• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    november 2009
    M T O T F L S
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    30  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Om mediernas självgoda kampanj för Dawit Isaak – och deras ansvarslösa agerande mot nordkoreanerna

Vad är det för fel på svenska journalister?

Det är obegripligt vilken jätteapparat som byggts upp kring den eritreanske Dawit Isaak, som flydde från Eritrea, fick skydd i Sverige och svenskt medborgarskap men sedan – frivilligt – återvände och startade en verksamhet som han med säkerhet visste skulle ge honom problem. Alla tidningar skriver och kampanjar och har skapat en logo för Dawit Isaak och Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, skriver en text och de flesta svenska dagstidningar publicerar den. Och alla dessa tidningar som ”engagerar” sig för Dawit Isaak ska av någon outgrundlig anledning skänka 2.000 kronor var till Dawit Isaaks familj i Sverige (utan tanke på vad stora summor innebär i form av förlorade bidrag etc). Riksdagsledamöter ställs mot väggen av tidningarna som uppfordrande frågar: ”Vad har du gjort för Dawit Isaak???”, som om det vore svenska riksdagsledamöters skyldighet eller uppgift att ”göra något” för en person som valt sin väg i livet själv och som, trots att han fick skydd i Sverige för att han absolut inte kunde leva i Eritrea, lämnade landet och sin familj och reste tillbaka. (Här finns en del av mina tidigare texter i ämnet)

Det har blivit en enorm sak av detta, där journalister och akademiledamöter och andra får känna sig goda och engagerade för att de ”gör” något. Trots att det inte alls är otroligt att det kan vara dessa ivriga och obetänksamma svenska mediemänniskors agerande som bär skulden till att Dawit Isaak fortfarande sitter där han sitter. Om han inte redan är död.

Hade den svenske ambassadören kunnat hålla tyst under de 48 timmar Dawit Isaak var fri år 2005 (Bengt Sparre: Regimen visste inte om att Dawit frigavs), och hade svenska medier kunnat låta bli att sensationslystet skriva om att Dawit Isaak släppts ur fängelset och han hade hunnit lämna landet, då hade han kanske haft fyra lugna år i Sverige sedan dess, istället för att ruttna bort i ett helvete i Eritrea. Men så mycket förstånd, så mycket kunskap och medkänsla fanns inte hos den svenska journalistkåren att man kunde vänta, för alla ville till varje pris vara först med nyheten. Så då publicerade man uppgifterna, utan tanke på vad det kunde innebära för Dawit Isaak. Så nu sitter han där, i en fängelsehåla någonstans i Eritrea. Om han inte redan är död.

Och nu har sensationslystna och obetänksamma svenska journalister bidragit till en ny mänsklig katastrof. De kunde inte låta bli att (återigen Expressen, läs Diplomater fast för smuggling) skriva stort om de nordkoreanska diplomaterna som åkte fast för att ha smugglat in 230.000 cigarretter i Sverige! Nej, korkade journalister rusar ut med kameror i högsta hugg och plåtar dem, berättar att diplomater från Nordkorea stationerade i Ryssland, sitter häktade och riskerar åtta månaders fängelse! De struntade i att de nordkoreanska diplomater som de lyckas jaga fram, som var på väg till Kronobergshäktet för att hälsa på sina landsmän, vädjade om att inte bli fotograferade. Nej, svenska medier ska ha sina scoop till varje pris, även om vilken normalbegåvad människa som helst inser att det innebär att de på grund av sin sensationslystnad och sin sjuka jakt på scoop sätter sina journalistiska offers liv på spel!

Hur tänkte chefredaktören Thomas Mattsson på Expressen när han, som så ivrigt kampanjar för Dawit Isaak, utan att blinka tillät sina reportrar att publicera text och bilder av nordkoreanerna och skriva om cigarettsmugglingen? Är han helt omedveten om att Nordkorea är världens mest slutna diktatur och att det som dessa diplomater gjort (som trots allt inte är något våldsbrott), med stor säkerhet förpassar dem till en liknande tillvaro som den som hans omhuldade Dawit Isaak befinner sig i? Eller värre.

Hur känns det nu, alla medier som vidarebefordrat denna nyhet och som satt samtliga inblandade nordkoreanska diplomaters liv på spel? Ska ni dra igång en kampanj för att de ska få en human behandling när de tvingats tillbaka till Nordkorea? Eller ska ni starta en kampanj för att de Sverigestationerade diplomater ni jagade med era kameror och de Rysslandsstationerades, vilka allas identiteter nu är kända på grund av er, ska ges politisk asyl i Sverige?

Riktiga, tänkande, mänskliga journalister kan rädda liv genom sin rapportering. Svenska journalister ödelägger liv genom sin okunnighet, dumhet och/eller totala brist på inlevelseförmåga och empati. Inte alla, men många. Och de tillåts av sina ansvariga utgivare att göra det.

P.S. 1 På sin blogg skriver Expressens Thomas Mattsson om att en gäst (Annika Leone, som jobbar på Expressen)  i ett program i TV4 vid namn Förkväll hade på sig en t-shirt med texten ”FREE DAWIT ISAAK”. Och han skriver: ”Bra, Annika! Och det här tröjbudskapet har ni nog inte sett för sista gången på en Expressen-medarbetare, vågar jag lova”. Herre Gud vilken lekstuga!
P.S. 2 För säkerhets skull, ifall någon är så dum att den tror att jag inte, precis som alla andra, tycker att Dawit Isaaks öde är grymt, påpekar jag att jag till 100 procent håller med om det och att han borde ha fått lämna fängelset för långe sedan. Därför hade jag, om jag hade fått veta att han släppts ut ur fängelset i november 2005, hållit absolut tyst tills han var i säkerhet.

