”Är det några som bryr sig är det Journalistförbundet”

Här finns min kolumn i Svenska Dagbladet, publicerad  den 10 juni, som handlar om facket, arbetsgivare och LAS. Och här kan man läsa om Wanja Lundby-Wedins replik på den texten, den 11 juni. Och den 12 juni replikerar också Journalistförbundet i SvD, under rubriken Är det några som bryr sig är det Journalistförbundet.

Eftersom SJF i sin replik bland annat skriver ”För detta ska inte bemanningsföretagen klandras”, så passar jag på att klippa in ett citat ur min kolumn så att det inte undgår någon att jag inte på något sätt vänder mig mot bemanningsföretagen:

Det är inte bemanningsföretagen jag vänder mig emot. De behövs inom olika branscher för att kunna hyra ut personal som efterfrågas under vissa tider, och de måste givetvis ta betalt. De ska dock inte ta över stora delar av hel- eller halvstatliga företags personal och sedan skicka tillbaka dem dit igen. Det är skatte- och avgiftsfinansierade företags sätt att massavskeda folk och sedan ta tillbaka dem på helt andra villkor som kan ifrågasättas.

Det är intressant att läsa Journalistförbundets replik när man som jag har hört otaliga Journalistförbundsanslutna säga att de har mycket litet förtroende för förbundet, att de inte kan vänta sig någon kraftfull hjälp därifrån men att dyrt, det är det. Givetvis inte alla, men många, är missnöjda. De säger att de skulle gå ur SJF om det inte var för att de vill ha sina pressleg som förbundet av någon anledning har monopol på. Det finns frilansande journalister som säger att de inte får något stöd av SJF utan att de aktivt och med kraft motarbetas av facket. Inget gott betyg åt ett förbund som borde ha muskler och förmåga att föra sina medlemmars talan med stor kraft.

Gör studiebesök hos journalistförbundet och frilansjournalisternas förbund i Finland, som verkar tar verklig strid för sina medlemmar! Läs t.ex. notisen i Hbl med rubriken Sanomas frilanskontrakt förbjuds tillsvidare.och här, på Finlands frilansjournalisters förbund kan man – om man behärskar finska – läsa hela texten.

Förresten: Någon kanske kan skapa ett pressleg som gäller för alla dem som inte vill betala upp till närmare 4.000 kronor om året (för frilansar) för att få det från SJF. Just thinking…

Så fostras konflikträdda och lättkränkta människor

Sverige är ett land med väldigt många som känner sig kränkta, diskriminerade och sexuellt trakasserade. Därför finns också i lilla Sverige en Super-DO”, en diskrimineringsombudsman som man kan vända sig till också när sådant som är helt normalt och vardagligt i andra länder ”känns jobbigt” eller får en att ”må dåligt”. På DO:s sajt finns t.o.m. en så märklig rubrik som lyder: ”Riskerar du att diskriminera”!!!!!

Otroligt mycket energi och kraft slösas i detta land på att känna sig kränkt, diskriminerad, sexuellt trakasserad, ha det jobbigt och må dåligt. Om människor ryckte på axlarna lite oftare åt dumma kommentarer, gick vidare i livet och kanaliserade sin energi på något produktivt och konstruktivt så skulle Sverige kunna vara ett toppenland. Särskilt om tillvaron också kryddades med rejäla doser konflikter emellanåt, och då menar jag alltså att man rensar luften och är rak i sin kommunikatioon med arbetskamrater, släkt och vänner. Inte att man utlyser blodshömnd och krigar och slåss. Men att man inblir rejält arg ibland i ställt för att spela ett spel där munnen ler och ögonen säger något helt annat. För att man tror att det är ”the end on the world” att hamna i koflikt med någon eller helt enkelt bara ha olika åsikter i en fråga och gå vidare med vetskapen att ”vi tycker inte lika”.

Det finns hur många exempel som helst på förtryckande drag hos ett folk som har haft fred i hundratals år och som har en god ekonomisk välfärd och ingenting verkligt stort att oroa sig (som krig och diktatur etc). Och här kommer ett tydligt exempel på hur man formar människor till konflikträdda, ängsliga och fega typer genom att göra en höna av en fjäder och alltså blåsa upp något litet till enorma proportioner och trycka in dem i den svenska pk-mallen:

Allsvenska kaptener sågar Zlatans utspel, informerar en rubrik i Sport-Expressen den 12 juni. Där kan man läsa att:

De allsvenska lagkaptenerna ställer sig tveksamma till Zlatan Ibrahimovics attack på Kim Källström.

I artikeln talas alltså om ”Zlatans attack” och ”Zlatans utfall” mot en lagkamrat. Ingenstans i den artikeln står det vad det är för hemskt och fruktansvärt som den attacken/utfallet handlar om! I ett litet försök att mildra (också typiskt för konflikträdda!) det hemska som Zlatan sagt och gjort säger en spelare från ett annat lag:

Men Zlatan som jag känner till honom är väldigt känslostyrd och spontan i sina kommentarer. Jag tror säkert att han efteråt ångrade vad han sagt.

