Tangokung vald i Seinäjoki

Amadeus Lundberg. Foto: Mika Okko

2009 års tangokung blev Amadeus Lundberg, 20 år. Han kröntes vid Seinäjoki Tangomarknad lördagen den 11 juli. Finalen kulminerade i en superfinal där Lundberg tävlade mot Kaija Lustila. Domaren avgjorde valet. Redan i torsdags, när publiken röstade fram sina sex favoriter till finalen var Amadeus Lundberg etta. Här är en bild av den krönte tangokungen och en artikel i Iltalehti. Och på Yle Areena kan man se finalen. På ca 19:20 sjunger Amadeus Lundberg.

Tangomarknaden arrangerades för 25:e gången. Här kan man lyssna på stycken ur mängder av smäktande och passionerade tangolåtar från tidigare års tangomarknader.

Reflektioner och kommentarer efter läsning av morgontidningar lördag den 11 juli 2009

Läsning 1:
Dags att bojkotta Dole är rubriken på Maria Schottenius krönika i DN Kultur. Jag hittar den tyvärr inte på nätet och kan därför inte länka till den. Men hon skriver om hur det jättelika bananföretaget stämmer det lilla svenska produktionsföretaget WG Film för att ha producerat och visat filmen Bananas!, som handlar om bananindustrin i Nicaragua och om hur Dole är inblandat i en rättstvist och anklagat för att genom sin kemikalieanvändning allvarligt ha skadat arbetare. På SR:s sajt kan man läsa om detta och lyssna på en representant för Dole: Bananföretag stämmer filmare.

Maria Schottenius skriver i slutet av sin text: ”Protestaktion! Inte en produkt från Dole Food Company i min varukorg.” Min kommentar och reflektion är: ”Och inte i min varukorg heller!”. Jag är inte rabiat och kommer inte att spotta ut en ananasbit som jag skulle kunna tänkas få i mig någonstans om den kommer från Dole, men jag kommer inte att själv köpa något från ett så maktgalet, diktatoriskt multinationellt företag som inte tål att det granskas och kritiseras. Jag ser det inte ens som en protestaktion, som Maria Schottenius gör, utan bara som en självklarhet.

Läsning 2:
I Svenska Dagbladets TV-guide, under rubriken Arash berättar allt (hittar inte på nätet…), kan man läsa följande: ”Arash är född i Iran, men kom till Sverige som tioåring. Trots att han bott större delen av sitt liv i Sverige känner han sig som hälften svensk och hälften iranier”.

En kanske omedveten men ändå irriterande förvåning över att någon invandrare inte vill eller kan definiera sig som ”svensk”! Varför och hur i hela fridens namn skulle en man, född i Iran av iranska föräldrar, känna sig ”svensk”? Oavsett hur länge han bott här. det är väl lika mycket värt att vara itanier! Eller lite av varje. Varför måste det alltid talas om detta med ”svensk” – som t.ex. häromdagen när Expressen skrev: ”Svenske Kaiser Abdurusul…”, när Kaiser, 39, är uigur som fick flyktingstatus här för fem år sedan? Jag, som var hans ombud gentemot Migrationsverket, frågade honom vad han tyckte om det. Han skrattade och sa att det är klart att han är uigur, inte svensk. Däremot är han svensk medborgare, men det är en helt annan sak.

Det är obegripligt att svenskar tror att alla människor blir – eller vill bli kallade – ”svenskar” när de är allt annat än det, när de i själva verket ofta är stolta över sin egen nationalitet, sitt ursprung och sin bakgrund! Svenskarna borde någon enda gång lyfta blicken och inse att alla inte ser det som det främsta i livet att kallas ”svensk”, och fundera över om de själva tror att de skulle definiera sig som ”britter” om de bott 10, 15, 20 år i Storbritannien, eller som ”thailändare” om de utvandrat dit och lever där med thailändskt uppehållstillstånd. Blir svenskar ”spanjorer” efter ha flyttat dit och bott där länge? Tänk på det, svenskar, och stämpla inte alla oss med annan bakgrund och nationalitet som ”svenskar”, de flesta av oss gillar det inte. Låt var och en definiera sig själv: den som känner sig och vill kalla sig ”svensk” kan göra det, men ni kan inte definiera oss!