”Migrationsverket ignorerar statslösa personers skyddsbehov”

Birgitta Elfström, jurist och tidigare under 18 år anställd vid Migrationsverket (bl.a. som beslutsfattare), skriver:

Migrationsverket ignorerar statslösa personers skyddsbehov

Fortfarande pågår en rättslös prövning av statslösa palestiniers asylansökningar. Migrationsverket blundar för att många av dem redan är flyktingar och att deras flyktingskap inte har upphört. Om Migrationsverket vid beslut skulle beakta att de redan är flyktingar skulle detta leda till att verket inte skulle kunna fatta beslut om utvisning till exempelvis Irak och Saudiarabien. Dessa länder har varken skrivit under flyktingkonventionen eller ger statslösa palestinier motsvarande skydd. Inte heller finns FN:s organ för palestinaflyktingar (UNRWA) i dessa länder för att bistå palestinska flyktingar.

Jag är ombud för en statslös palestinier med ursprung från Gaza, som fått utvisningsbeslut till Saudiarabien trots att jag tagit fram dokument som visar att Saudiarabien kräver att personen visar att han har ett permanent uppehållstillstånd inskrivet i passet för att kunna återvända dit. Min klient har ett utgånget egyptiskt resedokument utan uppehållstillstånd i något land. Hans mor och far flydde från Gaza 1967. Egypten kan inte förlänga passets giltighetstid eftersom uppehållstillstånd saknas. Han har sökt jobb i Saudiarabien och arbetsgivaren har svarat att denne inte kan stå som sponsor eftersom uppehållstillstånd saknas i passet. Migrationsverket avslog häromdagen på nytt ansökan om verkställighetshinder. Snart är denna person ett nervvrak.

Många klagar på att arabländerna inte tar sitt ansvar och ger statslösa palestinier rätt till jobb och integrering. Sverige vill inte heller ta ansvar. Den enskilde statslöse palestiniern blir en bricka i det politiska spel som pågår.

Migrationsverket utvisar statslösa barnfamiljer till Gaza. De fina orden ”barnets bästa” gäller inte för palestinska barn. De skall nöja sig med att leva under en terroristorganisation (HAMAS) som styr Gaza där mat, vatten, el, hälsovård, byggnadsmaterial, skydd, trygghet och bostäder saknas.

Migrationsverket utvisar statslösa palestinier till Irak och anger i besluten att de kan bosätta sig i området Baladiyat och avhålla sig från att gå till arbetet för att undgå hot. I Bagdad styr den irakiska myndigheten med hjälp av milisgrupper som härjar nattetid med vapen i hand och som fortsätter att göra områden etniskt rena. Palestinierna ses fortfarande som anhängare av Saddam och är därför en grupp som är särskilt utsatt i Irak. De har behov av internationellt skydd. Många av de statslösa palestinierna från Irak som fått utvisningsbeslut är registrerade av flyktingorganet UNHCR i Bagdad. Detta ignoreras av Migrationsverket. Likaså ignorerar Migrationsverket att UNHCR i ett dokument nyligen har angett att statslösa palestinier inte får ett effektivt skydd i Irak.

Jag har bett att få ett möte med Migrationsverkets generaldirektör angående statslösa personers skyddsbehov, men han svarar inte. Jag har också tillfrågat rättsenheten på Migrationsverket om vad den anser om UNHCR:s dokument om att statslösa inte får ett effektivt skydd i Irak. Inget svar.

Varför är alla ansvariga så tysta? Finns det inte ens en enda politiker som vågar höja rösten? Nu sitter en statslös palestinier i polisens förvar för att verkställas till Irak. Det är en skam.

© Vid citat ur mina texter,
var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

En migga: ”Vi har ingen aning om vilka de är!”

En migga rapporterar från sin verklighet på Migrationsverket:

Här är statistik direkt från Verksamhetsområde Asylprövning. Det omfattar data fram t.o.m vecka 46.

Klicka på bilden för att se texten i större format

Observera att det kom 58 ”ensamma barn” under vecka 46. Om detta håller i sig (och det finns inget som just nu talar emot det) innebär det på ett år 3000. Samma utfall för Tyskland motsvarar på ett helår 27.000 ensamkommande unga! En helt fantastisk siffra.

Och återigen: Migrationsverkets ledning anger ingenstans några officiella data för vad som händer med dessa ”ensamma barn” när de väl fått permanent uppehållstillstånd, PUT. Att deras anhöriga då ställer sig i farstun allihop, det är något som vi ser dagligen numer. Men det finns ingen officiell bild på det. Och alla barn och unga som kommer hit  från Somalia; vi har ingen aning om vilka de är!

Kommentar: Heter det ”BUV” numera? Är ”BUV” detsamma som ”ensamkommande asylsökande barn och unga”?

Frågor till Migrationsverket:
* Var finns uppgifter om ålder och kön på dessa ”BUV”?
* Var finns uppgifter om hur många som har fått PUT och på vilka grunder?
* Var finns uppgifter om i hur många fall där ”ensamkommande” fått PUT också anhöriga  beviljats PUT på anknytning till den ensamkommande?

