Kommentar från Migrationsverket

Här kommer en kommentar från Migrationsverket angående Rötmånadskåseri från en migga (29 juli):

Redogörelse för hur man resonerat när man antog styrsignalen (9/2009)

Anledningen till att styrsignalen VC Asylprövning 9/2009 togs fram var som framgår beslutsprotokollet att få praxis att bli enhetlig inom asylprövning när det gäller bedömning av ID. I beslutet tas bl a den iranska födelseboken / nationella ID-kortet shenasnahme upp.

Att hänvisa till utlänningsnämndens praxis från 1998 var helt korrekt eftersom någon ny praxis inte kommit därefter. Hänsyn har också tagits till att en ny typ av nationellt ID-kort kommer att utfärdas på sikt och att det ska bedömas på samma sätt som en shenasnahme.

Slutsatserna i styrsignalen är att uppvisande av ett shenasnameh normalt styrker en sökandes identitet. Handlingen ska vara utfärdad i behörig ordning, visas upp i original, vara försedd med ett foto av sökanden och uthämtad genom personlig inställelse.

Handlingens äkthet eller behöriga utfärdande får inte kunna sättas i fråga.

Karte Melli är ett nytt nationellt identitetskort som på sikt kommer att ersätta shenasnameh (se bl.a. Lifos 19656). På samma sätt som shenasnameh, styrker ett Karte Melli i normalfallet en iransk medborgares identitet.

© Denna blogg.

En migga: ”I den nya lagens spår: skenarbeten.”

Tidigare viktiga texter först: Arbetskraftsinvandringslagen träder i kraft den 15 december… (10.12 2008) och Vidare om AT-UND (10.12 2008).

Förr pågick – och det pågår fortfarande – handel med skenäktenskap.  Så här skriver en migga om hur människor som vill lura sig in i Sverige hittat nya piffiga sätt att göra det på.

I spåren av den nya lagen om arbetskraftsinvandrng

Asylsökande som helt saknar skyddsbehov – och som inte ens  själva helhjärtat orkar låtsas att de har något sådant behov – passerar revy. Det enda viktiga är nu att de har ett fast jobb!

Man skulle kanske kunna tro att det handlar om människor som varit i Sverige i åratal men så är inte alltid fallet. Många såg sin chans att resa hit i slutet av förra året när informationen om de nya AT-reglerna blev kända. Givetvis reste de med visering från något land i Schengen. Sedan sökte de asyl och kunde installera sig hos någon släkting med fullt dagbidrag.

Passet visades upp först när tidsfristen de passerat att ställa landet som gav viseringen till ansvar (enligt Dublinförordningen).

Under tiden visades tillräckliga id-handlingar för få AT-UND (undantag från regeln att inneha arbetstillstånd). Ett jobberbjudande dök upp. Ibland kan det ha varit äkta men oftast var äktheten ytterst tveksam.

En släkting/kompis/avlönad bulvan som har en pizzeria eller kiosk eller liknande kan av sitt goda hjärta (eller kanske mot betalning…) låtsasanställa en asylsökande och garantera att denne får minimilönen som krävs i detta sammanhang (motsvarande socialnormen). Efter att den sökande fått beslut från verket i sitt asylärende kan han antingen överklaga det eller nöjdföklara sig. Om man haft ”jobbet” i mer än sex månader nöjdförklarar man sig och beslutet vinner laga kraft. Då kan man lämna in ansökan till AT-enheten och inom några veckor har man sitt tillstånd. Har man ”jobbat” kortare tid än sex månader måste man överklaga. Efter ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut har man sina sex månader i alla fall och då kan man hämta sitt tillstånd.

Såvitt jag förstår kontrollerar  AT-enheten inte att personen verkligen får någon lön. Eller att han faktiskt jobbar i företaget. Kanske betalar ”arbetstagaren” i stället pengar till ”arbetsgivaren”. ”Arbetsgivaren” har ju sina omkostnader i fråga om sociala avgifter etc. Och så måste han ju få betalt för den tjänst han gör.

Om jag skulle påstå att en verksamhet av oseriösa ”arbetsgivare” håller på att etablera sig i Sverige skulle jag säkert bli anklagad för att vara en paranoid cyniker. Men vad är egentligen skillnaden mellan detta och de tidigare så vanliga skenäktenskapen? Skillnaden skulle kunna vara att inga utredningar görs när det gäller AT-tillstånd. Fast, det görs knappast utredningar i skenäktenskapen idag heller. Den egentliga skillnaden är att en person som vill komma till Sverige p.g.a. äktenskap, äkta eller sken, numera måste ansöka tillstånd före inresan. Det kan kosta upp till en halv miljon kronor för att få en person att ställa upp som referent i ett skenäktenskap. Det kostar säkert ännu mer att få en låtsasarbetsgivare. Men ”arbetstagaren” behöver åtminstone inte ansöka om sitt arbetstillstånd från hemlandet. Om han gjorde det så skulle det vara långt mindre säkert att han fick något tillstånd.

Som det är nu: ett utvisningsbeslut vinner laga kraft när Migrationsdomstolen avgjort ärendet och Migrationsöverdomstolen (om det har ansökts) inte beviljat prövningstillstånd. Om man då nöjdförklarar sig eller låter bli att överklaga verkets beslut vinner det beslutet laga kraft och då kan man ansöka om AT inom två veckor .

Ett beslut om omedelbar utvisning, sk. 8:6 (utlänningslagen 8 kap. 6 § handlar om ärenden där det är uppenbart att skyddsbehov och andra skäl saknas) vinner laga kraft på en gång, men ett sådant beslut måste fattas inom tre månader från ansökan, och de som tillhör den här kategoring får ingen AT-UND och kan inte jobba oavsett vilka id-handlingar de har. Om vi får ner handläggningstiderna till mindre än fyra månader så kan ingen av sökande få AT-UND, inte ens om ärendet överklagats till Migrationsdomstolen. AT-UND ska ju bara beviljas om verkets handläggning bedöms bli längre än fyra månader.

Problemen med alla falska asylsökande, mestadeles unga män, som egentligen kommer hit på jakt efter kvinna som de kan göra gravid eller en mutbar person som äger ett mindre företag och kan ”anställa dem” skulle försvinna om väntetiderna blev kortare.  Det tar tid att finna en kvinna, vinna hennes gunst och sedan befrukta henne. Och AT-UND beviljas inte om ärendet kommer att avgöras inom 4 månader. Då faller skenjobbsidén helt.

© Denna blogg.

En migga: ”Och nu undrar ni kanske vad som hände med hushållsbarnen?”

En del tidigare texter här på bloggen har handlat om Migrationsverkets mycket märkliga, egenpåhittade term ”hushållsbarn”. Läs bland annat “Detta verksamhetsområde beviljar per år fler uppehållstillstånd åt människor med okända identiteter än vad asylprövningen gör” (28.11 2008), Klagomål på Migrationsverket till justitiedepartementet (2.3 2009), Snart kommer en ny utredning om Migrationsverket. Igen.(6.4 2009), Miggorna protesterar, miggorna har fått nog (15.5 2009).

Nu berättar en migga följande:

Och nu undrar ni kanske vad som hände med hushållsbarnen?