Läsning 3:
I Svenska Dagbladet kan man i artikeln Rwanda närmar sig sakta försoning läsa om att Sverige är det första landet inom EU som utlämnar en folkmordsanklagad rwandier och att den svenska regeringens beslut välkomnas av åklagarväsendet i Rwanda. ”Någon måste ta första steget”, säger justitieminister Beatrice Ask. Och det har hon helt rätt i.

Självklart ska en man med så mycket blod på sina händer som denne rwandier utlämnas till rättvisan i det land där han är anklagad för minst 20 mord och för att ha organiserat mordpatruller! För en gångs skull går Sverige före och utlämnar den här mannen, efter att ha informerat sig om att dödsstraff inte tillämpas och att tortyr inte förekommer. ”Detta bevisar att Sverige har förstått att vi kan ge lika god rättvisa som till exempel Frankrike eller USA. Vi hoppas att fler länder inspireras av Sveriges beslut. De som inte litar på oss kan komma hit och följa rättegången”, säger Nkufi Augustin, talesman för Rwandas åklagarväsende.

Självklart ska vi inte lägga svenska skattepengar på en dyr och knappast lika effektiv rättsprocess här som massmördaren kan få där, och självklart ska han inte hysas och försörjas här.

Läsning 4:
På DN Debatt finns en artikel med rubriken ”Även sjukvårdspersonal ska ha lagstadgad semester”. Inte heller den här texten finns på nätet. Men här skriver Åka Andrén-Sandberg, professor i kirurgi vid Karolinska universitetssjukhuset, bland annat: ”Faktum är att enligt svensk lag skall arbetstagare ges fyra veckors semester under sommaren”. Detta med anledning av kritik i olika medier mot neddragningarna av sjukvårdskapaciteten sommartid.

Alla Sveriges egenföretagare och småföretagare ler i mjugg. De har ingen ”lagstadgad semester”, inte en enda vecka och allra minst fyra hela veckor! De har ingen lagstadgad rätt till den rekreation som alla anställda har och de har sällan råd att ta ledigt mer än någon vecka här eller där. Nog kunde man göra ett undantag i lagen och ordna så att sjukvårdspersonal ”bara” hade rätt till två veckors sommarsemester och fick sprida ut resten av sin betalda, lagstadgade semester under andra tider på året om förhållandena på sjukhusen kräver det. Varför skulle de inte klara det när hundratusentals hårt arbetande företagare klarar att knappt ha någon semester alls?

Helt olika syn på samma saker

Migrationsminister Tobias Billström (M) och riksdagsledamoten Kalle Larsson (V) debatterade om asylpolitiken, eller rättare sagt: Tobias Billström besvarade Kalle Larssons interpellation 2008/09:563 om politiskt ansvar i återvändandearbetet i asylprocessen. Det är fascinerande hur två personer som båda varit inblandade i asylpolitiken i många år och båda deltagit i lagstiftningsarbetet, kan ha så olika syn på nästan allt! Några exempel, klipp ur interpellationsdebatten:

Som svar på Kalle Larssons frågor kan jag först upplysa om att ett återvändande till hemlandet som utgångspunkt ska genomföras självmant. Det är den enskildes skyldighet att medverka till detta. Om personen i fråga inte följer beslutet om avvisning eller utvisning kan ärendet överlämnas till polisen.

Jag vill understryka det självklara i att polisen ska verkställa avvisningsbeslut i enlighet med gällande bestämmelser. När polisen bedömer att tvångsmedel måste användas ska detta ske i samstämmighet med de principer om behov och proportionalitet som uttrycks i polislagen.

Det här ska bli det år då man sänder tillbaka människor, gärna så många som möjligt. De politiska konsekvenserna av detta är de vi diskuterar här i kammaren. Men konsekvenserna i verkligheten för vanliga människor som drabbas av den här politiken, som innebär att man buntar ihop en massa människor samtidigt och skickar i väg dem i grupp, förtjänar också att diskuteras.

Det är inga brottslingar vi talar om. Det här är människor som har försökt utnyttja sin konventionsstadgade rätt att söka asyl och sedan nekats. Men det är inte något annat brott de har gjort sig skyldiga till.

Varför är det så väsentligt att så många människor som möjligt ska kastas ut så snabbt som möjligt om priset för detta uppenbarligen ser ut att vara att människor behandlas på ett kränkande och förnedrande sätt?

