• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

Asylansökan prövas sällan i tre instanser

Den 21 juli skrev Kriminalvårdens generaldirektör Lars Nylén, Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson och rikspolischefen Bengt Svenson en debattartikel i GöteborgsPosten under rubriken Tufft beslut ska genomföras bättre. Men det fanns tydligen ingen som kunde kontrollera texten innan den skickades till GP…

Det är viktigt att poängtera att en asylansökan kan prövas av tre instanser. Ett avslag av Migrationsverket kan överklagas till en vanlig svensk domstol, och därefter överklagas till Migrationsöverdomstol.

Fel! En asylansökan kan inte överklagas till Migrationsöverdomstolen, därmed är det tveksamt att påstå att ”en asylansökan kan prövas i tre instanser”. Alla kan inte få sin asylansökan prövad i tre instanser; några kan det, i sällsynta fall. Det vanliga är två instanser: Migrationsverket och Migrationsdomstolen. Hos Migrationsöverdomstolen måste man begära prövningstillstånd och den, liksom Högsta domstolen, beviljar ett sådant endast under vissa, speciella omständigheter. Det handlar då om frågor som inte prövats tidigare och, oftast, bildar praxis. Att skriva som artikelförfattarna gör är lätt vilseledande eftersom man får uppfattningen att den gängse gången är att alla kan överklaga beslut två gånger.

De tre högsta cheferna skriver vidare:

Våra tre myndigheter har till uppgift att samverka kring återvändandet av personer som har fått avslag på sin asylansökan.

En korrekturläsare hade kunnat föreslå en ändring av ordet ”återvändandet” till ”återsändandet”. Och varför envisas atikelförfattarna med att hela tiden tala om ”återvändandet” när det i de allra, allra flesta fallen handlar om ”utvisning” och ”avvisning”? Det är ju inte många som ”återvänder”, d.v.s. reser tillbaka frivilligt när de fått avslag på sina asylansökningar. Och de få som gör det hanteras ju inte av Polisen!

Affärsbesök i Irak med annorlunda organisation. Del 2.

Tiina Kantola, finsk affärskvinna som bott länge i Sverige, berättar om sitt liv som Marketing Manager i en stor koncern i Erbil, norra Irak. Läs först del 1!

Affärsbesök i Irak med annorlunda organisation, forts

Tiina 090717Ankommande passagerare till Erbil International Airport kan inte utan vidare välkomnas i ankomsthallen på flygplatsen, som vi är vana vid. Normalt åker passagerarna buss från ankomsthallen till en parkeringsplats en bit bort från terminalen, där man antingen tar taxi eller möts av sina värdar.

Flygplatsen har extremt hög säkerhet varför det krävs ett särskilt tillstånd för dem som vill möta sina gäster i ankomsthallen. Vi föredrar att möta våra gäster i ankomsthallen och det kräver samarbete med den lokala säkerhetstjänsten – asaish – på flygplatsen. Endast säkerhetschefen hos oss kan anmäla en bil och en person som då får tillstånd att möta i terminalen vid ankommande flyg. Naturligtvis efter strikta säkerhetskontroller, men alla är så välkomnande och vänliga att  man inte tänker på den tunga säkerheten.

Däremot måste man ha koll på organisationen kring sitt besök. Man måste påminna säkerhetschefen att göra det han ska och påminna chauffören att han ska infinna sig på rätt plats i rätt tid för att möta rätt personer. Vid nattlig ankomst av besökare är det inte alltid säkert att jag kan sova medan allt ordnas för mitt kommande besök. Koordinering och kommunikation är inte deras starka sida. På morgonen inför ett viktigt besök fick jag veta att det inte var chauffören som hade åkt till flygplatsen, utan säkerhetschefens högra hand.

Och så har vi då det här med språket. Jag talar vare sig kurdiska eller arabiska, vilket de flesta av våra medarbetare gör. Långt ifrån alla talar engelska. Följaktligen kan en enkel instruktion kräva personligt engagemang av flera personer innan budskapet i bästa fall hgårt fram – Insh´Allah!

På första besöksdagens förmiddag, medan våra gäster sov ut på sitt hotell efter nattflyget, gick jag nogsamt igenom programmet för affärsbesöket med vår chaufför med hjälp av en medarbetare som tolk. Även vår ”teaboy” och killen i receptionen deltog eftersom det hela genomgicks i just receptionen. Det var lite av ett spektakel och inte förrän efteråt förstod jag varför det var en sådan uppståndelse.

Tider och platser skrevs ner på ett papper, vi skojade och skrattade en hel del. Det är alltid roligt att träffa personalen som hjälper mig och det måste få ta tid. De goda relationerna är en förutsättning för allt, och det blir många lustiga förväxlingar och glada skratt p.g.a. språksvårigheterna och våra olika referensramar. Ändå har alla fokus på uppgiften. ALLA! Nu var allt solklart. Trodde jag. Alla vill hjälpa till så mycket så de kan röra till det hela så till den milda grad att man till slut inte tror att någonting kommer att fungera överhuvudtaget!

Första besöksdagen gick iofs bra, programmet var inte så ansträngande och jag körde själv bilen med våra gäster under dagen. Många utlänningar kör inte bil här själva, det får de inte för sina företag. Men jag gör det. Trafiken är annorlunda, men man vänjer sig vid att köra ungefär som man brukar göra här.

Men nästa dag behövde jag hjälp av chauffören eftersom vi hade verkligt tätt schema. Av någon outgrundlig anledning agerade teaboyen chaufför på morgonen, receptionskillen på eftermiddagen, åter teaboyen på kvällen och chauffören på natten, ut till flyget. Och samtidigt fick jag ständiga samtal från dem som för tillfället inte agerade chaufför, med frågor om allting var bra!

Visst,  allting var bra och allt gick som på räls. ”Men varför denna ruljans av chaufförer?”, tänkte jag i mitt stilla sinne. Språksvårigheterna förhindrade klargörande av det just där och då. Det var bara att gilla läget!

Affärsbesöket var lyckat och servicen fungerade utmärkt. Men jag tog mig en funderare över varför så många medarbetare var så oerhört engagerade och hjälpsamma – ja, förutom att alla här är generösa och vänliga. Jag kom fram till att det var för att det var första gången som en kvinnlig chef i koncernen hade internationellt besök utifrån. Det är vanligtvis män som har utländska delegationer på besök, och de har både egna chaufförer och säkerhet. Det har inte jag.
En kvinnlig chef med västerländsk livsstil och samma jobb som de manliga cheferna, är en förbryllande varelse här, som de alla vill hjälpa. Jag tyckte de var nästan rara och de bjöd sannerligen på en annorlunda organisation.

Vi som kliver in här utifrån måste värna om och visa uppskattning av den genuina gästfriheten och hjälpsamheten, samtidigt som vi ömsesidigt behöver införa mer rationella sätt att jobba.

© Copyright denna blogg