Jo, Migrationsverkets tillståndsenheter hade ju länge och väl upphävt adoptionsreglerna och annat och tyckt att ”hushållsbarn” var en bra beteckning. Men så slumpade det sig att ett par sådana ärenden fick avslag. När det blev överklagat så höll processförarna styvt på att det inte ens fanns talerätt, ingen kunde ju säga om de utpekade vuxna ens hade rätt att företräda barnen.

Det gick upp i Migrationsöverdomstolen, som i målen 6658-08 och 6595-08 höll med processförarna, och avvisade överklagandena. Så nu har alla migränverkspotentater – som innan nickade ja och amen till att alla barn ska bo i Sverige, oberoende av om de har föräldrar här eller inte – snabbat sig med att rätta till anletsdragen och förklara att ”det var ju precis så här vi tyckte hela tiden”.

Det är dags att lägga till ett avsnitt i Migrationsverkets interna utbildningsprogram, det s k Migrationsprogrammet. Kursen kan lämpligtvis rikta sig till chefer och experter och bära namnet Rättskänsla.

© Denna blogg.

Rötmånadskåseri från en migga

Rötmånadskåseri från en migga:

Tjo och tjim med migränverket (och migrändomstolarna)
– ett litet kåseri så här i rötmånaden

(med anledning av Beslut i VC Asylprövning 9/2009. Plus Migrationsdomstolen i Göteborg, som kommit till slutsatsen att regeringen inte har haft rätt att utfärda bestämmelsen i 4 kap. 23 § utlänningsförordningen. Plus alla dessa interna handböcker, som innehåller skåpmat från förra millenniet).

Det är svårt det här med identitetshandlingar. Asylprövningen på Migrationsverket – som nästan aldrig får se några sådana! – har hamnat i internt bryderi om vad som styrker en människa identitet.

Så nu har asylprövningens experter lagt pannan i tunga veck och kommit fram till att en del bristfälliga id-handlingar ska godtas, och då hängt upp det på ett beslut som Utlänningsnämnden tog 1998 (!).

Fråga: hade en svensk myndighet agerat på samma sätt om det gällt vilka utländska körkort som kan godkännas för att köra bil i Sverige?

Fast det är klart. I jämförelse med vissa mandariner på vissa migrationsdomstolar, som lyckats teoretisera sig fram till att ”passkrav är ett grundlagsbrott”, så får man väl vara nöjd med det lilla. I fallet med domstolarna så måste det väl till en rättshistorisk utläggning om passets innebörd för att få polletten att trilla ner.

Vad mer? Jo, så här i skålandets dagar – på grund av ordförandeskapet i EU – så kunde kanske rättsenheten uppdatera samlingen med EG-domar. Det har inte skett på 15 år. Och alla barn som vi har i sökandeskaran lär väl hinna bli vuxna innan handböckerna hinner uppdateras i den delen. En gång i tiden var väntetiderna för de asylsökande en stor sak för verket, idag är det mest handläggarna som går i väntans tider…

© Denna blogg.

”Inget avtal, ingen anställning enligt vår mening”

Hoppas Migrationsverket följer lagen och dess intentioner och inte lyssnar alltför mycket på facket…

I den nya lagen om arbetskraftsinvandring som började gälla den 15 december 2008 anges att facket kan höras – som en sorts remissinstans om det inte finns några fackligt anslutna på den aktuella arbetsplatsen – när utomeuropeiska personer söker arbetstillstånd i Sverige. Ingenstans anges det att facket ska spela någon annan roll än att det kan uttala sig om arbetsvillkoren är schyssta! Avgörandet ligger hos Migrationsverket som givetvis också kan besluta i strid med fackets rekommendationer.

Inte heller är det så – vilket facket tycks tro enligt nedanstående e-postkorrespondens – att facket har något att göra med om arbetsgivare har kollektivavtal eller inte. Man kan bara hoppas att Migrationsverket förstår sin roll som beslutande myndighet och bortser från fackets helt oriktiga påståenden och krav. Här följer e-postkorrespondensen mellan juristen Birgitta Elfström och Pauline (inget efternamn angivet) på HRF – Handels-och Restauranganställdas förbund. HRF är en fackförening där dess representant svarar officiellt och i fackets namn och korrespondensen återges med Birgitta Elfströms tillåtelse och är från den 27 och den 28 juli 2009. Notera särskilt det som är markerat i fetstil i ett av svaren från Pauline…

Till: avd.01@hrf.net
Ärende: RE: Ang: HRF.net  Fråga
2009-07-27 14:27
Från: Birgitta Elfström
Ämne: anställning av utländsk person
Bästa fack,
det har kommit till min kännedom att ni kräver att en restaurangägare som vill anställa utländsk arbetskraft måste teckna kollektivavtal med er. Är det verkligen korrekt?

Vänligen
Birgitta Elfström
———-
From: avd.01@hrf.net
Subject: Ang: HRF.net > Fråga
To: Birgitta Elfströms e-postadress utelämnad
Date: Tue, 28 Jul 2009 08:55:47 +0200
Hej Birgitta!
När företagare inom restaurangbranschen vill importera utländsk arbetskraft går detta genom Migrationsverket. Vi fungerar som en remissinstans och migrationsverket tar vårt yttrande av största vikt.

Detta i och med att vi har kännedom om hur branschen ser ut i verkligheten. Vår riktlinje är att oavsett du tar in utländsk arbetskraft eller svensk ska inte löner – arbetsmiljö och försäkringar kompromissas med, vilket det dessvärre gör.

Mvh Pauline
———-
Från:  Birgitta Elfström
Till: <avd.01@hrf.net>
Ärende: RE: Ang: HRF.net  Fråga
2009-07-28 09:40
Hej.
Men du svarar inte på min fråga. Jag undrar om det är rätt uppfattat av en arbetsgivare som vänt sig till mig att ni kräver att de skall skriva under kollektivavtal. Givetvis känner jag till ärendegången men nu var det fråga om kollektivavtal eller ej.

Vänligen
Birgitta Elfström, jurist
———-
From: avd.01@hrf.net
Subject: Ang: RE: Ang: HRF.net > Fråga
To: Birgitta Elfströms e-postadress utelämnad
Date: Tue, 28 Jul 2009 10:42:37 +0200
Hej

Ja det är korrekt uppfattat. Inget avtal, ingen anställning enligt vår mening.
———-
Från: Birgitta Elfström
Till: <avd.01@hrf.net>
Ärende: RE: Ang: RE: Ang: HRF.net > Fråga
2009-07-28 10:56
Hej.
Tack för svaret. Jag förstår inte att en arbetsgivare måste teckna kollektivavtal. Den arbetsgivare som vänt sig till mig ger bättre lön och andra anställningsvillkor än vad kollektivavtal säger. Är det ändå meningen att denna arbetsgivare måste teckna kollektivavtal? Denna arbetsgivare vill inte ha ett sådant avtal.
Vänligen
Birgitta Elfström, jurist
———-
From: avd.01@hrf.net
Subject: Ang: RE: Ang: RE: Ang: HRF.net > Fråga
To: Birgitta Elfströms e-postadress utelämnad
Date: Tue, 28 Jul 2009 11:01:50 +0200
Hej
Jag jobbar med detta dagligen likt dig som jobbar med juridik dagligen. Ytterligare att understryka är att det är så mycket mer än lön det handlar om och vi vet och ser vad det innebär och inte ha det.
Hälsa arbetsgivaren att han är välkommen in att diskutera det hela. Han kommer då märka att han har att tjäna på det med.
———–
From: Birgitta Elfström
To: avd.01@hrf.net <http://hrf.net/>  <http://hrf.net/&gt;
Subject: RE: Ang: RE: Ang: RE: Ang: HRF.net > Fråga
Date: Tue, 28 Jul 2009 09:05:40 +0000
Hej.
Men frågan är endast om arbetsgivaren MÅSTE ansluta sig. Inget annat.