Folk har rätt att få alla fakta, alla uppgifter redovisade korrekt. Svenskarna är inte ett främlingsfientligt eller inhumant folk, men de blir frustrerade och arga när de inte vet vad som pågår på ett av de allra viktigaste (kanske det viktigaste) samhällsområdet: asylinvandringen. De människor, vuxna som ”BUV”, som visar vilka de är och redovisar sina asylskäl och som enligt utlänningslagen då ska ges skydd här ska givetvis få det. Det torde de allra, allra flesta medborgare i landet Sverige hålla med om.

Jag tror inte att någon människa vänder sig mot desperata föräldrar som skickar sina barn till vad de tror är ett bättre liv. Jag vänder mig inte mot de unga som själva vill söka lyckan här. Och allra minst vänder man sig mot det fåtal unga som faktiskt har egna asylskäl och därför, med hjälp av sin familj och smugglare, söker sig till något land inom EU, ofta Sverige, för att få skydd.

Nej, de som man har anledning att vända mig mot är svenska myndigheter och andra ”ansvariga”, som inte ser till att de demokratiskt stiftade lagarna efterlevs och att de som inte har asylskäl lämnar landet medan de som har asyl- eller skyddsskäl tas emot på bästa sätt och snabbt slussas in i samhället. Det är dessa ”ansvariga” som förstör för dem som har asyl- och skyddsskäl genom att slå sönder svenskarnas tilltro och tillit till asylsystemet.

© Denna blogg.

En finlandssvensk kommenterar ”en sällsynt puckad artikel”

En finlandssvensk (vad annars?) bloggläsare skriver följande:

SvD Brännpunkt bjöd den 19 november på en sällsynt puckad artikel av Staffan Josephson, generalsekreterare för Hjärt- och lungfonden. I den och i den medföljande debatten exponeras Sverige i ett nötskal.

Det första stycket säger allt:
”Personer med kort utbildning lever oftare på ett sätt som ökar risken för hjärtinfarkt. I dag presenterar Hjärt-Lungfondens Hjärtinfarktindex 2009 som påvisar orimliga och orättvisa skillnader, som kraftigt påverkar risken att insjukna och dö i hjärt-och kärlsjukdom. Nu behövs det en nationell samordnare på hjärtområdet och en svensk hjärtplan, för att säkerställa att goda exempel tas till vara och att förebyggande insatser kommer alla till del.”

På svenska:
”Det är orättvist att vissa människor röker, äter ohälsosamt och motionerar för lite, och det är statens ansvar att göra något åt det”.

Här finns avundsjuka gentemot högutbildade, klassretorik och överflyttande av individens ansvar till staten i en prydlig förpackning. Om man inte tycker att dumheterna i artikeln räcker går det alltid att läsa kommentarerna …

Jag bara undrar: Varför är det främst vi/de som kommer ”utifrån” som ser galenskapen i sådana här uttalanden och sätt att tänka?

Fingeravtryck i uppehållstillstånd

En EG-förordning om enhetlig utformning av uppehållstillstånd ska tas i bruk i Sverige (och övriga EU). Läs justitiedepartementets pressmeddelande här.

Alla som är över sex år får uppehållstillstånd i Sverige och EU ska få separata handlingar där fotografi och fingeravtryck finns med. Genom att skapa en mer tillförlitlig koppling mellan innehavaren och uppehållstillståndet höjer man alltså avsevärt säkerheten i dessa handlingar.

En migga: ”De har glömt sina asylskäl och vill inte bli påminda om dessa”

Jag fortsätter att publicera miggors autentiska berättelser (andra medier gör det inte), eftersom jag anser att allmänheten har rätt att få allsidig – inte ensidig – information om asylområdet. Att delvis sopa de här frågorna under mattan (genom att medier och politiker rapporterar ensidigt) är katastrofalt och minskar respekten för asylrätten och för de allt färre människor som faktiskt har asylskäl. Det blir också direkt förödande för försöken att integrera de asylsökande i Sverige. Det drabbar därmed hela samhället och inte minst just dem som faktiskt har asyl- eller skyddsskäl. Därför är det bra att miggorna berättar.

Autentisk berättelse 1
En familj har varit här sedan 2003. De har fått avvisningsbeslut redan 2004. De har gömt sig och ansökt på nytt. Vi kallar dem. De kommer inte. Vi kallar dem en gång till. De kommer inte. Men de går till sin mottagningshandläggare och säger att de inte heter så som vi trodde. De heter något annat och nu har de också pass. De säger att de inte är intresserade att komma till någon asylutredning (de har ansökt om asyl) utan de vill jobba. De har glömt sina asylskäl och vill inte bli påminda om dessa.

Den stackars mottagningshandläggaren försöker övertyga paret om att ändå gå till sin asylutredning eftersom de ju har kommit till Sverige för att söka asyl. Men både mannen och kvinnan säger att det vill de inte göra eftersom de inte har några asylskäl. Däremot vill de veta när de kan börja jobba. Nu har de ju bytt sina namn och kommit med sina pass, efter sex års vistelse med falska identiteter i Sverige.

Autentisk berättelse 2
En kvinna kommer till oss, hon har varit i Sverige i sex år. Ingen vet vem hon är eller varifrån hon kommer. Hon har fått ett barn i Sverige vars far hon vill hålla hemlig.

