Thanh firar ett år med PUT!

”Merit, du kommer väl ihåg att den 3 juli är det ett år sedan du ringde och gav mig den fantastiska  nyheten? Att jag hade fått uppehållstillstånd efter 5 år 9 månader 14 dagar! Kan vi fira det tillsammans på Munken?”

Det sa Thanh när han ringde mig häromdagen. Och självklart minns jag den dagen, den glömmer jag aldrig! Det var då jag fick beskedet som jag kunde vidarebefordra till Thanh efter sju sorger och åtta bedrövelser ( beslutet i pappersform fick handen 16 juli 2008). Turerna, svårigheterna, problemen, krånglet, lidandet, väntan, inlåsningen på förvaret i åtta månader, anmälan hos Polisen två gånger i veckan under lång tid, flyttningarna till Söderhamn, Vingåker, Värmdö – allt kommer jag ihåg och mycket finns beskrivet här på bloggen under kategorin Vietnamesen i vänsterspalten.

Jag minns alla goda människor som hjälpte Thanh på olika sätt: Fredrick Federley, Tove Lifvendahl, Anna Dahlbom, Håkan Sandvik, Karin Hübinette, Elisabeth Svantesson, Lars-Gunnar Lundh, Martin Kits, en migga på förvaret och – efter en lite trög start – socialmänniskorna i Värmdö kommun som verkligen betydde mycket för att Thanh skulle kunna överleva –  och många, många andra. Och jag minns också de icke goda människorna: några riktigt elaka poliser i Stockholm, ett antal lika elaka miggor i Söderhamn, den migga som avslog Thanhs ansökan när den borde ha beviljats efter att han haft tillfälligt uppehållstillstånd i sex månader m.fl. miggor som gjorde hans liv mycket svårt. Och jag minns besöken på Vietnams ambassad och hur det var lite som att tala till en vägg med ambassadsekreterarna…

Och jag minns anmälan till JK när MIG gick över gränsen, och att JK i sitt beslut tillrättavisade både MIG och Polisen. Thanh var helt chockad över att han, som ”bara” var en asylsökande, kunde få upprättelse av landets justitiekansler. Om det och om allt annat kan man som sagt läsa om under kategorirubriken Vietnamesen.

Så idag, den 3 juli 2009, firar Thanh och jag ettårsjubileum och det gör vi på det som blev vårt stamställe eftersom vi träffades där minst en gång i månaden under mer än ett år: Munkens konditori. Då var det alltid jag som bjöd honom på kaffe och smörgås, nu har han jobb och tjänar egna pengar (och betalar skatt, vilket han är stolt över att kunna göra), så nu kan han bjuda mig.

Här är vad Thanh – bland mycket annat – sa idag:

En migga: ”Vidare om Migrationsverkets barnhantering.”

Med anledning av inlägget “Det här med Migrationsverkets barnhantering är rena tramset.” (30 juni 2009)  har nu en annan migga skrivit följande:

Migrationsverkets barnhantering är ett sorgligt och mycket känsligt kapitel. Det stämmer att det väldigt ofta dyker upp ”försvunna” anhöriga efter att barnet (som inte ens alltid är ett barn) fått PUT, och ansöker om uppehållstillstånd på anknytning. Det står dock tydligt i prop. 1996/97:25 att huvudinriktningen i arbetet med de barn som kommer ensamma till Sverige bör vara att vidta alla åtgärder som är möjliga för att barnen så snabbt som möjligt skall kunna återförenas med sina föräldrar i hemlandet. Utgångspunkten är således att det är barnet som skall återförenas med sina föräldrar, inte tvärtom.

I 1 kap. 10 § UtlL står att: ”I fall som rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver”. Av de uttalanden i propositionen som ovan hänvisats till framgår, att det normalt inte kan anses oförenligt med barnets bästa att återförenas med sin familj i hemlandet eller det land där familjen annars är bosatt.

Det finns alltså ingen ovillkorlig rätt för föräldrar att förenas med sina barn  i Sverige bara för att barnen eller de unga tagit sig hit. Det finns heller ingen rätt för ensamkommande barn att få uppehållstillstånd om de inte har asyl- eller skyddsskäl. Om nu handläggarna på MIG tog och följde detta, då skulle fenomenet ”ankarbarn” snart upphöra. Men tyvärr finns det handläggare som tolkar utlänningslagen och propositionen på sitt eget vis och beviljar tillstånd på anknytning. Andra barn och unga, som inte heller har asylskäl och därför inte får uppehållstillstånd, kan jag tänka mig får starka skuldkänslor eftersom de inte kunnat göra det de blev hitsända för: att hämta föräldrar, syskon och släkt till Sverige. Deras anhöriga, oftast föräldrar, spelar ett cyniskt spel med sina barn.

Det kan inte fortsätta som nu, att olika handläggare på verket tolkar lagen olika, det håller inte. Antingen följer vi alla lagens mening, vilken är att barn som inte är skyddsklassade i första hand ska återförenas med föräldrarna i hemlandet. Eller så låter vi alla familjemedlemmar komma hit oavsett om det har stöd i lagen eller inte. Det kan inte få vara som nu: ett lotteri eller att en del miggor tycker synd om barnen och anser att alla som vill ska få bo i Sverige.

Här måste faktiskt vår GD för ett ögonblick släppa blicken från sitt skötebarn Asyl och titta på den fula styvsystern Tillstånd. Tillstånd är ju en ganska patetisk verksamhet, som ger väldigt få poäng i det sociala engagemangsspelet, vilket helst spelas upp inför media.

Kommentar: Återigen – och för tusende gången – det är inte svart eller vitt, det är svart och vitt. Samtidigt.

Det är, enligt flera miggor jag haft kontakt med, inte särskilt vanligt att ensamkommande unga faktiskt har egna asyl- eller skyddsskäl. De som inte har det ska förstås inte stanna i Sverige; det är inte skäl för uppehållstilstånd bara att ha lyckats ta sig hit och påstå att man inte har några släktingar i livet. De unga, förhållandevis få, som har asyl- eller skyddsskäl enligt utlänningslagen, ska beviljas uppehållstillstånd så som lagen anger.

© Denna blogg.