• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

En migga: ”Problemet är att vi är fula och okvinnliga, vilket gör att den sökande, som själv är mycket kvinnlig, inte känt något förtroende för oss och därför har hon förtigit sina riktiga asylskäl.”

Det är inte lätt att vara asylsökande. Men det är heller inte lätt att vara migga. Här är inlägg från en migga som beskriver miggors vardag:

Oavsett vad vi gör så är det alltid fel. Om själva beslutet är okej, rättstavat (vilket är oerhört viktigt) och det dessutom följer gällande praxis, så kommer det klagomål på vårt kön – ”jag ville inte ha en kvinna/man som utredare” – eller klagomål på vår etnicitet och förmodade religionstillhörighet. Typ: ”Handläggaren var muslim/ateist/kristen, bröt på finska, talade skånska” etc. Därför blev alltihopa så fel och därav det negativa beslutet. Dessa klagomål har domstolarna, med all rätt, bemött mycket kallsinnigt.

Vi som jobbat länge på verket gör det av samma skäl som du har jobbat med asylsökande. Visserligen har du jobbat utan lön men våra löner är inte heller så feta att vi bara därför står ut med all smutskastning och allt misstänkliggörande från media. För att inte tala om den bristande uppskattning som vi bestås av vår egen verksledning…

Vi jobbar därför att vi tycker att det är en ära att försvara asylrätten och därför att vi tycker om att möta människor. Varje möte med en ny människa är ett nytt möte. Det går inte att jobba på verket om man är rasist och det är svårt att jobba om man saknar ödmjukhet och humor. Och det är svårt att stå ut med vår ledning om man saknar galghumor!

Jag skulle kunna skriva en bok om vilka klagomål och förolämpningar som fyller vår vardag. Oftast är det inte den asylsökande utan det offentliga biträdet, någon frikyrka, FARR eller liknande organisationer som står för påhoppen. Ibland är det inte ens vår eventuella religion eller bristen på den, vårt förmodade ursprung på Balkan, i Finland eller någon annanstans som är ett problem utan problemet är att vi är fula och okvinnliga, vilket gör att den sökande, som själv är mycket kvinnlig, inte känt något förtroende för oss och därför har hon förtigit sina riktiga asylskäl. En manlig handläggare kan också vara av fel etnicitet, för ”bögig”, inte tillräckligt ”bögig”, för ful, för stor, för gammal, för ung, etc. Och detsamma gäller tolkarna. Ingen duger. Någonsin.

© Denna blogg.