Kvinnan söker asyl, men hon har inga asylskäl. Säger hon till oss. Hon vill inte ens säga varifrån hon kommer. Hon vill i stället få dagisplats, jobb, bättre bostad, mer pengar. Vi säger till henne att vi jobbar med asyl och att hon har sökt asyl i Sverige, inte ansökt om dagisplats, jobb etc. Hon har ju inte ens uppehållstillstånd, säger vi till henne. Då blir hon arg och säger att Sverige är ett värre land är något annat land hon varit i. Då säger vi att hon inte ens ska vara här. Att hon ska åka till hemlandet (vilket det nu är) eller till något annat land som tar emot henne. Men det vill hon inte. Hon har minsann varit här länge nog, hon har nu absolut rätt till bostad, dagis etc. Vi behöver inte veta vem hon är. Varför kräver vi att få veta det? Måste hon ha asylskäl för att få bo här? Vem har hittat på det?

Visst, hon hittade på asylskäl när hon kom hit, men de var ju inte sanna. Hon fick inte heller uppehållstillstånd på de skälen utan tvingades gömma sig. Men nu bor hon här, vill inte prata asyl, vill inte säga vem hon är utan måste få dagis och jobb. Det måste vi hjälpa henne med. Hon ska ha uppehållstillstånd utan att vi frågar vem hon är, sedan måste hon också få främlingspass eftersom hon snart åker utomlands, men framför allt måste hon få dagisplats för sitt barn.

Kommentar: Detta är två av hundratals liknande berättelser. Sverige har misslyckats på asylområdet och det rullar bara på eftersom ingen verkar orka eller förmå ta tag i det. Och de som en gång satt sina fötter på svensk mark kan bli allt kaxigare och mer krävande. Många anser sig, precis som i fallen ovan, ha en absolut och gudomlig rätt att vara här och ta del av allt i samhället, trots att de i flera instanser upprepade gånger fått besked om att de inte får stanna i landet.

Ingenting är svart eller vitt. Det är svart och vitt. Samtidigt. Ju förr alla inser det, desto bättre. Men det verkar tyvärr som om de, som har ansvar för det här viktiga området, inte vill eller klarar att ta ett stadigt grepp kring detta och se till att de som fått beslut om utvisning lämnar landet och de som har fått uppehållstillstånd lär sig språket och kommer i arbete så fort som möjligt. Oansvariga ”ansvariga”, som är skyldiga till den här situationen, kör över folket som direkt eller indirekt gett dem mandat att företräda dem, och som knappast röstat för den här typen av helt fri invandring där vi (ofta) inte ens vet vilka de människorna är, som tar sig rätten att stanna i landet.

© Denna blogg.

Ytterligare en miggas reflektion kring ensamkommande unga asylsökande

En migga reflekterar över vad en annan migga skrivit (”Jag jobbar inte ens med barnärenden. Men nästa år är detta det enda vi sysslar med.”).

Tänk om Migrationsverkets intranät verkligen var öppet och fritt så att miggorna kunde utbyta tankar med varandra inom verket, utan rädsla för någon som helst form av repressalier! Och tänk om det intranätet var öppet också för migrationsministern och hans stab så att de, kontinuerligt, kunde följa med strömningar, åsikter, fakta inifrån verket. Men åsikts- och yttrandefritt är förstås inte Sverige att något sådant skulle kunna fungera. Bland annat därför, för att det inte finns någon annan öppen kanal för dem, publicerar jag här på bloggen inlägg från miggor. De bidrar ju till att balansera kunskapen om asylprocessen, så de borde vara av intresse för allmänheten. Att de fem, sex som skriver mer eller mindre regelbundet får utrymme här beror på att

1) jag anser att det är mycket viktigt att höra alla parter på det här svåra området; utan allsidig information och kunskap kan man inte veta vad som gäller
2) de inte kommer till tals någon annanstans än här eftersom de inte vågar/vill vara offentliga av rädsla för repressalier i form av obehag, att bli förbigångna på jobbet på olika sätt (lönemässigt, högre positioner, kurser etc) eller rentav sparken.

Här följer nu miggans reflektioner:

Jag vill skriva en liten reflektion över det en annan migga skrev om barnärenden som ska avgöras i flygande fläng. Det kan nog stämma att asylenheterna fått mer press på sig att avgöra dessa ärenden fort, och i de fall barnet riskerar att hinna fylla 18 under processen: väldigt fort. Strunt samma om det blir rätt, huvudsaken att det blir ”pinnar” att visa upp…

Enligt GD finns det inga felaktiga PUT-beslut. Miggan skriver där att de anhöriga poppar upp som gubben i lådan alldeles efter att barnet fått PUT, och från att ha varit alldeles ensam i hela världen har det nu dykt upp en hel familj, med både två föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar. Men, och detta är viktigt, samtidigt finns det ju domar från Migrationsöverdomstolen som säger att:

Föräldrar har inte en ovillkorlig rätt att återförenas med barnet i Sverige och att familjen ska återförenas i hemlandet.

Detta gäller naturligtvis inte de unga som skyddsklassats och som fått asyl på grunden ”synnerligen ömmande omständigheter”. Jag har inga siffror på hur många barn som skyddsklassas, men den övervägande majoriteten av de barnärenden jag har på mitt skrivbord på en tillståndsenhet, vars (inte sällan tidigare försvunna, men nu återfunna) familj nu söker uppehållstillstånd på grund av anknytning, har inte fått asyl som skyddsbehövande. I dessa fall kan vi avslå anknytningsansökan direkt, med hänvisning till MIÖD-domen.

Detta visar, anser jag, på verksledningens, och framförallt GDs, janusansikte. Man är väldigt generös mot barnen, fullt medveten om att deras möjligheter att få hit sin familj inte är självklara, eftersom de flesta inte skyddsklassas. Naturligtvis är man också medveten om att många av barnen kommer att vilja lämna Sverige och återvända till hemlandet, eller det land där familjen finns. Det är ingen konst att vara generös när man slipper betala.

