”Man hade relationer till överinstansen som fick nackhåret att resa sig på en jurist”

I kapitlet Oväntat möte med Sten i min bok Personliga meriter (utkom 1999), berättar jag hur beslutet om att försöka få Utlänningsnämnden nedlagd, kom till i juli 1996. Advokaten Sten De Geer och jag skrev sedan en artikel, som undertecknades av 68 kända och okända människor. Det var första gången som DN Debatt publicerade en artikel undertecknad av så många.

Det var i alla fall så här det började. Och det tog nästan tio år innan vårt initiativ bar frukt: den 31 mars 2006 lades den av så många avskydda och misstrodda nämnden äntligen ner.

Att det var det enda rätta  – men att det borde ha gått mycket, mycket snabbare än tio år – bekräftas också av detta uttalande av Migrationsverkets förre överdirektör, Lars-Gunnar Lundh, i en intervju med skribenten Maciej Zaremba i DN Kultur den 5 november 2009 om hur kulturen och kutymen såg ut:

Man (Migrationsverket, min anm.) hade relationer till överinstansen som fick nackhåret att resa sig på en jurist. Till exempel bjöd Utlänningsnämnden in mig och verkets rättschef för att diskutera hur de skulle avgöra ett ärende som redan var avgjort av oss och överklagat till dem. Det skulle vara helt främmande för en hovrätt att bjuda in tingsrätten och undra ’hur tycker ni att vi skall göra?’ Eller så skickade de ett mejl som antydde att vi inte borde verkställa en avvisning till Eritrea – som de själva beslutat om. Varför inte? Jo, Sverige kan få kritik från UNHCR om ni verkställer, hälsade Utlänningsnämnden. Men då skall de för tusan inte fatta sådana beslut! Man måste ta ansvar för vad man gör. Man kan inte ha en agenda inåt och en annan utåt.

Det är beklagligt att en kompetent, rakryggad och juridiskt mycket kunnig person som Lars-Gunnar Lundh inte blev generaldirektör vid Migrationsverket när dåvarande generaldirektören Janna Valik avgick. Lars-Gunnar Lundh hade hunnit sluta någon månad innan beskedet om att Janna Valik skulle avgå. Han borde ha erbjudits tjänsten som generaldirektör. Eller erbjudits en position på justitiedepartementet, hos migrationsminister Tobias Billström. Att hans kompetens på asyl-och migrationsområdet inte tagits tillvara är fullständigt obegripligt, det hade varit värdefullt för verksamheten och därmed för Sverige om så varit fallet. Men tyvärr: ingen ”fångade upp” honom.

Det som Lars-Gunnar Lundh i mycket raka och mycket tydliga ordalag år 2007 berättade om hur det gick till mellan Migrationsverket och Utlänningsnämnden, borde även idag få människor att uppröras. Och man (=ansvariga) bör fråga sig nu och inte om fem år, hur det kommer sig att det bevisligen är så, att beslutsfattandet i migrationsdomstolen i Stockholm är betydligt striktare än i migrationsdomstolarna i Malmö och Göteborg (läs bl.a. här). Kan det ha något att göra med att många av dem som arbetade vid den utskällda Utlänningsnämnden flyttade över till migrationsdomstolen i Stockholm?

© Vid citat ur mina texter, var vänlig länka hit så att hela texten kan läsas, inte bara lösryckta ord eller meningar.

Varför tror svenskarna att alla invandrare vill bli svenskar?

Hur blir man svensk? Det är rubriken på ett program som gå i flera  avsnitt so en del av Tendens i Sveriges Radio. Många borde lyssna på det och höra Theodor Kallifatides som säger ungefär detsamma som väldigt många andra av oss som invandrat säger: ”Varför tror ni att vi vill bli svenskar? Varför envisas ni med att kalla oss svenskar?””

I programmet konstateras att 1,3 miljoner av 9,3 miljoner svenska medborgare (oktober 2009) är födda i ett annat land. Och man ställer frågorna: ”Om det finns en svenskhet, hur blir man svensk?  Exakt när inträffar det?

Jag har många gånger försökt förklara för – oftast – mycket förvånade svenskar att jag (liksom Theodor Kallifatides) inte alls vill bli ”svensk”. Vi är många som absolut inte vill definiera oss som ”svenskar”. Men de svenskar jag pratat med om detta förstår det inte eftersom de, utan att ens själva begripa det, har en inbyggd känsla av att vara på något sätt förmer, och att därför alla som kommer hit jättegärna vill vara som de:, nämligen svenskar. De menar inget illa och de är i många fall alltså inte ens medvetna om sin attityd, det är troligen en djupt rotad och omedveten tro att man är något som alla vill vara. Men jag kan nog tycka att man vid det här laget borde vara lite mer medveten…

Kallifatides säger i programmet att det är helt galet att svenskarna tror att invandrarna ska känna sig ”svenska” efter tre månader i landet. Han berättar också att han själv, trots att han bott i Sverige i 46 år (!!!) och skrivit flera böcker på svenska, fortfarande kallas för invandrarförfattare. Det är som sådan han bjuds in och som sådan han tillfrågas. Så på vilket sätt är han ”svensk”? Han är ju en grekisk man med svenskt medborgarskap som skriver böcker på svenska men ses som ”invandrarförfattare”!

Alla vi som invandrat till Sverige efter 12, 13-årsåldern har ju vår medvetna grund i andra länder. Vi är präglade av ett annat land, ett annat språk, en annan kultur. Vi kan aldrig bli ”svenskar”, bara svenska medborgare. Många – jag gissar på de flesta första generationens invandrare – ser sig självklart inte heller som svenskar utan som iranier, finländare, italienare, jemeniter etc. Men trots att man i Sverige tagit emot massor av invandrare och asylsökande under mycket lång tid, så finns inte den här kunskapen hos svenskarna i gemen. Man är så otroligt mån om att låtsas att alla som bor här är svenskar att man inte ens talar om att någon är somalier eller irakier jutan pådyvlar dem etiketten ”svensk”. Helt fel! Som om det enda rätta är att vara ”svensk” och att tro att vi inte är stolta över våra ursprung och att vi bara knäpper på en knapp och blir något annat än vi är.

Inte ens när afghaner, kongoleser, greker eller amerikaner blir svenska medborgare blir de svenskar i sina hjärtan eller till sitt sätt. Lika lite som svenskar som bott länge i Spanien eller Thailand eller Australien definierar sig som spanjorer, thailändare eller australiensare. De är och de känner sig givetvis som svenskar. Så varför skulle vi som invandrat hit vara annorlunda? Det är ett nedlåtande och, skulle man nästan kunna säga, kränkande sätt att bemöta människor från andra länder på, när man försöker pådyvla dem en svenskhet de inte känner och oftast inte vill ha.

Svenskar ska inte kalla någon för ”svensk” som inte uttryckligen själv, av någon anledning, vill definiera sig som det!

© Vid citat ur texter på bloggen,
var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.