Birgitta Elfström
jurist

I lagen står bland annat:

Nivån avseende lön, försäkringsskydd och övriga anställningsvillkor ska lägst motsvara kollektivavtal eller vad som är praxis i Sverige inom yrket eller branschen.

Det står således inte något om att att arbetsgivare måste ha kollektivavtal… Vidare står det i lagen:

Enligt nuvarande ordning svarar arbetsgivaren i de allra flesta fall för att inhämta den berörda arbetstagarorganisationens yttrande över de erbjudna arbetsvillkoren. Detta bör också i fortsättningen vara huvudregeln. Först om lokal facklig representant saknas eller om det finns någon annan rimlig anledning till varför yttrande om arbetsvillkor inte finns, bör det ankomma på Migrationsverket att remittera ärendet i dessa delar till arbetstagarorganisationen. Remittering får dock underlåtas om Migrationsverket finner det uppenbart onödigt att remittera arbetsvillkoren till arbetstagarorganisationen eller det annars föreligger särskilda skäl.

Det är således endast om lokal fackligt representant saknas på arbetsplatsen som Migrationsverket kan (inte ”måste”) inhämta ett yttrande från facket. Dessutom får Migrationsverket helt låta bli att inhämta yttrande från facket om verket finner det onödigt. Facket har alltså inte getts någon som helst makt i beslutet och absolut ingen rätt att dilla om kollektivavtal. Det ska endast – och bara i vissa fall – yttra sig om de erbjudna arbetsvillkoren.

Den 28 juli gick det inte att få någon som helst statistik från Migrationsverket över hur många ärenden som avgjorts antingen utan att man begärt information från facket eller fattat beslut som gått emot fackets åsikt från Enheten för arbetskraftsinvandring på Migrationsverket. Det skulle inte gå på flera veckor eftersom den som – kanske – kunde ta fram statistik – om det överhuvudtaget fanns en sådan att tillgå (!?) – var på semester…

Men fortsättning följer.

Om jag (eller Birgitta Elfström) skulle ha missförstått något så är det bra om den som anser det hör av sig.

© Vid citat ur denna och andra texter här på bloggen,
var vänlig länka hit så att hela texten kan läsas
och inte bara lösryckta ord eller meningar.

I Helsingfors finns nu en hälsostation för alla fall av svininfluensa

I Hufvudstadsbladet rapporteras att genom att koncentrera alla Helsingfors H1N1-fall till Dals hälsostation hoppas staden bromsa pandemin. Dals hälsostation stänger för all annan vård och koncentrerar sig helt på fall av svininfluensa.

”På det här sättet hoppas vi minska spridningen”, säger hälsovårdsdirektören Matti Toivola.

Hittills har man haft 350 misstänkta H1N1-fall i Helsingfors. Bara 20 av dem har bekräftats. Enligt stadens epidemiolog Hannele Kotilainen har inget av fallen krävt respiratorvård. Men antalet kommer att mångdubblas ett par veckor efter att skolor och dagis startat.

”Vi förbereder oss för att knappt var fjärde, eller drygt 120 000 Helsingforsare kommer att få viruset”, säger Kotilainen.

Det verkar rätt smart att förlägga allt som har med svininfluensan till ett enda ställe. Kanske något för Stockholm att ta efter?

Och hur var det med arbetslinjen?

Båda de palestinska männen som vi träffade på söndagen den 26 juli har, som andra palestinier från Gaza, fått tillfälliga uppehålls- och arbetstillstånd till den 1 november 2009. Detta enligt ett beslut av Migrationsverkets rättschef daterat den 19 januari 2009. Det är ett fem sidor långt dokument, men där står bland annat följande:

Bakgrund
Rättschefen fattade den 1 juli 2008 ett vägledande beslut rörande en asylsökande man från Gaza i de palestinska områdena. Avsikten med beslutet var främst att ge vägledning i frågan om möjligheterna att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning till området med bakgrund av att gränsövergångarna varit stängda för persontrafik, med få undantag, sedan sommaren 2007.

Bedömning i frågan om verkställighet
Att gränserna in till Gaza kommer att vara stängda för persontrafik även efter ett israeliskt tillbakadragande är troligt. Hur länge denna situation kommer att bestå är svårt att bedöma…

Den ene mannen, som vi kan kalla Ahmed, har alltså – förutom tillfälligt uppehållstillstånd – också fått arbetstillstånd under samma tid, fram till den 1 november 2009. Han har varit hos Skatteverket och skaffat det samordningsnummer som en person utan personnummer men med rätt att arbeta behöver för att arbetsgivaren ska kunna betala in skatt och sociala avgifter till Skatteverket när han arbetar.

Ahmed har försökt skaffa jobb för att försörja sig och kunna betala hyra etc. Av kommunen får han 1.600 kronor i månaden som ska räcka till precis allt, inklusive hyra.

Naturligtvis är det oerhört svårt att hitta ett jobb när man inte talar svenska, men Ahmed har ändå försökt och har också haft chans på några enklare jobb. Men har arbetsgivarna inte trott på att han har rätt att arbeta och inte vågat anlita honom. För ett av jobben han sökte krävdes att han kunde visa upp ett registerutdrag från Polisen som visade att han inte hade begått några brott. Han gick till Polisen, som vägrade ge honom ett registerutdrag med hänvisning till att han inte hade något personnummer! Trots att de fick hans namn, hans födelsedatum och hans samordningsnummer.

Varför motarbetar man personer som har rätt att arbeta? Hur var det med arbetslinjen? Migrationsverket kunde ge dem som har tillfälliga uppehållstillstånd kombinerade med arbetstillstånd ett kort där det står så tydligt att alla förstår det att personen ifråga har rätt att arbeta eftersom det verkar vara så svårt för folk att förstå det när man läser beslutet.

Sex timmar i en annan värld

I ett vackert grönskande område med prydliga hus – låga och höga om varandra – träffade Magda Ayoub och jag på söndagen den 26 juli fyra palestinier från Gaza. Deras liv i Gaza, men också nu här i Sverige, är så fjärran från våra egna att det känns som om vi lever på olika planeter. Det går inte ens att föreställa sig hur det är att leva i Gaza, att inte kunna ta sig därifrån annat än under stora svårigheter och med hjälp av smugglare som tar bra betalt. Att liksom leva instängd på en sorts lägerliknande område där alla vägar ut är stängda och kontrollerade av människor med makt att avgöra om en svårt sjuk människa ska få komma över gränsen för att få vård som kanske avgör om hon får leva eller dö. Och som har all makt att låta folk vänta i timmar för att komma över till andra sidan för att utföra ärenden eller besöka en myndighet, och sedan kanske säga att ”Nej, nu stänger vi och ingen kommer vare sig ut eller in idag”.