© Denna blogg.

”Skillnaden mot Sverige är avgrundsdjup!”

Lars Odrup, rikssvensk som flyttat till Finland, skriver nedan med anledning av Kristinas text Jag är verkligen aprädd för att bli sjuk i det här landet! det är ju ingen som tar ansvar här utan man får klara sig hur bäst man kan – eller dö på gatan:

Angående vaccineringen mot svininfluensa, så fick jag komma till Pälkäne vårdcentral samma dag som jag ringde och frågade om saken. På VC fick jag vänta i två minuter och sedan fick jag sprutan gratis och sedan hej då!

Förra veckan fick jag tandvärk och ringde samma VC som ordnade tid åt mig samma dag i Kangasala. Lite borrning och lagning kostade 18 Euro!

Nu får man lätt intrycket att jag är en storkonsument av sjukvård; så är det inte. Men de få gånger jag behövt utnyttja sjukvården i Finland har det varit både snabbt, effektivt och billigt. Skillnaden mot Sverige är avgrundsdjup!

Med vänlig hälsning
Lars Odrup
Pälkäne, Finland

Något om kostnader också

Man har ju inte riktigt fått tala om kostnader inom asylhanteringen. Men när nu ensamkommande, asylsökande ungdomar är på tapeten (och antalet ökar kolossalt) så måste väl ändå fakta börja diskuteras utan att rasist- och främlingsfientlighetsargumenten haglar. Och på en fråga från allmänheten – ”Hur mycket kostar ett flyktingbarn under asylprocessen?”- svarar Migrationsverket (man kan gissa att det är ensamkommande unga som menas):

Kommunen får ersättning per överenskommen plats och det handlar om 1900 kronor per barn och dygn. Pengarna ska täcka personal, kost, logi och omvårdnad.

En enkel uträkning ger vid handen att för verksamheten för de 30 ungdomarna på vandrarhemmet i Vellinge får kommunen en ersättning på 57.000 kronor per dygn, 1.710.000 kronor per månad, 20.520.000 per år. Då är alltså inte kostnaderna för offentliga biträden, skola och gode män m.m. inräknade.

Enligt Migrationsverkets månadsrapport fanns per den 31 oktober 2009 1.479 ensamkommande barn och unga inskrivna på olika boenden. Om man då gör en beräkning av kostnaderna per dag, per månad och per år för detta antal (som enligt Migrationsverket ökar), blir beloppen följande:

1.479 asylsökande ungdomar = 2.810.100 kr/dygn
1.479 asylsökande ungdomar = 84.303.000 kr/månad
1.479 asylsökande ungdomar = 1.011.636.00 kr/år, alltså en miljard 11 miljoner 636.000 kronor eller 1.011 miljoner 636.000 kronor.

Plus kostnader för skola, offentliga biträden, gode män m.m.

Som jämförelse (givetvis endast kostnadsmässigt) kan nämnas att  kostnaderna på för intagna på fängelser i genomsnitt är cirka 2 000 kronor per dygn och på häkte cirka 2 300 kronor per dygn. Frivården kostar cirka 200 kronor per dygn. Hela kriminalvården kostar ca 6,5 miljarder kronor per år.

Någonstans är det något som är fel. Att en ungdom ska kosta skattebetalarna 1.900 kr/dygn, 57.000 kr/månaden är helt otroligt. Varför kostar det så mycket? Vilka andra ungdomar kostar sådana enorma summor? Var är rimmen och resonen – en ensamkommande asylsökande som har fyllt 18 år kostar betydligt mindre: förutom de ca 2.200 kronor som han får i dagersättning per månad, står Migrationsverket (staten) för hyra av del i lägenhet, kanske 2.000 kronor i månaden. Alltså drygt 50.000 kronor mindre per månad än de unga ensamkommande asylsökande.

Det är viktigt att behandla asylansökningarna för de unga på så kort tid som möjligt. Främst för att de inte ska hinna rota sig här och för att de snabbt ska lämna landet om beslutet blir negativt, och för att de snabbt ska komma ut i samhället om och få struktur i sina liv om det blir positivt. Men också, givetvis, för att kostnaderna för skattebetalarna är så skyhöga för varje dag som en ung asylsökande inte har fått sitt beslut.

Lär av Danderyds kommun, som är den enda kommunen i hela landet som har placerat ut ensamkommande unga asylsökande i familjer och därmed både förbättrat levnadsvillkoren för dessa unga rejält, men också kostar bara en bråkdel av vad institutionsboendena kostar! I artikeln i Svenska Dagbladet kan man läsa:

För Migrationsverket som betalar är familjehemsplaceringar betydligt billigare; cirka 12000 kronor per barn och månad plus 5000 kronor i omkostnader jämfört med drygt 50000 kronor per barn och månad i gruppboenden.

Till slut: asyleriets alla aspekter ska diskuteras öppet. Allt annat är ovärdigt ett demokratiskt land som berömmer sig av att vara extremt öppet, offentligt och transparent! Allsidighet istället för ensidighet ska eftersträvas i rapporteringen och debatten! Man ska bara hela tiden komma ihåg att ingenting är svart eller vitt. Det är svart och vitt. Samtidigt.

© Vid citat ur mina texter,
var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

”Jag är verkligen aprädd för att bli sjuk i det här landet! Det är ju ingen som tar ansvar här utan man får klara sig hur bäst man kan – eller dö på gatan.”