Är det rimligt att människor som har fått avslag på sina asylansökningar efter rättssäker prövning i vårt system här i Sverige återvänder till sina hemländer? Svaret på den frågan är naturligtvis ja. Det är en av förutsättningarna för att vi ska kunna ha en väl fungerande migrationspolitik i Sverige.

Om alternativet skulle vara att ja och nej betydde samma sak, att det egentligen inte skulle spela någon roll vilket som var svaret på frågorna ”Har du skyddsskäl som är tillräckliga för att få stanna i Sverige? Är det kravet uppfyllt eller inte”, att olika svar på de frågorna skulle få samma konsekvens, då skulle vi egentligen inte behöva ha någon asylprocess över huvud taget. Varför sitter vi då och prövar människorna?

Finns det över huvud taget någon person som Kalle Larsson tycker bör avvisas från Sverige? Finns det det? Varje gång vi har den här typen av diskussioner om återvändandeprocesserna försöker Kalle Larsson alltid inta positionen att Vänsterpartiet egentligen inte alls tycker att det är bra att människor återvänder, att man är kritisk mot själva grunden i processen. Visst, man hittar saker att hänga upp det på, som frågan om tvångsmedel. Det är rätt intressant, med tanke på att vi talar om tvångsavvisningar i det här sammanhanget.

Hela den inriktning på migrationspolitiken som både den tidigare socialdemokratiska och den nuvarande borgerliga moderatledda regeringen driver är i grunden felaktig. Man bygger högre murar, gör det svårare för människor att ta sig till Sverige och EU och kränker människors rätt att söka och få skydd undan förföljelse.

En massa människor som får nej på sin asylansökan egentligen har både konventionsstadgade och andra skäl att i stället få ja på sin ansökan. Med detta sagt har inte Vänsterpartiet någon gång förespråkat att alla som vill ska få komma till Sverige och stannar här. Visst finns det också om Vänsterpartiet skulle styra den värld som vi i dag lever i människor som skulle få ett avvisningsbeslut. Det är ingen nyhet.

Det är ett faktum att flera än en, flera än två, faktiskt en massa människor, har vittnat om att de känner sig kränkta av de former för avvisning som är ett resultat av Tobias Billströms signalpolitik och extra budgetmedel.

Det finns tydligen människor som enligt Kalle Larsson inte ska få asyl i Sverige. Det var intressant. Jag tror att det är första gången som jag under mina år här i kammaren hör att Kalle Larsson säger det öppet och rakt. Det finns tydligen människor som inte i dag faller inom ramen för skyddsgrundande skäl.

Vad är egentligen skillnaden mellan att avvisa en person åt gången och att avvisa hundra personer åt gången? Enligt Kalle Larsson är det tydligen en väldigt stor och dramatisk skillnad i det här sammanhanget. För mig framstår det som en semantisk diskussion.

Det är helt okej att använda tvångsmedel när man har med stora mängder människor att göra för att till exempel säkerställa flygsäkerheten ombord på ett plan.  Det är okej att använda handfängsel. Det anser både jag och regeringen, och jag tror att också varje människa som tänker i termer av flygsäkerhet inser det. När man har att göra med människor som tvångsavvisas, som inte lämnar Sverige frivilligt, måste man se till att säkerheten ombord på planet fungerar för alla människors bästa. Det handlar om dem som befinner sig på planet och dem som befinner sig på marken.

Regeringen har beslutat om ett återvändandeår. Det blir tuffare insatser mot människor varav många, låt mig upprepa det, enligt vår uppfattning har asylskäl nog att få stanna i Sverige. De ska nu kastas ut ur landet i stället. Tobias Billström är den som har det politiska ansvaret för detta.

Det är inte är en och inte en handfull utan en massa människor som avvisas samtidigt. Skulle det då på något vis vara sämre att avvisa många i stället för en? Ja, det är mycket som tyder på det. Människors uppgivenhet och ilska över situationens tillstånd stärks av varandras känsla av att må dåligt. Det kan vara ett skäl. Ett annat är att det finns en uppenbar risk – jag var nära att säga en bekräftad risk, men jag väntar med det uttrycket – att människor känner sig kränkta. De känner att de utsätts för förnedrande behandling.

Hela protokollet finns här.