Två av dem vi träffade hade drabbats extra hårt. Kvinnan, vi kan kalla henne Rania, är 37 år gammal, maken, som vi kan kalla  Hassan, är 42. De har åtta barn. Rania blev sjuk i bröstcancer och ingen vprd fanns att få i Gaza. Deras flykthistoria liknar många andras och när de kom till Sverige berättade de inte genast att Rania är svårt sjuk i cancer. I beslutet om utvisning från Migrationsverket (12 maj 2009) där Rania och Hassan liksom alla palestinier från Gaza beviljas tillfälligt uppehållstillstånd till den 1 november 2009, talas en hel del om att Rania inte genast berättade att hon hade cancer ( det anses negativt). I beslutet anges ändå att:

Hon har berättat att hon blivit stoppas i vägspärren vid Erez vilket lett till att hon blivit försenad och till och med ibland gått miste om behandlingar för sin sjukdom i Israel.

Eftersom livshotande sjukdom som inte kan behandlas i hemlandet kan vara grund för uppehållstillstånd, har man kontrollerat med Palestinian Centre for Human Rights om det finns behandling mot metastaserande bröstcancer i Gaza. Svaret från den 2 juni 2009 lyder:

Chemotherapy and radiotherapy were previously available in teh Gaza Strip. However, the provision of these services has been dramatically interrupted consequent to the ongoing siege and the border closures. Currently, it is not possible to get the treatment in Gaza and patients are forced to seek chemotherapy and radiotherapy outside the Gaza Strip.

The current border closures – which have been in place for nearly two continuous years – have a severe impact on access to external treatment. Coordination requests and the necessary medical referrals take time, and there is no guarantee of success. many patients are denied access, patients have suffered as a result of delays/denials in gaining access to external treatment, and some have died.

I ett intyg från en läkarmottagning (8 juni 2009) konstaterar en specialistläkare i allmänmedicin att:

Via onkologen behandlas hon p.g.a. metastaserande bröstcancer. Hennes förtvivlan, ångest och depression var uttalad och hon hade även suicidtankar och hade samlat tabletter i syfte att ta livet av sig, men maken upptäckte detta och sökte hjälp på psykiatriska mottagningen.

Hon upplever mycket ångest och oro för sina barn som befinner sig i Gaza. Bland dem finns ett femårigt barn som hon tänker på jämt och hennes största önskning är att kunna träffa sina barn igen. Hon upplever stor maktlöshet, uppgivenhet, sömnlöshet, sorg och oro.

Att sitta mitt emot den tunna Rania och se hennes söndergråtna ögon och uppsvullna ansikte och höra henne tala om barnen som är kvar i Gaza var hjärtskärande. Åtta barn mellan 5 och 18 år ensamma kvar utan föräldrar och utan inkomster. Det är exakt ett år sedan Rania och Hassan reste in i Sverige. Ett år som de inte sett sina barn. Rania kanske aldrig hinner se dem mer…

Om de andra två palestinierna som vi träffade, två män, berättas senare.

Söndag med palestinier från Gaza

Mer än halva söndagen den 26 juli ägnar jag åt att träffa palestinier från Gaza med tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) i Sverige på grund av situationen i området. Tillstånden gäller till november och nu är många oroliga för vad som ska hända då.

Efter många år som ombud åt asylsökande och starkt engagerad i asyl- och migrationsfrågor, blir jag ofta kontaktad och rådfrågad av både asylsökande och svenskar som vill hjälpa till men inte har mycket kunskap på området.

I detta fall blev jag tillfrågad av ”hjälpare” om jag, tillsammans med Magda, som är auktoriserad tolk i arabiska och som också var medlem i Medborgarnas flyktingombudsmans kommitté innan vi lade ner verksamheten i november 2007, kan träffa en grupp palestinier som dels vill ställa frågor om vad som gäller för dem nu och i framtiden; dels vill berätta sina historier. Vi kommer också att läsa igenom handlingar och titta på dokumentation gällande identitet etc och alltså förklara det svenska systemet så gott det går.

Hur det hela avlöper rapporterar jag om senare, om det går bra och om jag kan göra det utan att avslöja någons identitet eller vistelseort etc, om jag inte får tillstånd från dem det gäller.

På förekommen anledning och för undvikande av missförstånd vill jag påpeka att vi, som vanligt, gör detta ideellt, på vår egen fritid och inte får betalat av vare sig skattebetalare eller några andra.

”Kränkningar av mänskliga rättigheter måste kosta”

Nedan tänkvärda text är skriven av juristen Birgitta Elfström, som också skrivit flera gästinlägg som kan läsas under kategorirubriken Be my guest samt andra texter, bland annat reserapporter från Mellanöstern, som kommer upp om man söker på hennes namn här på bloggen.

Kränkningar av mänskliga rättigheter måste kosta

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Detta framgår av art. 1 i FN:s Allmänna Förklaring om De Mänskliga Rättigheterna.

På regeringens hemsida framgår att den svenska regeringens utrikespolitik ska främja respekten för mänskliga rättigheter och att detta skall genomsyra Sveriges agerande i kontakterna med andra länder. Vidare framgår det att
– 70 av världens ca 200 länder länder tillåter och tillämpar dödsstraff
– 300.000 barnsoldater deltar i väpnade konflikter
– 115 miljoner barn i skolåldern inte går i skola
– 900 miljoner vuxna är analfabeter
– grava övergrepp sker i världen mot de mänskliga rättigheterna
– i Mellanöstern och Nordafrika har utvecklingen vad gäller mänskliga rättigheter varit negativ
– situationen för de mänskliga rättigheterna i Afghanistan och Pakistan har förvärrats

Sverige är en del av EU där nu Fredrik Reinfeldt är ordförande. EU exporterar varor för biljoner euro till olika länder runt om i världen. Här är några exempel på för hur mycket EU exporterar till diverse länder:
Iran                14 miljarder euro
Kina               78 miljarder euro
Egypten          10 miljarder euro
Irak                1,69 miljarder euro
Libanon          3 miljarder euro
Palestinska områdena         39 miljarder euro
Ryssland        105 miljarder euro
Summa           ca 252 miljarder euro

I samtliga dessa länder sker kränkningar av mänskliga rättigheter. För att få ett slut på det måste det sättas ett pris på kränkningar av mänskliga rättigheter. Jag föreslår därför att EU-länder som exporterar till länder som kränker mänskliga rättigheter måste avsätta 1 % av exportvärdet till en särskild fond – Fonden För Mänskliga Rättigheter. Insatta medel ska gå till att bygga sjukhus, skolor, ge advokathjälp m.m.  i de länder som exporten går till.

Enbart från ovan nämnda exportländer skulle en avsättning på 1 % för år 2008 bli 2,5 miljarder euro, en inte så oansenlig summa! Men också de länder som exporterar till EU samtidigt som de kränker mänskliga rättigheter, måste avsätta medel till Fonden För Mänskliga Rättigheter.) Då har vi tydliggjort kränkningar av mänskliga rättigheter vilket kan leda till att de minskar och förhoppningsvis upphör.