Kristina från Finland, som bor i Stockholm, berättar om en dag i jakt på svininfluensavaccin i Stockholm:

Idag gick jag med min dotter för att försöka bli vaccinerade mot svininfluensa. Vårdguiden skall vara informationscentral. Ringer man till deras kundtjänst säger de att man skall titta på Vårdguiden på nätet för att se var det finns vaccin och sedan gå dit och bli vaccinerad. På tv säger en snäll farbror i en intervju att ”javisst, gå till er närmaste vårdcentral och ta vaccin nu. Ni ser på Vårdguiden var det finns”. Så vi trodde på det.

Jag hade kollat på Vårdguiden att PR Vård på Fridhemsplan som öppnade kl 08.00. Ännu kl 08.15 var deras status ”vaccin finns”, så vi åkte dit. Bara för att upptäcka att det fanns en massa människor där, och en lapp på dörren som meddelade att ”vaccin inte finns”. Så jag hittade nästa vaccineringsställe i min telefon. Familjeläkarna i City angav att de har vaccin. Men när vi gick in och bad att få vaccinet så sa de att ”ja, vaccin finns i små mängder men det ger det bara åt våra egna patienter, andra måste gå annanstans”! Därefter gick vi till Svea Vaccin på Sveavägen och hamnade i en kö med säkert 200 andra människor innan de öppnade kl 10.00 … bara för att få höra att ”nej, vi har inte vaccin”. Trots att deras hemsida fortfarande nu anger att de har det!

Vad i helvete är det för nytta att ha information på internet om man inte uppdaterar den? Man kan ändra statusen från ”vaccin finns” till ”vaccin finns inte” den minut som man inte har vaccin att erbjuda, istället för att folk ska köra runt i stan och stå i köer bara för att få reda på att informationen inte stämmer. Det känns som i gamla Sovjet där man fick ställa sig i matkön utan att veta om det fanns mat eller inte när man kom fram och fick sedan, tre timmar senare, fick reda på att maten är slut. KATASTROFALT DÅLIGT SKÖTT.

Hos Svea Vaccin sa de att det inte är de som uppdaterar statussidan utan Landstinget och att Landstinget inte frågar Svea Vaccin om vaccin finns eller inte, hon vet inte alls vem som uppdaterar informationen och var det sker; det är någon på Landstinget som inte alls har kontakt med dem!!!!! Så hur skulle informationen ens kunna stämma, jag blev RÄDD! Och hon sa att de inte alls vet när de har vaccin och när de inte har det, det informeras inte utan det bara dyker upp ibland utan förvarning och råkar man vara där då så kan man få det. Men  de klarar inte att ha något bra informationssystem.

Jag är verkligen aprädd  för att bli sjuk i det här landet! Det är ju ingen som tar ansvar här utan man får klara sig bäst man kan – eller dö på gatan. Alla som har bott här forever och har kontakter har diskret tagit sprutan hos sin husläkare eller privatläkare långt innan proletärgrupperna utan kontakter får den. Vårdguidens spansktalande sköterska är som en programmerad robot som just nu tycks säga till alla att ”vi tar in riskgrupperna och barnen, allmänheten får sprutorna i december” och när jag frågade att ”okej, om jag hör till en riskgrupp och har barn var finns det vaccin då” – så fick jag luren i örat!!! (Samma officiella linje gällde inte på fredagen, då fick man gå till sin vårdcentral men nu är linjen den här igen….taktiken har bytts once again….)

I Finland har alla svininfluensafall som sedan har dött tagits på allvar från början, de har fått vård och medicin och dör man ändå…..tough luck, shit happens. Men i Sverige har de sjuka ju fått springa runt på olika vårdcentraler och sjukhus och alla har skickats hem med Alvedon och ingen har tagit dem på allvar eller orkat kolla. Sedan när de dör av utmattning hemma säger man att ”oj, vi kunde inte veta och ingen är ansvarig för det här, vi har nu tillsatt en kommitté som undersöker och skickar in Lex Maria och blablabla”. Men det hjälper ju inte de stackars människor som dött – eller deras anhöriga….

Vad fan händer här i Sverige? Eller vad fan är det som inte händer här? De har ju ingen krisberedskap över huvud taget, ingen ordning, inget system. Och ingen tar ansvar för någonting. Och det värsta är att de bryr sig inte alls.

Jag har aldrig sett ett sånt här töntsystem tidigare, hur kan det här ens vara sant!

Jävla förbannad,
Kristina

Ensamkommande asylsökande pojkar välkomna till Hammarby Sjöstad

Patricia Olby Kimondo skriver så här, med anledning av min bloggning med rubriken 30 ensamkommande asylsökande pojkar till Hammarby Sjöstad:

Som Hammarby Sjöstadsbo och lokalt politiskt engagerad (M) känner jag mig förstås manad att kommentera ditt framsynta inlägg och därmed förekomma Sigtuna stad.

Som du ju redan vet är Hammarby Sjöstad en del av Stockholms stad, som har avtal om och i stor utsträckning uppfyller behovet av flyktingmottagning. Att vår stadsdel är ny hindrar förstås inte att även Sjöstaden ska ta ansvar för de utmaningar staden har. Och så kommer det förhoppningsvis att bli på sikt. Allt annat vore ovärdigt.

