30 ensamkommande asylsökande pojkar till Hammarby Sjöstad

Malmö stad har kört över Vellinge kommun och tvångsflyttat 30 asylsökande tonårspojkar till ett vandrarhem där. Trots att man i den kommunen i mycket tydliga ordalag uttalat att man absolut inte vill ha dem där. I princip över en natt, alltså utan någon som helst realistisk förvarning och tvärtemot en majoritet av kommunens invånare, sitter nu 30 stycken 16-17-åriga unga män i ett gult hus (där man inte ens kan laga mat eftersom köket är utdömt…) i en omgivning där de inte är välkomna. Och mantraorden ljuder, om och om igen: ”De måste ju också ta sitt ansvar”. Det kanske just är det de gör: tar sitt ansvar genom att säga nej. Men den tankevurpan klarar inte pk-mobben att göra.

OK,  men då så. I Hammarby Sjöstad i Stockholm finns tomma lokaler. Butiker lämnar stadsdelen p.g.a. vikande kundunderlag och för höga hyror. Där finns gott om utrymme och staten skjuter till skattepengar för att betala för en sådan verksamhet, så då borde man självklart, från en dag till en annan, kunna ta emot 30 ensamkommande asylsökande pojkar i 16-17-årsåldern i Hammarby Sjöstad. Med den gängse retoriken borde väl också Hammarbuy Sjöstad ”ta sitt ansvar”? Eftersom det inte ens behövs ett kök där man ska hysa de boende torde det vara lätt att snabbt ställa om några lokaler i den fina, välmående och rika stadsdelen Hammarby Sjöstad för mottagande av 30 ungdomar från Afghanistan, Somalia, Irak etc.

Detta är ett tips till Sigtuna kommun som, likt Malmö stad, är s.k. ankomstkommun för asylsökande. Överrumpla Hammarby Sjöstadsborna, ställ dem inför faktum någon dag innan de ensamkommande asylsökande pojkarna flyttar in. Kunde Malmö så kan ni! Lycka till!

”Tryggheten tål inte ökande utanförskap”

Mauricio Rojas, utflyttad från Sverige efter 30 år, är numera rektor för Madrids högskola för integration och internationellt bistånd. Han skriver klokt och insiktsfullt i en kolumn i Svenska Dagbladet den 15 november 2009 under rubriken Tryggheten tål inte ökande utanförskap bland annat att:

Länder med lågt skattetryck, särskilt vad gäller skatten på arbete, och öppnare arbetsmarknader har skapat ojämförligt mycket mer jobb än länder med de motsatta förhållandena. Mellan 1980 och 2008 växte antalet jobb i USA och Kanada med 46,4 respektive 56,6 procent. I Frankrike var talet 18,8 procent och i Sverige blygsamma 8,4 procent (som reduceras till noll om man tar 1990 som jämförelseår).

Jobbtillväxten i USA och Kanada har varit så dynamisk att den har överträffat befolkningsökningen och därmed kunnat både absorbera en mycket stor invandring och öka den allmänna sysselsättningsgraden. Det exakt motsatta har inträffat i Sverige och i de mer utvecklade länderna i Västeuropa. Kontrasten har varit ytterst slående. Ta bara ett exempel: 2007 var invandrarnas sysselsättningsgrad högre och arbetslösheten lägre än de inföddas i USA. I Sverige däremot var invandrarnas sysselsättning nästan 20 procent lägre och deras arbetslöshet 2,5 gånger högre än personer födda i Sverige.

Bränderna som härjade Frankrikes städer för inte så länge sedan och de svenska förorternas bekymmersamma situation vittnar om att inget tryggt samhälle kan bygga på ett växande utanförskap, oavsett hur många bidrag som kan ges och andra åtgärder som kan sättas in för att reparera dess följder.

Jag vill att spanjorerna tänker på allt detta nu när tiderna påkallar viktiga avgöranden, men det vore kanske inte så dumt om också svenskarna tänkte på det.

Det ser alltså just så illa ut som Mauricio Rojas visar. Men eftersom vi inte har människor i Sverige som inte vågar uttala sig utanför pk-systemet (av rädsla för att inte få vara med, att kanske tvingas lämna landet, kanske bli kallade ”främlingsfientliga” etc) så händer inte mycket konkret. Många utredningar tillsätts och analyseras och utreds på nytt; många hearings och seminarier och konferenser hålls och resulterar i en massa dokumentation. ”Mycket snack och lite verkstad” verkar vara den officiella svenska parollen.

Det är ett nederlag för Sverige att en självständigt tänkande människa som Mauricio Rojas inte passade in här. I det på papperet mångfaldshyllande landet ska inte utomstående (som bara bott här i 30 år) komma och tro att de vet något. Detta har f.ö. också jag fått höra ibland, att jag inte ska komma och tycka något här, i Sverige, eftersom jag är från Finland. ”Passar det inte så kan du sticka hem till ditt eget land”.

Så stor är toleransen och hyllandet av mångfalden i det på ytan så fria och demokratiska Sverige när man skalar av det översta, tunna lagret. För här härskar strutsarnas pk-system och den som inte anpassar sig till det har inte här att göra. Det Maurico Rojas påpekar i sin kolumn är – för varje reflekterande människa – solklart. Men han hade ju bara bott här i 30 år och hade inte rätt att uttala sig. Han spottade i motvind i åratal, om utanförskapsområden inte minst.

Mauricio Rojas och Folkpartiet rapporterade 2004 att det 1990 fanns tre (3!) s.k. utanförskapsområden i Sverige, områden där hälften av den arbetsföra befolkningen inte hade jobb. 2004 var antalet utanförskapsområden 136, 2006 lär antalet ha ökat till 156. Det går knappt att räkna ut hur många tusen procents ökning det är… Och i många av de områdena är arbetslösheten dessutom betydligt högre än 50 procent.

De politiker som har styrt Sverige under den här tiden har misslyckats kapitalt och någon verklig insikt märks ingenstans, än mindre kan man skönja ens ett hopp om konkret handling. God natt, Sverige!