1 miljard = 1000 miljoner. 1 euro = ca 11 kronor.

SR slarvar allt mer

Slarvet (inkompetensen?) på Ekot accelererar så att det (slarvet) nu är mycket. Misshanteringen av svenska språket, som blev officiellt språk i Sverige den 1 juli i år, är inte acceptabel. Det är inte rätt att kvaliteten inom Public Service tillåts sjunka så drastiskt som den faktiskt gör. När deras egna språkvårdare i sina språkbrev måste ta upp att man ska betona och uttala ord korrekt för att åhörarna ska förstå vad som menas, så betyder det att vetskapen om dessa och andra brister finns hos företaget. Då kan man undra varför inget görs för att höja kvaliteten bland de anställda, och varför man inte redan när man anställer – eller tar in ”inhoppare” –  ställer strikta språkliga krav på dem som ska förmedla nyheter och annan viktig samhällsinformation?

Här är två exempel – av oräkneliga – på  slarv och okunnighet varje dag. Först från den 25 juli:

I inslaget talar reportern om ”Göran Götblad” i samband med läkare som inte vill utföra omskärelse. Men på Ekots sajt står: ”Gunnar Göthberg, som är ordförande för Svensk barnkirurgisk förening”.

Så vad heter mannen? För Ekot verkar det betydligt viktigare att deras egna reportrars namn upprepas om och om igen (för lyssnarna blir detta ganska tröttsamt), än att de anger de medverkandes namn korrekt… Detta är givetvis inte första gången som man slarvar med namn på människor som uttalar sig. Och – sorgligt nog – så finns det SR-anställda som inte heller klarar att uttala sina egna kollegors namn korrekt alla gånger.

Dessutom skulle det vara önskvärt med tydliga radioröster, inte grötigt tal eller tal med betoningarna fel lagda så att det knappt går att följa med i vad som sägs. Och det borde kunna krävas att man vet att man inte säger t.ex. ”den finske presidenten” om den kvinnliga, finska presidenten Tarja Halonen. Och så vidare, och så vidare. Exempel ur programmet Radiokorrespondenterna den 17 juli:

”Margita Boström, radions utsände…” i stället för det korrekta ”…radions utsända”, eftersom e-ändelsen är maskulinum och a-ändelsen är femininum.

Man kan inte hålla på och slarva hela tiden, det urholkar språket och försvårar för lyssnarna att ta in information. Dessutom utgör det också brott mot vad som anges i sändningstillståndet från regeringen (se nedan). Det ges ut ett språkbrev och det finns som sagt språkvårdare inom Public Service, de borde kunna anlitas som språktestare av dem som ska anställas som talande eller skrivande reportrar (och programledare!). Allmänheten har rätt att kräva att få lyssna till och läsa korrekt svenska i ett forum i vars sändningstillstånd framgår att det har ett absolut ansvar för sin språkliga hantering.

Så här står det i sändningstillståndet:

SR har ett särskilt ansvar för det svenska språket och dess ställning i samhället. Språkvårdsfrågor skall beaktas i verksamheten. SR skall tillhandahålla ett mångsidigt utbud av program av hög kvalitet på det svenska språket.

En migga: ”Problemet är att vi är fula och okvinnliga, vilket gör att den sökande, som själv är mycket kvinnlig, inte känt något förtroende för oss och därför har hon förtigit sina riktiga asylskäl.”

Det är inte lätt att vara asylsökande. Men det är heller inte lätt att vara migga. Här är inlägg från en migga som beskriver miggors vardag:

Oavsett vad vi gör så är det alltid fel. Om själva beslutet är okej, rättstavat (vilket är oerhört viktigt) och det dessutom följer gällande praxis, så kommer det klagomål på vårt kön – ”jag ville inte ha en kvinna/man som utredare” – eller klagomål på vår etnicitet och förmodade religionstillhörighet. Typ: ”Handläggaren var muslim/ateist/kristen, bröt på finska, talade skånska” etc. Därför blev alltihopa så fel och därav det negativa beslutet. Dessa klagomål har domstolarna, med all rätt, bemött mycket kallsinnigt.

Vi som jobbat länge på verket gör det av samma skäl som du har jobbat med asylsökande. Visserligen har du jobbat utan lön men våra löner är inte heller så feta att vi bara därför står ut med all smutskastning och allt misstänkliggörande från media. För att inte tala om den bristande uppskattning som vi bestås av vår egen verksledning…

Vi jobbar därför att vi tycker att det är en ära att försvara asylrätten och därför att vi tycker om att möta människor. Varje möte med en ny människa är ett nytt möte. Det går inte att jobba på verket om man är rasist och det är svårt att jobba om man saknar ödmjukhet och humor. Och det är svårt att stå ut med vår ledning om man saknar galghumor!

Jag skulle kunna skriva en bok om vilka klagomål och förolämpningar som fyller vår vardag. Oftast är det inte den asylsökande utan det offentliga biträdet, någon frikyrka, FARR eller liknande organisationer som står för påhoppen. Ibland är det inte ens vår eventuella religion eller bristen på den, vårt förmodade ursprung på Balkan, i Finland eller någon annanstans som är ett problem utan problemet är att vi är fula och okvinnliga, vilket gör att den sökande, som själv är mycket kvinnlig, inte känt något förtroende för oss och därför har hon förtigit sina riktiga asylskäl. En manlig handläggare kan också vara av fel etnicitet, för ”bögig”, inte tillräckligt ”bögig”, för ful, för stor, för gammal, för ung, etc. Och detsamma gäller tolkarna. Ingen duger. Någonsin.

© Denna blogg.

Asylansökan prövas sällan i tre instanser

Den 21 juli skrev Kriminalvårdens generaldirektör Lars Nylén, Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson och rikspolischefen Bengt Svenson en debattartikel i GöteborgsPosten under rubriken Tufft beslut ska genomföras bättre. Men det fanns tydligen ingen som kunde kontrollera texten innan den skickades till GP…

Det är viktigt att poängtera att en asylansökan kan prövas av tre instanser. Ett avslag av Migrationsverket kan överklagas till en vanlig svensk domstol, och därefter överklagas till Migrationsöverdomstol.

Fel! En asylansökan kan inte överklagas till Migrationsöverdomstolen, därmed är det tveksamt att påstå att ”en asylansökan kan prövas i tre instanser”. Alla kan inte få sin asylansökan prövad i tre instanser; några kan det, i sällsynta fall. Det vanliga är två instanser: Migrationsverket och Migrationsdomstolen. Hos Migrationsöverdomstolen måste man begära prövningstillstånd och den, liksom Högsta domstolen, beviljar ett sådant endast under vissa, speciella omständigheter. Det handlar då om frågor som inte prövats tidigare och, oftast, bildar praxis. Att skriva som artikelförfattarna gör är lätt vilseledande eftersom man får uppfattningen att den gängse gången är att alla kan överklaga beslut två gånger.

De tre högsta cheferna skriver vidare:

Våra tre myndigheter har till uppgift att samverka kring återvändandet av personer som har fått avslag på sin asylansökan.