Det är också helt korrekt att flera av våra företagare har haft det tufft i Sjöstaden. Men om staden ska ha råd att erbjuda förstklassig flyktingmottagning är det av hösta prioritet att vi först får ordning på affärerna här i stadsdelen. För tänk så mycket skatt som kan tjänas på all den konsumtion som då skulle kunna utföras här! Och tänk hur många arbetstillfällen vi skulle kunna erbjuda våra nya grannar! Som då så skulle kunna försörja sig själva, betala skatt och lära sig svenska och – om de fick stanna – snabbt ta sin rättmätiga plats i samhället. Och Hammarby Sjöstad skulle bli världsberömt – inte bara för sina avancerade miljötekniska lösningar men också för sitt supermoderna och fungerande flyktingmottagande. Vid närmare eftertanke så är det ju solklart. De nya flyktingförläggningarna måste placeras i Sjöstaden. Till Sigtuna; Ni kan andas ut. I Sjöstaden står vi redo att ta emot framtiden!

Så bra! Och ”förstklassig” behöver mottagningen inte vara, det räcker om den är av god klass, kanske något bättre än i Vellinge där det inte ens finns matlagningsmöjligheter i ett hus där 30 unga och en hel del personal ska vistas. Kanske kan, rentav, ungdomarna snabbt flyttas till Hammarby Sjöstad där de skulle både kunde få ett kök och vara välkomna, i stället för att de ska vara kvar på en ort där de inte är önskade. Det gick ju med blixtens hastighet att placera pojkarna i Vellinge, det kan säkert ordnas nästan lika snabbt att flytta dem till Hammarby Sjöstad.

Det är naturligtvis mycket, mycket bättre för alla parter att man inte använder sig av tvång eller fula överrumplingsmetoder (som t.ex. i Vellinge-fallet), utan att man placerar de asylsökande ungdomarna där de är välkomna (som t.ex. i Hammarby Sjöstad).

Stort tack till Patricia Olby Kimondo för svar och besked!

En migga: ”Migrationsverkets ledning ljuger departementet rakt i ansiktet”

Samma migga som har skrivit den här texten har också skrivit inlägget ”Jag jobbar inte ens med barnärenden. Men nästa år är detta det enda vi sysslar med.” – skriver nu så här:

Vem har högst överlevnadsodds för nästa år – migrationsministern  eller Migrationsverkets GD?

Påstående 1: Migrationsverkets ledning ljuger departementet rakt i ansiktet.

Påstående 2: Departementet måste fatta detta, om de inte vill dumförklara sig själva. Frågan är bara när de ska göra upp med sitt försök till ”deniability”.

Om dessa två påståenden finns en hel del fakta. Migrationsverkets ledning rapporterar att ”Ooooh nej, det är inte någon stor följdinvandring till de barn som är ensamkommande. Nej, oh nej, det finns inte något sådant fenomen, att man skickar hit barn för att få ett ankare i Sverige. Nej, oh nej”.

Och problemet med den amsagan är att snart kan en enskild tillståndsenhet (det finns rätt många i landet) visa upp fler fall än vad verket rapporterar som en totalsiffra.

Migrationsverkets ledning säger också att ”Nej, oh nej, det behövs inga DNA-analyser för alla som säger att ett visst barn är deras barn har rätt. Nej, oh nej, det behövs inte.”

Och problemet med den amsagan är att en enskild tillståndsenhet (det finns rätt många i landet) kan berätta att vid de få fall när DNA-analys erbjuds så är det ungefär hälften av de sökande som inte längre är intresserade. Och i de fall när DNA genomförts så är det kring 70 % som anger att familjebandet stämmer och alltså 30 % som inte stämmer.

Här är det rätt intressant att påpeka att Norge gjorde en mycket grundlig undersökning av sina DNA-fall under år 2000. De erbjöd DNA-tester i 212 Somalia-ärenden, som omfattade 873 personer. Drygt hälften av dem som fick erbjudandet tackade nej och återkallade sina ansökningar. Och i de återstående fallen där proven genomfördes så stämde släktskapen i 76 %.

Kommentar: Så långt en person, en migga, som alltså vet vad som pågår inom verket och som ser och hör hur asylhanteringen ser ut – med visioner och ”pinnar” och allt. I andra medier (än denna blogg) finns i princip bara ett enda, ensidigt sätt att se på asylområdet och det krävs civilkurage och integritet för att börja visa att bilden är en helt annan (också av mig), att den är både svart och vit, inte som de pk-tongivande idag biter sig fast i som iglar: svart eller vit. Det är oerhört jobbigt och krävande att utmana den fastslagna bilden som medierna under lång tid har cementerat och alltså inte vill förändra så att den bättre står i samklang med verkligheten.

Om regeringen får höra – eller ens bara misstänker – att Migrationsverket slår blå dunster i ögonen på den så måste den väl reagera. Eller också inte. Ingen kanske bryr dig om det heller.

© Denna blogg.

30 ensamkommande asylsökande pojkar till Hammarby Sjöstad

Malmö stad har kört över Vellinge kommun och tvångsflyttat 30 asylsökande tonårspojkar till ett vandrarhem där. Trots att man i den kommunen i mycket tydliga ordalag uttalat att man absolut inte vill ha dem där. I princip över en natt, alltså utan någon som helst realistisk förvarning och tvärtemot en majoritet av kommunens invånare, sitter nu 30 stycken 16-17-åriga unga män i ett gult hus (där man inte ens kan laga mat eftersom köket är utdömt…) i en omgivning där de inte är välkomna. Och mantraorden ljuder, om och om igen: ”De måste ju också ta sitt ansvar”. Det kanske just är det de gör: tar sitt ansvar genom att säga nej. Men den tankevurpan klarar inte pk-mobben att göra.

