• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Finland tar bort svininfluensan från listan över allmänfarliga smittosamma sjukdomar

Finlands flaggaFinland kommer före juli månads utgång att ta bort den så kallade svininfluensan från listan över allmänfarliga smittosamma sjukdomar eftersom sjukdomen har visat sig vara rätt lindrig. Hälsovården kommer att förhålla sig till svininfluensan som till de andra säsongsinfluensorna. Patienterna måste därmed också betala för medicinerna själva.  Priset för medicinerna Tamiflu och Relenza är drygt 30 euro (ca 345 kronor) vardera.

Patienter som insjuknar i svininfluensa kommer i fortsättningen i huvudsak att vårdas inom bashälsovården, man avstår från att göra grundliga virustester och mediciner ordineras endast vid behov.

Ändringen av vårdpraxisen baserar sig på den lägesrapport som social- och hälsovårdsministeriet gjorde den 16 juli.

Källa: YLE

För första gången…

…ser jag idag att ett ”traditionellt medium” (ibland även kallat ”gammelmedium”) tar upp samma sak som jag har skrivit om här på bloggen (se under Asyl&Migration) i åratal! Det är Svenska Dagbladet,  på ledarsidan, under rubriken På väg mot en human invandringspolitik.

Hittills har svenska medier ytterst sällan tagit upp något av det jag skrivit och miggor berättat om. De har aldrig velat beskriva asyleriet ur det verklighetsbaserade perspektiv som jag valt att belysa, utan enbart kört med ett stort ”tycka synd om”-perspektiv och vinklingar som gått ut på att i princip alla som sätter sina fötter på svensk mark och presenterar en historia som inkluderar ord som ”tortyr”, ”dödas”, ”desertering ur armén” etc  samt uttalar: ”Jag har inga id-handlingar för att 1) smugglaren tog dem eller 2) det går inte att få några handlingar i mitt land eller 3) jag har tappat dem eller 4) någon har stulit dem” – alla dessa ska alltid få permanent uppehållstillstånd och livslång försörjning i Sverige!

Men, som sagt: den 17 juli ser jag äntligen en text som kunde ha varit skriven av mig själv, på ledarsidan i Svenska Dagbladet. Äntligen! Det var på tiden! Och det, som står att läsa i slutet av artikeln är samma ord som jag har använt otaliga gånger:

Men viktigast av allt är att minska det tryck på asylsystemet som kommer från alla sökande som saknar asylskäl, och som tränger ut de riktigt skyddsbehövande.

Som sagt: Äntligen! Det var på tiden! Att tala klarspråk och påpeka fakta är inte detsamma som att vara ”rasist” eller ”främlingsfientlig”, vilket majoriteten av de svenska journalisterna uppenbarligen tror. Jag har själv hört en del av dem säga att de inte ”vågar” beskriva verkligheten av rädsla just för att få sådana tillmälen. Men det är i mitt tycke betydligt värre – och synnerligen fegt – att undanhålla sanningar och fakta, speciellt som journalister alltid framhåller hur viktiga de själva är för att spegla samhället och låta allmänheten få ta del av felaktigheter och baksidor av systemet. Falskt och fegt, är ord som bättre beskriver deras undfallenhet.

Jag kommer att fortsätta att skriva om både det svarta och det vita (inte antingen eller utan både och) i asyl- och invandringssystemet. Jag kommer att fortsätta att lyssna på invandrare, asylsökande och miggor, vilka alla bidrar stort till att vidga mina vyer och ge mig mer information som jag, i min tur kan förmedla vidare.

En migga: ”…och hela tiden har de suttit här med sina pass i fickan, skaffat en familj och in det sista vägrat åka hem.”

En migga funderar och berättar:

Vad jag skulle vilja veta är om det finns några f.d. asylsökande som faktiskt fått tillstånd av AT-enheten (arbetstillståndsenheten), efter lagakraftvunnet utvisningsbeslut plockat upp sina pass, betalat ansökningsavgiften och visat att de har ett fast jobb.

AT-UND (undantag från att inneha uppehållstillstånd) ges numera inte längre till alla och envar. Personen som ansöker om detta måste ha något så när klarlagd identitet. Det är inte ett absolut krav att man ska ha styrkt sin identitet med pass. Som jag har förstått det så krävs det inte pass för att få AT-UND, utan ett antal andra handlingar räcker. Hur detta ska bedömas råder det stor förvirring kring hos oss på verket och bedömningen varierar förstås från fall till fall, beroende på vilket land den sökande kommer ifrån.  Det finns länder vilkas ID-kort håller hög kvalitet (ungefär som de svenska nationella ID-korten) och vi kan lätt kontrollera deras äkthet. Har en person en sådan säker och korrekt ID-handling ska man beviljas AT-UND.

Men när personen sedan vill ha tillstånd från AT-enheten måste han uppvisa pass. Det kan bli något av ett moment 22 eftersom det finns ambassader som inte ger eller förlänger pass till medborgare som saknar uppehållstillstånd i Sverige. Personen ifråga måste då resa till sitt hemland för att få ett pass och i och med detta kan han förlora sitt jobb. Men är man oumbärlig på sin arbetsplats så får man säkert en semester beviljad varvid man kan resa hem, söka visum från hemlandet och resa tillbaka till Sverige.

Det finns många ”veteraner” bland asylsökande som under tio år inte godtagit avslagsbeslut som de fått från Migrationsverket, f.d. Utlänningsnämnden och migrationsdomstolarna eftersom de inte kan resa hem där ”dödsstraff väntar”. Men sedan reser de ju hem i alla fall, och ibland även till något annat land där de uppgett sig vara medborgare därför att de fått en anknytning till en sambo i Sverige och även fått barn med denna. De plockar nu fram sina pass och åker hem. Genast efter hemkomsten förlänger de sina pass, besöker den svenska ambassaden med sina handlingar och ansöker om anknytning vilket givetvis inte hade varit möjligt om de hade haft problem med regeringen i hemlandet. Ofta får de också tillstånd eftersom de har familj här.

Men det är knappast rätt är att dessa personer hållit sig kvar i Sverige, i värsta fall i tio år, ljugit och vägrat visa sin rätta identitet och under denna tid har fått en massa bidrag. Ibland har det hållits demonstrationer för deras sak och hela tiden har de suttit här med sina pass i fickan, skaffat en familj och in det sista vägrat åka hem.

Ett visst ansvar måste också vi på Migrationsverket ta på oss i dessa fall. Vi måste vara tydliga i våra möten med de sökande. I tre fall – vilket verkligen inte är många! – har jag lyckats skapa en sådan kontakt med den sökande att han/hon har förstått att hemresa och därav följande uppehållstillstånd på grund av anknytning är ett alternativ att föredra framför ytterligare överklagande. Men de offentliga biträdena ( med några få undantag)  är inte så pigga på detta eftersom det rör sig om deras levebröd. De får ju mera pengar om besluten överklagas återigen…

© Denna blogg.