En korrekturläsare hade kunnat föreslå en ändring av ordet ”återvändandet” till ”återsändandet”. Och varför envisas atikelförfattarna med att hela tiden tala om ”återvändandet” när det i de allra, allra flesta fallen handlar om ”utvisning” och ”avvisning”? Det är ju inte många som ”återvänder”, d.v.s. reser tillbaka frivilligt när de fått avslag på sina asylansökningar. Och de få som gör det hanteras ju inte av Polisen!

Affärsbesök i Irak med annorlunda organisation. Del 2.

Tiina Kantola, finsk affärskvinna som bott länge i Sverige, berättar om sitt liv som Marketing Manager i en stor koncern i Erbil, norra Irak. Läs först del 1!

Affärsbesök i Irak med annorlunda organisation, forts

Ankommande passagerare till Erbil International Airport kan inte utan vidare välkomnas i ankomsthallen på flygplatsen, som vi är vana vid. Normalt åker passagerarna buss från ankomsthallen till en parkeringsplats en bit bort från terminalen, där man antingen tar taxi eller möts av sina värdar.

Flygplatsen har extremt hög säkerhet varför det krävs ett särskilt tillstånd för dem som vill möta sina gäster i ankomsthallen. Vi föredrar att möta våra gäster i ankomsthallen och det kräver samarbete med den lokala säkerhetstjänsten – asaish – på flygplatsen. Endast säkerhetschefen hos oss kan anmäla en bil och en person som då får tillstånd att möta i terminalen vid ankommande flyg. Naturligtvis efter strikta säkerhetskontroller, men alla är så välkomnande och vänliga att  man inte tänker på den tunga säkerheten.

Däremot måste man ha koll på organisationen kring sitt besök. Man måste påminna säkerhetschefen att göra det han ska och påminna chauffören att han ska infinna sig på rätt plats i rätt tid för att möta rätt personer. Vid nattlig ankomst av besökare är det inte alltid säkert att jag kan sova medan allt ordnas för mitt kommande besök. Koordinering och kommunikation är inte deras starka sida. På morgonen inför ett viktigt besök fick jag veta att det inte var chauffören som hade åkt till flygplatsen, utan säkerhetschefens högra hand.

Och så har vi då det här med språket. Jag talar vare sig kurdiska eller arabiska, vilket de flesta av våra medarbetare gör. Långt ifrån alla talar engelska. Följaktligen kan en enkel instruktion kräva personligt engagemang av flera personer innan budskapet i bästa fall hgårt fram – Insh´Allah!

På första besöksdagens förmiddag, medan våra gäster sov ut på sitt hotell efter nattflyget, gick jag nogsamt igenom programmet för affärsbesöket med vår chaufför med hjälp av en medarbetare som tolk. Även vår ”teaboy” och killen i receptionen deltog eftersom det hela genomgicks i just receptionen. Det var lite av ett spektakel och inte förrän efteråt förstod jag varför det var en sådan uppståndelse.

Tider och platser skrevs ner på ett papper, vi skojade och skrattade en hel del. Det är alltid roligt att träffa personalen som hjälper mig och det måste få ta tid. De goda relationerna är en förutsättning för allt, och det blir många lustiga förväxlingar och glada skratt p.g.a. språksvårigheterna och våra olika referensramar. Ändå har alla fokus på uppgiften. ALLA! Nu var allt solklart. Trodde jag. Alla vill hjälpa till så mycket så de kan röra till det hela så till den milda grad att man till slut inte tror att någonting kommer att fungera överhuvudtaget!

Första besöksdagen gick iofs bra, programmet var inte så ansträngande och jag körde själv bilen med våra gäster under dagen. Många utlänningar kör inte bil här själva, det får de inte för sina företag. Men jag gör det. Trafiken är annorlunda, men man vänjer sig vid att köra ungefär som man brukar göra här.

Men nästa dag behövde jag hjälp av chauffören eftersom vi hade verkligt tätt schema. Av någon outgrundlig anledning agerade teaboyen chaufför på morgonen, receptionskillen på eftermiddagen, åter teaboyen på kvällen och chauffören på natten, ut till flyget. Och samtidigt fick jag ständiga samtal från dem som för tillfället inte agerade chaufför, med frågor om allting var bra!

Visst,  allting var bra och allt gick som på räls. ”Men varför denna ruljans av chaufförer?”, tänkte jag i mitt stilla sinne. Språksvårigheterna förhindrade klargörande av det just där och då. Det var bara att gilla läget!

Affärsbesöket var lyckat och servicen fungerade utmärkt. Men jag tog mig en funderare över varför så många medarbetare var så oerhört engagerade och hjälpsamma – ja, förutom att alla här är generösa och vänliga. Jag kom fram till att det var för att det var första gången som en kvinnlig chef i koncernen hade internationellt besök utifrån. Det är vanligtvis män som har utländska delegationer på besök, och de har både egna chaufförer och säkerhet. Det har inte jag.
En kvinnlig chef med västerländsk livsstil och samma jobb som de manliga cheferna, är en förbryllande varelse här, som de alla vill hjälpa. Jag tyckte de var nästan rara och de bjöd sannerligen på en annorlunda organisation.

Vi som kliver in här utifrån måste värna om och visa uppskattning av den genuina gästfriheten och hjälpsamheten, samtidigt som vi ömsesidigt behöver införa mer rationella sätt att jobba.

© Copyright denna blogg

Affärsbesök i Irak med annorlunda organisation. Del 1.

Här berättar Tiina Kantola, finsk affärskvinna som bott länge i Sverige, om sitt liv som Marketing Manager i en stor koncern i Erbil, norra Irak. Hennes tidigare texter kan läsas här: Tiina i Erbil, norra Irak. Del 1., Tiina i Erbil, norra Irak. Del 2., Tiina om finskkurden Subhi Akreyi, finsk bastu och Kontio timmerhus i Erbil och Hon hittade jobb i Irak.

Affärsbesök i Irak med annorlunda organisation

Affärsmöjligheterna i Irak har aldrig varit större. Företag här etablerar långsiktiga relationer lokalt och internationellt. Tilliten till framtiden är stor. Den 25 april går irakiska Kurdistan till val och väljer president och regering – demokratiskt förstås.

Just nu jobbar jag med att träffa de internationella oljebolagen här och med att presentera för dem vår nya, 15 våningar höga Office Building Ster Tower, som blir klart för inflyttning i april 2010.

Säkerhetsfrågorna står högst på de internationella företagens kravspecifikation och vi har den i nuläget mest kvalificerade kontorsbyggnaden att erbjuda. Ster Group är en av de snabbast växande irakiska koncernerna i irakiska Kurdistan. Också andra än oljebolag vill ta del av affärsmöjligheterna här i Irak, och koncernen har en strid ström av internationella delegationer på besök. Ibland förstår jag inte ens själv att jag befinner mig i ”stormens öga” just nu. Som konsult i internationell affärsutveckling och marknadschef inom koncernen är det ju mest vardag och resultat som gäller.