Så nu ska man pådyvla Zlatan ånger och ursäkta hans attack (som jag som läsare fortfarande inte vet vari den består) med att han är ”väldigt känslostyrd”. Underförstått: att vara känslostyrd är inte bra, då är man inte som behärskade svenskar som hellre trycker ner sina känslor än hamnar i en konflikt. Så oförskämt att nedvärdera Zlatan på det sättet! Också den här kommentaren från ytterligare en annan spelare är för mig ”typiskt svensk” på ett negativt sätt:

Det är klart att man som lagkapten ska kunna kritisera sina lagkamrater, men det måste skötas på rätt sätt. Allt sånt där kan man ta i omklädningsrummet i halvtid eller efter matchen. Kritiken ska vara konstruktiv, och i rätt forum.

Så här fostras mesiga, fega, konflikträdda, ängsliga, pk-människor med förkrympta känsloliv!

Och vad var det då som var så hemskt, som Zlatan hade gjort? Efter lite letande hittade jag det i ett klipp i Expressen tv. Zlatan sa om lagkamraten Kim Källström att:

Han har spelat för mycket vänsterback, det är vad han har gjort.

Jag får dåndimpen! Heja, Zlatan!

Här kallar vi det pedofili…

Minderåriga som gifts bort har plötsligt kommit i fokus hos Human Rights Commission (HRC) i Saudiarabien och några religiösa lärda män har öppet sagt att de tar avstånd från seden. Men i strålkastarljuset står också mellanhänderna som gör dessa äktenskap möjliga.

I en intervju nyligen belyste en talesperson hos HRC organisationens ansträngningar för att engagera alla relevanta ministerier i en kampanj mot äktenskap med minderåriga och att få till stånd en åldersgräns för att man ska få gifta sig.

Många äktenskap äger rum för att de manliga förmyndarna, oftast papporna, insisterar på att gifta bort sina mycket unga döttrar med gamla män och det finns inget någon kan göra eftersom det är helt lagligt.

En äktenskapsförmedlare säger att de, mellanhänderna, inte pressar fram några äktenskapskontrakt om de inte är säkra på att flickorna är vuxna (som vuxna räknas de från första menstruationen) i enlighet med Justitieministeriets regler.

Vi får våra licenser först efter att ha garanterat att äktenskapen ingås mellan vuxna, mentalt friska personer, i enlighet med Justitieministeriets gällande regler.

Om en flickas far (eller förmyndare) säger till en man att han gifter bort sin dotter med mannen och mannen verbalt accepterar erbjudandet, då är äktenskapet tillåtet och lagligt även innan det utfärdats ett äktenskapsbevis.

Jag tycker dock att det är orättvist när en nio-, tioårig flicka gifts bort med en 50-årig man. Fäderna borde vara mer barmhärtiga mot sina döttrar. De borde behandla dem med medkänsla och inte sälja dem som varor. Och det är fädernas ansvar att försäkra sig om att döttrarna är mogna nog att gifta sig.

En annan mellanhand säger att det inte finns några som helst regler som förbjuder äktenskap mellan minderåriga och vuxna. Han anser att varje äktenskapsförmedlare bör göra en uppskattning av om brudens ålder är kompatibel med brudgummens innan unionen beseglas:

Om en 60-årig man vill gifta sig med ett tioårigt barn skulle det förvåna mig. Men skulle det ske så är det varken mot lagen eller förbjudet enligt shariah. Och förresten så varierar mognadsnivån från kvinna till kvinna och mellan olika miljöer och regioner.

Äktenskapsförmedlaren berättar om ett av sina fall:

En gång blev jag ombedd att gifta bort en flicka i 12-årsåldern och jag tyckte att hon var för ung för att gifta sig. Jag bad att få träffa flickan personligen för att fråga henne om hon tvingas till äktenskapet. När hon trädde in i rummet var hon längre än sin far och var ganska utvecklad. Och hon ville verkligen gifta sig.

Han berättade också om döttrar till klanfamiljer som gifts bort som 14-, 15-åringar och klarar sina liv som gifta alldeles utmärkt. Samt framhöll att mycket unga flickor som utsätts för tvångsgifte har möjlighet att klaga i domstol.

Och en advokat berättade om hur en minderårig flicka giftes bort med en gammal man av sin far och modern begärde annullering av äktenskapet i domstol. Flickan kallades till domstolen och domaren frågade henne om hon ville fortsätta vara gift med sin gamla make eller inte. Flickan svarade att hon älskar honom och vill leva med honom. Och, tillade advokaten:

Om maken är fysiskt frisk och ekonomiskt stabil och hustrun är lycklig, då är unionen mellan de två laglig även om mannen är mycket gammal.

Sedan tvångsäktenskap, som lett till upplösande av äktenskapskontrakt, börjat uppmärksammas i media, har HRC inlett ett arbete för att äktenskap som involverar minderåriga ska upphöra. Enligt HRC har Justitieministeriet börjat se över hur man ska kunna ange en lägsta godkända ålder för flickor att gifta sig. Åldersgränsen väntas bli 16 år.