En migga: ”Det är två ord som inte är att rekommendera: alltid och aldrig.”

Ytterligare en migga skriver nu om den nyligen utkomna boken De apatiska av Gellert Tamas.

Läs tidigare inlägg av en annan migga här: ”Är det av betydelse att en anställd på Migrationsverket växte upp i en fin förort?” (27.9 2009) och ”Vid närmare eftertanke rekommenderar jag inte boken” (1.10 2009).

Om boken De apatiska

Det är två ord – om så bara av ren självbevarelsedrift – som inte är att rekommendera i någon debatt av något slag: alltid och aldrig.

Jag minns en debatt som rasade för en tio år sedan, den om barns vittnesmål i familjekonflikter och vid övergrepp. Ett debattlag – där bland annat en då mycket välkänd brottmålsadvokat fanns med – hävdade att barn alltid ljög. Det andra laget hävdade – inte oväntat – att barn aldrig ljög. Debatten hade varit kul att se på om det inte var så att det i grunden handlade om familjetragedier.

Tamas vill se händelserna kring ”de apatiska barnen” som jämställda med baltutlämningen etc. Med andra ord menar han att hans bok har stor tyngd. Hans tes om inslagen av manipulation ska ses i ljuset av att när det gäller den rika delen av världen kontra den fattiga så kan
– människor utan tvekan sätta sig i gistna vrak och försöka segla över Medelhavet
– sitta på lastbilsflak några hundra mil
– betala upp till en kvarts miljon kronor för ett skenförhållande
– göra självmordsförsök
– etc osv.

Men Tamas hävdar att det är helt omöjligt och uteslutet att barn deltar i spelet.

Jag kan inte låta bli att slå Tamas på fingrarna i det här fallet, han får tjäna som rent åskådningsexempel på vad som händer när orden aldrig och alltid är med i spelet.

Vid en tingsrätt i Norrland, ett fall som sedan hamnade i Hovrätten för Nedre Norrland (målnummer i hovrätten var B699-06), utspelade sig under år 2006 följande lilla episod.

En kvinna med två barn hade sökt asyl i Sverige, de hävdade att de kom från Ryssland. Kvinnan tillsammans med ett av barnen blev sedan gripna på bar gärning under en stöldturné i en norrländsk stad. När de greps hade de oturen att bli gripna av en ordningsvakt som förstod deras språk: kvinnan sade nämligen åt barnet ”ligg ner och spela sjuk”, för att på så vis låtsas att de var oskyldiga. Barnet gjorde som mamman sa. Det var rätt genomskinligt, så kvinnan blev dömd för alltihop och utvisades med återreseförbud.

Ord som alltid och aldrig inbjuder bara till påpekanden.

© Denna blogg.

En migga: ”Vid närmare eftertanke rekommenderar jag inte boken”

En migga har skrivit om sina frågor och funderingar kring sådant som Gellert Tamas påstår i sin bok, De apatiska. Läs detta inlägg först: ”Är det av betydelse att en anställd på Migrationsverket växte upp i en fin förort?” (27 september 2009).

Nu skriver samma migga följande, efter att ha läst ut hela boken:

Gellert Tamas bok är stundtals riktigt ful och oetisk. Kanske är det därför det är så tyst om den? Han åstadkommer ingenting genom att hänga ut enskilda människor.

För min del, och trots att jag jobbar på Migrationsverket, kan han gärna hänga ut anställda som gjort fel, men det är onödigt att han försöker ”bevisa” att dessa personer hyser främlingsfientliga åsikter sedan födseln eller att de annars antingen är psykiskt sjuka eller helt inkompetenta. Detta gör att han, Gellert Tamas, själv framstår som en knäppskalle och paranoid, vilket han kanske inte tänkte på, innan han lät sin svada flöda.

Vid närmare eftertanke rekommenderar jag inte boken.

Kommentar: Här finns två recensioner av boken: Att fucka upp (GD 1.10), Apatiska barn: mer karaktärsmord och dramatisering än seriös granskning (DN 1.10), många fler finns att hitta på nätet.

© Denna blogg.