Nu ska jag berätta lite om ett affärsbesök med en något annorlunda organisation! Som välorganiserad nordbo kan man tycka att det är väl bara att lägga upp ett besöksprogram och delegera i god tid, så fungerar det som en klocka. Men utmaningen med att jag jobbar i en annan kultur med andra referensramar är att jag sällan vet förrän efteråt hur saker och ting löser sig i slutänden. Men löser sig gör de – men inte som jag tror. Om man tar seden dit man kommer så ordnar sig allt förr eller senare!

Jag blir ständigt rik på nya erfarenheter. Glöm långtidsplanering och delegerande av uppgifter i god tid! Tidplaner och framförhållning finns inte. Det hinner glömmas många gånger om och precis vad som helst kan plötsligt få högre prioritet. Instruktioner ad hoc och närvaro här och nu fungerar mycket bättre. Du ska vara personligen närvarande, se dina medarbetare i ögonen och de ska känna att du litar på dem, då gör de allt för dig – personligen! ALLT! En för alla, alla för en. Bokstavligen! Och du är en av dem. Då har bara stamhövdingen högre prioritet om han skulle be om en tjänst samtidigt.

Eftersom mina affärsbesökare från Jordanien hade olika nationaliteter, en med amerikanskt medborgarskap och en med irakiskt, började vi i god tid ordna med visum för den amerikanska medborgaren. Det är olika visumkrav i Irak beroende på medborgarskap, ja, precis som i Sverige. En relativt enkel procedur som dock tar sin tid i olika instanser.

Jag räknade till 30 e-mail och ett stort antal dokument och många inblandade, innan vederbörligt visum låg hos flygplatsmyndigheterna i väntan på sin ägare. Dock vet jag fortfarande inte hur många diskussioner och divideranden och besök av rätt personer på olika myndigheter det tog. Otaliga, kan jag tänka mig, men där finns det rutiner och rätt kontakter, som är avgörande här.

Den andra besökaren med irakiskt medborgarskap behövde bara ha ordning på sitt uppehållstillstånd i Jordanien för att komma och gå som planerat.

Fortsättning följer snart om hur affärsbesöket från Jordanien förlöpte…

© Copyright denna blogg

Jag har ALDRIG påstått att jag känner mig kränkt!

Inte blev det så mycket bättre när bloggen med kommentaren från ”M Larsson” med lögner och påhopp på mig tog bort den! (Se föregående inlägg)! Eller förresten: det är klart att det är bra att de tog bort den, men:

Jag ”attackerade” aldrig bloggen utan påpekade att blogginnehavaren är ansvarig för vilka kommentarer han/hon släpper fram. Ingenstans sa jag ett enda ord om att jag skulle ha känt mig kränkt – ett uttryck som alla som känner mig och som läser min blogg något så när kontinuerligt vet att jag avskyr och aldrig skulle använda lättvindigt. Men här tar man sig rätten (o-rätten) att pådyvla mig känslor som jag aldrig har uttryck och aldrig skulle uttrycka. Det är inte heller acceptabelt.

Alltså: att påstå att jag känt mig ”förljugen och kränkt” är ett fabrikat och osanning.

Hå hå ja ja. Inte undra på att bloggar får rykte om sig att vara något man inte kan lita på. Det tycker jag är tråkigt.

Men jag tackar i alla fall för att bloggen tog bort den lögnaktiga kommentaren, det var helt rätt och det gjorde de genast. Så kanske finns det lite hopp i alla fall…

Massor av lögner på en blogg som har mottot ”Sanningen framför allt”

På en blogg med mottot ”Sanningen framför allt” (!!!???) har blogginnehavaren släppt fram flera rejäla lögner och påhopp. En kommenterare – som kallar sig ”M Larsson”- skriver:

Merit Wager, f.d. självutnämnd flyktingombudsman, tar till orda så det skriker om det.

Jag har aldrig utnämnt mig själv till någonting! Varför den här personen ljuger om det vet jag inte, men sanningen är att jag utsågs till Medborgarnas flyktingombudsman av dåvarande riksdagsledamoten Mauricio Rojas i oktober 2002. Han hade under ett antal år sett mitt arbete som ombud för asylsökande och opinionsbildare för en mer rättssäker och korrekt hantering på asylområdet samt nerläggning av Utlänningsnämnden, och tyckte att det behövdes en plattform för mig och även en liten kommitté som kunde ge stöd och hjälp. I kommittén ingick bland annat ett antal riksdagsledamöter, en präst, en jurist, en chefredaktör. Samtliga var oavlönade, samtliga lade ner egen tid och egna pengar på att arbeta för tydligare och bättre beslut och rättssäker prövning av asylärenden och göra otaliga besök på Migrationsverket och på asylboenden (s.k. flyktingförläggningar). Dessa människor gjorde enastående insatser och det är osmakligt att någon som kallar sig ”M Larsson” smutskastar mig och samtidigt också dem så grovt som han/hon gör i sin bloggkommentar!

Samma M Larsson undrar också:

Är det först nu, när Merit Wager ej är avlönad av svenska skattebetalare, som det passar sig att tala om hur flyktingfrågan sköts,eller snarare icke sköts.

Det är en kommentar från en mycket okunnig person som bara skriver rakt ut vad som faller honom/henne in just för tillfället. Och som tydligen inte förstår vad ordet ”ideell” betyder. Jag var alltså under fem år Medborgarnas flyktingombudsman och arbetade just ideellt, till 100 %, alltså helt utan lön någonstans ifrån. Jag har aldrig varit avlönad av skattebetalare, det är en grov lögn. Det är inte tillåtet att sprida falska uppgifter om människor offentligt.

Under sammanlagt 15 år har jag agerat ideellt (än en gång: oavlönat, icke betalt) ombud och rådgivare åt asylsökande, varav fem som Medborgarnas flyktingombudsman. Alltså gratis, utan att ta betalt, inget arvode – hur tydligt ska jag säga det så att man förstår att ”ideellt” betyder: oavlönat?!

Jag har dessutom alltid – alltid! – talat klarspråk om asylhanteringen, både offentligt och med dem som jag varit ombud för. Och – genom åren – med migrationsministrar och  deras statssekreterare samt med de generaldirektörer och rättschefer för Migrationsverket som passerat revy under dessa år.

Jag vet inte vad den anonyme kommentatorn har för baktankar; om han bara är korkad och okunnig eller om han ljuger medvetet och jag hoppas att blogginnehavaren tar bort uppenbart lögnaktiga kommentarer från sin blogg. Man är skyldig att rensa bort osanna påhopp på andra människor, alltså påhopp som är helt ogrundade, rena lögner och kanske alldeles särskilt när ens motto är ”Sanningen framför allt”…

Nu har jag än en gång klargjort att jag aldrig fått ett öre betalt för massvis av arbete under 15 år. Jag har själv valt att ha det så, eftersom jag velat stå helt fri och aldrig velat att någon ska kunna anklagas för att vara ”avlönad av svenska skattebetalare” eller någon annan.

