, av ansvariga beslutsfattare (domstol och polis).

En misstänkt brottsling har, i de allmänna domstolarna, en betydligt bättre rättssäkerhet. Där åtalas domare och åklagare om de fattar beslut som innebär att den anhållne/häktade får sitta minsta timme för länge. Det beror bl.a. på att de har en annan känsla vad som synnerliga skäl är och att frihetsberövande är en mycket allvarlig fråga och den mest omfattande sanktion samhället kan ta på sig (dödsstraffet är ju avskaffat).

Vad det här beror på är svårt att uttala sig om. Även inom missbruks- och psykvården kan personer frihetsberövas på betydligt lösare grunder och utan inledande domstolsprövning. Jag har personliga erfarenheter från psykvården (genom nära vänner) där man kan vara frihetsberövad i 30 dagar innan domstol blandas in. En anhållen ställs inför domare senast, om jag minns rätt, fem dagar från gripandet.

Lägg alla prövningar av frihetsberövande på tingsrätt!

Mina kommentarer: Man kan säkert i många fler fall än idag använda sig av uppsikt hos Polisen. Min vietnamesiske klient släpptes ut ur förvaret efter åtta långa månader (kostnad för skattebetalarna över 700.000 kronor…) sedan man, rutinmässigt, förlängt förvarstiden varannan månad. Och när jag säger ”rutinmässigt” så menar jag verkligen ”rutinmässigt”! I princip bara en stämpel och ”Klart! Nu sitter du inlåst två månader till”.

Jag har sett otaliga exempel på den här rutinmässigheten. Men man kan – och man bör – gå den lagliga vägen och överklaga. Det förändrar ingenting att stå utanför förvaret med banderoller och skrika. Om utvisning inte är nära förestående, säg inom max två veckor till en månad, ska man inte hålla människor som inte gjort annat än sökt asyl och fått avslag, frihetsberövade så godtyckligt. Som experten på de här frågorna skriver ovan så är frihetsberövande av en människa något mycket allvarligt och får inte ske utan stark anledning och/eller på lösa grunder. Sådant frihetsberövande  är för övrigt något som självgoda svenskar gärna klagar på när det förekommer i andra länder. Var är förresten alla de viktigpettriga chefredaktörerna som så beskäftigt agerat för en enda person i Eritrea? Ser de inte alls vad som händer här, under deras egna näsor? Eller är det inte lika ”exotiskt” och intressant för dem eftersom det här bara handlar om asylsökande som inte ens är journalister och som inte ens blir torterade, bara inlåsta under lång tid? (Dock ej längre tid än två år, enligt regeringsrätten).

Reglerna är också sådana att inställer man sig inte vid varje angivet uppsiktstillfälle utgår en efterlysning. När man sedan påträffas anses man medvetet ha hållit sig undan och lagen anger att man då ska tas i förvar. Men det finns ingen anledning – vare sig juridisk eller ekonomisk för samhället – att hålla människor inlåsta med allt vad det innebär av onödigt lidande för dem och enorma kostnader för samhället, i de många fall där uppsikt hos Polisen i stället kan användas.

När det gällde Thanh, min vietnamesiske klient, begärde (krävde, faktiskt) jag att han skulle släppas ut och i stället ställas under uppsikt med anmälningsplikt hos Polisen. Efter den långa tiden, åtta månader, som han hållits frihetsberövad, anmodades han därefter att under ett års tid visa upp sig hos Polisen två gånger i veckan. Vilket han skötte till punkt och pricka. Detta för att Polisen skulle ha kontroll på var han fanns så att – när/om en verkställighet av utvisningen närmade sig – man då kunde ta in honom och kanske hålla honom i förvar bara några dagar före resan. För man ska inte glömma att den som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige givetvis också måste lämna landet.

© Vid citat ur mina texter, var vänlig länka till bloggningarna
så att hela texten kan läsas och inte bara lösryckta ord
eller meningar.
%d bloggare gillar detta: