• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

5000-textsjubileum!

Texten nedan, med rubriken Tiina i Erbil, norra Irak. Del 2 är mitt 5000:de blogginlägg. 5000 (femtusen) texter, en del långa, andra korta, egna ”gräv” (avslöjanden) och artikelserier, citat ur andra medier, tankar och funderingar har jag förmedlat sedan den 5 maj 2005. Det blir i genomsnitt 3,3 inlägg per dag under 1.517 dagar.

Eftersom antalet läsare stadigt har ökat så finns det uppenbarligen många som är intresserade av att ta del av mina skriverier och eftersom det finns mycket att säga om många olika ämnen (se Välj kategori i vänsterspalten), så fortsätter jag att skriva. Och tackar för all bra feed back, både negativ och positiv, som jag fått och får via Info&Kontakt i raden högst upp, där jag också förklarar varför jag inte tillåter kommentarer direkt på bloggen.

Tiina i Erbil, norra Irak. Del 2.

Tiina mot Shaqlava 010Tiina Kantola – på bilden på väg mot Shaqlava – är en finsk kvinna som sedan snart ett halvår är bosatt i Erbil i norra Irak. Hon har mycket att berätta. Så här börjar hon:

Tro inte där i Sverige att det bara finns bomber och elände i Irak! Här i de norra delarna är det stabilt, businessen går framåt och det är underbart vackert uppe i bergen!

Läs först Tiina i Erbil, norra Irak. Del 1!

Hamam – eller spa # 2

Och nu börjar verkligheten. ”Tyvärr har vi just nu alla skåp under ‘rensning’ så vi kan inte tillhandahålla något skåp.” Så pass! Skåpen är för medlemmar, och de ingår i medlemskapet dygnet runt, men eftersom de, vars medlemskap har upphört, fortfarande har sina saker kvar i skåpen så måste personalen få tag på alla nycklar för att tömma dem. Först då kan jag få mitt skåp (när alla 200 nycklar är hittade, eller?). OK, jag får släpa med mig mina väskor till bastun.

Men redan vid omklädningen gör jag bort mig. Jag visste inte att man klär om sig under handduken och aldrig visar sin nakna kropp – inte ens bland enbart kvinnor. De blir jättegenerade! Så jag går och gömmer mig i de smala gångarna bland skåpen och försöker prångla av mig och på mig. Släpandes mina kassar går jag sedan till en dusch. En av totalt sex fungerar, och man låser om sig i duschbåset, kassarna får stå på en bänk utanför, en bit ifrån.

Jag fick en badmössa av den söta tjejen i receptionen, för det är tvång på att bära en sådan. Det är bra med tanke på att alla har långt tjockt hår och säkert en massa ”produkter” i håret.
Jag känner mig fortfarande lycklig över att ha hittat det här stället. Jag hoppar i bassängen och simmar och simmar och simmar, x antal gånger semi-olympic! Alla stirrar, fast vänligt, och när jag ler, får jag idel leenden tillbaka. Kurder är ett vänligt folk, och säkert finns här också kvinnor från andra länder kring Irak, som Syrien. Libanon, Jordanien osv, de som har råd.

Plötsligt känner sig min näsa som tjuren Ferdinands. Det kommer cigarrettrök någonstans ifrån. Jo, de röker i fiket bredvid bassängen och i vilstolarna längs bassängkanten. Det var inte kul, det var fel plats för mig! Kvinnor röker inte offentligt här. Så då är det naturligt att de röker på ett ställe som bara är ägnat för kvinnor. Man kan t o m beställa vattenpipa till bassängkanten om man vill.

Jag har några kurdiska kvinnliga bekanta som gärna går och smygröker med mig vid olika tillställningar. Sällan är man så populär som rökare som då! Och åt andra hållet, en gång blev jag stoppad av trafikpolisen för att jag rökte i bilen! Han ville bara säga att det var ”haram” – förbjudet enligt islam – eller kanske ville han bara kolla in min udda uppsyn.

I bastun måste jag ha baddräkt på mig. Totalt fel för en finne, men kulturen här står över bastukulturen hemma i Finland. Man får ta seden diut man kommer och man vänjer sig.

Jag har inte börjat med gymmet ännu, för jag måste få en tid med instruktören. Jag kan inte de där apparaterna, så jag vill ha en introduktion. Men hon går hem klockan fyra varje eftermiddag, så jag måste smita från jobbet någon dag för det.

Behandling har jag provat. En gång. Det blev fotvård. Eftersom det var lite rörigt med deras bokningar så bestämde vi att de hämtar mig från bassängen när det är dags. Efter en halvtimme kom de, och jag sprang upp i bara handduken över baddräkten för jag trodde det var bråttom. Då skrämde jag slag på damerna där! ”SÅ kan man inte komma det finns ju MÄN här” – två frissor är män. Då var det bara att knata ner, duscha och klä på sig.

En liten, ung nepalesisk kvinna, självlärd, fixade till fötterna. Det blev rätt bra, men inte så bra att jag anlitar henne igen. Prisdiskussionerna med salongens libanesiska ägarinna angående fotvården blev rätt omfattande eftersom hon ville ha 2,5 gånger så mycket betalt som receptionen hade angett att det kostade. Försöka duger, men lite förhandling har jag lärt mig så hon fick ge sig.

Igår var det dags för simning igen, jag går varannan dag. Då var det också dags att fylla bassängen med nytt vatten. Tacksamt med fräscht vatten men då simmade jag på botten av bassängen med bara 30 cm vatten på det grundaste stället, och tillräckligt för ordentliga simtag på djupare delen. Normalt är vattnet ganska varmt där, men nu var det riktigt uppfriskande kallt, nytt och fräscht.  Så jag är fortfarande lycklig med min nya motionsoas, mitt hamam!

Fortsättning följer…

Fram för fler som Kenneth Kempendahl!

I min bloggning för ganska precis ett år sedan – Halvledig onsdag och Axels kiosk – skrev jag bland annat så här:

Det var intressant att höra Calle berätta om hur han harvat igenom minst ett fyrtiotal människor i den enorma byråkratidjungel som han var tvungen att hugga sig fram igenom innan den lilla gröna lådan äntligen kunde smällas upp i parken. Otroligt att det ska vara så krångligt för kreativa och framåt människor som vill göra något positivt i sin stad! Men Kenneth Kempendahls positiva inställning till projektet har säkert varit till hjälp under resans gång. Även han höll dock med om att byråkratin var för stor.

Det var också upplysande och roligt att höra Kenneth berätta om de olika satsningarna runt om på Södermalm som han är ”park- och planeringsansvarig” för. Linnéträdgårdarna, planteringarna och de nya bryggorna vid Årstaviken, serveringen i Vitabergsparken (sedan tre år) etc. Han jobbade hela tiden – mobilen ringde flera gånger och han svarade och löste problem medan han, samtidigt, lyckades prata och berätta om sina parksatsningar och dricka kaffe och äta en smörgås. Härligt med en sådan person på ansvarig position – en person som känner till sitt område i detalj och som också rör sig i det och inte bara sitter vid ett skrivbord! Här finns förresten information om planerade parkupprustningar på Södermalm, för den som är intresserad.

kenneth-kempendahl-9708Härligt att det finns sådana som parkingenjören Kenneth Kempendahl i stadsförvaltningens byråkratiska djungler! Kenneth K tecknar också avtal med ”brukare” på Södermalm. Människor som vill odla och sköta växter på kommunal mark, i Tanto och på Långholmen bland annat, får komma överens med Kenneth K och så står kommunen för jord, redskap och växter och frön.

Här berättas om initiativet i Odla med stadsgrönt i Sveriges Radio.

Fram för fler som Kenneth Kempendahl!