P.S. Vad mitt ursprung – från Finland – har med något att göra vet jag inte,men det påtalar ”M Larsson” också.  Inte heller vet jag vad den här dumma människan menar med att jag är ”en stor bluff som vänder kappan efter vinden och skyr inga medel för att nå sina syften”. Hur då ”bluff”? Och vilka ”syften”? Och – som sagt – vad i hela fridens dar har det faktum att jag kommer från Finland med något att göra?  På den lögnaktiga kommentatorns frågn: ”Varför har inte MW bistått finnarna med sina kunskaper i hur man bedriver flyktingpolitik, så att flyktingarna gärna söker sig till landet i öst?” kan jag svara att jag har bistått både finländarna och asylsökande i Finland med mina kunkaper! På många olika plan. Så även i detta har människan fel! Att sedan människor inte söker asyl i Finland kan knappast jag lastas för, även om ”M Larsson” säkert tycker det också.  Det är lite väl mycket anklagelser och lögner från en  antingen elak eller bara korkad – eller bådadera – människa.

© Vid citat, var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

Apropå den journalistiska dramaturgin i asylfrågor

På sin blogg skriver Moderaternas talesman i migrationsfrågor, Gunnar Axén, om det fenomen jag otaliga gånger uppmärksammat (senast på Newsmill men också här under Asyl&Migration): den journalistiska dramaturgi som gäller när asylfrågor diskuteras och debatteras – en av anledningarna till att jag själv inte vill medverka i svensk radio eller tv. Här kan man lyssna på debatten i P1. I sitt blogginlägg under rubriken P1 Morgon – mer underhållning än samhällsjournalistik, skriver han bland annat:

Dramaturgin var den vanliga. Först ett sex minuter långt inslag om bl a en person som befunnit sig olagligt i Sverige under 4 års tid och hans rädsla för att uppsöka sjukvården för att få hjälp med sin astma eftersom att han då befarar att han ska bli avvisad från Sverige.

Gunnar Axén reder sedan ut en del kring de icke-juridiska begreppen ”papperslösa” och ”gömda” och slår fast det faktum att:

”Gömda” är personer som sökt asyl i Sverige, men som inte befunnits ha flyktingsskäl, skyddsbehov på annan grund eller som inte omfattas av synnerligen ömmande omständigheter och därför inte fått uppehållstillstånd, men trots detta stannat kvar i landet och därmed vägrat att följa svensk lag.

och:

Papperslösa” är personer som kommit till Sverige utan att söka asyl, uppehållstillstånd eller på något annat sätt gett sig till känna för några myndigheter. De har således inte rätt att vistas i Sverige.

Ovedersägliga fakta, som också jag på denna blogg tagit upp otaliga gånger. Fakta, alltså. Inget ”rasistiskt” eller ”främlingsfientligt”, inget ondskefullt, inget ”borgerligt”  eller ”höger” – enbart fakta som grundar sig på den lag som riksdag och regering i demokratisk ordning fastställt.

Men, som sagt: den djupt rotade ensidiga och därmed oseriösa svenska mediedramaturgin gör att det är svårt att framhålla fakta eftersom så mycket bygger på okunskap hos journalister och andra och på känslor. På just det här området av alla samhällsområden tycks det vara okej att från journalistiskt håll strunta i att ge allmänheten en heltäckande och allsidig bild. Känslor har vi förstås alla; känslor är det är det som gör oss till människor och som gör att vi kan känna solidaritet och empati. Dock förväntas – eller snarare krävs – det av oss att vi följer de gemensamma lagar som styr våra liv, vårt handlande och vår framtid. Men om en majoritet anser att vi ska ändra på en lag så måste de arbeta för att så ska ske och inte – anarkistiskt – handla emot gällande lagar.

Om svenska folket vill ha fri invandring och anser att varje människa som sätter sin fot på svensk mark utan att ens tala om vem han är och varifrån han kommer men ändå ska omfattas av alla försörjningsstöd, full sjukvård, ges bostad etc, utan några motkrav, då kommer det att bli så. Man kan börja med en folkomröstning och om detta verkligen är folkets vilja kan man sedan fortsätta med att kräva en förändring av lagen, alltså om resultatet i omröstningen blir ett ”ja” till fri invandring.

”EU-president onödig tjänst”

I Finland är ordförande för riksdagens stora utskott, Sdp:s Erkki Tuomioja, avogt inställd till tanken att Sdp:s före detta ordförande Paavo Lipponen skulle bli EU:s president.

Tuomioja skriver i sin nätdagbok att det bara har nämnts olämpliga kandidater i samband med EU-presidentskapet, som dessutom är en onödig tjänst.

Bland annat Financial Times spekulerade i måndags över Lipponens eventuella presidentskap.

Paavo Lipponen har inte kommenterat om han är villig att ställa upp. För att presidenttjänsten ska kunna inrättas i EU krävs att Lissabonfördraget godkäns i alla medlemsländer.

”…men har då framstått som en ganska vanlig PK-tomte”

Merit har suttit i några tv-soffor (med anledning av någons kommentar ovan) , men har då som framstått som en ganska vanlig PK-tomte. Hon gör ett betydligt bättre jobb som skrivande debattör.

Så skriver någon som heter Calle Bengtsson i en kommentar till min text på Newsmill. Han har nog inte läst min artikel på samma sajt med rubriken Positivt att journalisterna förlorat kontrollen över politikerna (17 november 2008) där jag bland annat skrev:

För egen del har jag ofta valt bort att medverka i olika mediesammanhang. Jag blev rejält bränd av hur man i Aktuellt sände ett inslag som redigerats på ett sätt som gav tittarna fel uppfattning. I inslaget talades först om ”Medborgarnas flyktingombudsman” (som var jag) men man nämnde inte mitt namn. Sedan klippte man direkt in advokaten Sten De Geer i bild. Det fick till följd att man kunde tro att Sten De Geer var Medborgarnas flyktingombudsman.

Även i andra sammanhang har jag förbehållit mig rätten att tacka nej när jag ansett eller insett att reportern eller programledaren inte haft tillräckliga kunskaper i frågan som skulle diskuteras, vilket – om jag hade medverkat – hade kunnat spilla över på mig och jag kunde ha framstått som lika okunnig eftersom jag som medverkande till ganska stor del är beroende av reporterns frågor och kommentarer.

Jag har också valt att tacka nej till medverkan i morgonsoffor och debattprogram när de andra deltagarna varit personer som jag inte haft förtroende för och jag därför inte velat möta dem eller när hela miljön är för rörig med för många ämnen och för stökig publik. Jag är inte villig att sätta min trovärdighet på spel genom att låta journalister sätta agendan och vinkla som de vill för att de ska få inslag som kanske kan ge dem Stora Journalistpriset eller åtminstone ”cred” i branschen.

Men när hederliga och kunniga journalister bett mig medverka eller kommentera något, då har jag ställt upp. Och kommer att göra det i framtiden också, även om det av ovan angivna skäl blir sällan.

Så var det med den saken. Den som själv någon gång medverkat i tv, t.ex. suttit i en tv-soffa eller varit med i Debatt och liknande, vet att vem som helst kan framstå¨som en ”pk-tomte” eftersom dramaturgin är sådan att man inte bestämmer något själv och ofta inte får säga mer än några få meningar. Får man dessutom okunniga frågor så är det stor ”pk-tomtevarning” över alltihop. Därför är det många år sedan jag medverkade i de schabloniserade svenska tv-programmen – jag har tackat nej, helt enkelt. Bland annat just för att jag inte vill framstå som ”en ganska vanlig pk-tomte” – eftersom jag inte är det.