OK,  men då så. I Hammarby Sjöstad i Stockholm finns tomma lokaler. Butiker lämnar stadsdelen p.g.a. vikande kundunderlag och för höga hyror. Där finns gott om utrymme och staten skjuter till skattepengar för att betala för en sådan verksamhet, så då borde man självklart, från en dag till en annan, kunna ta emot 30 ensamkommande asylsökande pojkar i 16-17-årsåldern i Hammarby Sjöstad. Med den gängse retoriken borde väl också Hammarbuy Sjöstad ”ta sitt ansvar”? Eftersom det inte ens behövs ett kök där man ska hysa de boende torde det vara lätt att snabbt ställa om några lokaler i den fina, välmående och rika stadsdelen Hammarby Sjöstad för mottagande av 30 ungdomar från Afghanistan, Somalia, Irak etc.

Detta är ett tips till Sigtuna kommun som, likt Malmö stad, är s.k. ankomstkommun för asylsökande. Överrumpla Hammarby Sjöstadsborna, ställ dem inför faktum någon dag innan de ensamkommande asylsökande pojkarna flyttar in. Kunde Malmö så kan ni! Lycka till!

”Tryggheten tål inte ökande utanförskap”

Mauricio Rojas SvD 15.11 2009 1Mauricio Rojas, utflyttad från Sverige efter 30 år, är numera rektor för Madrids högskola för integration och internationellt bistånd. Han skriver klokt och insiktsfullt i en kolumn i Svenska Dagbladet den 15 november 2009 under rubriken Tryggheten tål inte ökande utanförskap bland annat att:

Länder med lågt skattetryck, särskilt vad gäller skatten på arbete, och öppnare arbetsmarknader har skapat ojämförligt mycket mer jobb än länder med de motsatta förhållandena. Mellan 1980 och 2008 växte antalet jobb i USA och Kanada med 46,4 respektive 56,6 procent. I Frankrike var talet 18,8 procent och i Sverige blygsamma 8,4 procent (som reduceras till noll om man tar 1990 som jämförelseår).

Jobbtillväxten i USA och Kanada har varit så dynamisk att den har överträffat befolkningsökningen och därmed kunnat både absorbera en mycket stor invandring och öka den allmänna sysselsättningsgraden. Det exakt motsatta har inträffat i Sverige och i de mer utvecklade länderna i Västeuropa. Kontrasten har varit ytterst slående. Ta bara ett exempel: 2007 var invandrarnas sysselsättningsgrad högre och arbetslösheten lägre än de inföddas i USA. I Sverige däremot var invandrarnas sysselsättning nästan 20 procent lägre och deras arbetslöshet 2,5 gånger högre än personer födda i Sverige.

Bränderna som härjade Frankrikes städer för inte så länge sedan och de svenska förorternas bekymmersamma situation vittnar om att inget tryggt samhälle kan bygga på ett växande utanförskap, oavsett hur många bidrag som kan ges och andra åtgärder som kan sättas in för att reparera dess följder.

Jag vill att spanjorerna tänker på allt detta nu när tiderna påkallar viktiga avgöranden, men det vore kanske inte så dumt om också svenskarna tänkte på det.

Det ser alltså just så illa ut som Mauricio Rojas visar. Men eftersom vi inte har människor i Sverige som inte vågar uttala sig utanför pk-systemet (av rädsla för att inte få vara med, att kanske tvingas lämna landet, kanske bli kallade ”främlingsfientliga” etc) så händer inte mycket konkret. Många utredningar tillsätts och analyseras och utreds på nytt; många hearings och seminarier och konferenser hålls och resulterar i en massa dokumentation. ”Mycket snack och lite verkstad” verkar vara den officiella svenska parollen.

Det är ett nederlag för Sverige att en självständigt tänkande människa som Mauricio Rojas inte passade in här. I det på papperet mångfaldshyllande landet ska inte utomstående (som bara bott här i 30 år) komma och tro att de vet något. Detta har f.ö. också jag fått höra ibland, att jag inte ska komma och tycka något här, i Sverige, eftersom jag är från Finland. ”Passar det inte så kan du sticka hem till ditt eget land”.

Så stor är toleransen och hyllandet av mångfalden i det på ytan så fria och demokratiska Sverige när man skalar av det översta, tunna lagret. För här härskar strutsarnas pk-system och den som inte anpassar sig till det har inte här att göra. Det Maurico Rojas påpekar i sin kolumn är – för varje reflekterande människa – solklart. Men han hade ju bara bott här i 30 år och hade inte rätt att uttala sig. Han spottade i motvind i åratal, om utanförskapsområden inte minst.

Mauricio Rojas och Folkpartiet rapporterade 2004 att det 1990 fanns tre (3!) s.k. utanförskapsområden i Sverige, områden där hälften av den arbetsföra befolkningen inte hade jobb. 2004 var antalet utanförskapsområden 136, 2006 lär antalet ha ökat till 156. Det går knappt att räkna ut hur många tusen procents ökning det är… Och i många av de områdena är arbetslösheten dessutom betydligt högre än 50 procent.

De politiker som har styrt Sverige under den här tiden har misslyckats kapitalt och någon verklig insikt märks ingenstans, än mindre kan man skönja ens ett hopp om konkret handling. God natt, Sverige!

Finland: Ålderstest av asylsökande införs i utlänningslagen

Minderåriga asylsökandes ålder ska utredas med rättsmedicinska metoder och bestämmelserna om familjeåterförening ska skärpas. Det blir också ändringar i flyktingars rätt att få jobba.

Astrid Thors”Avsikten inte är att göra det svårare för flyktingar som har verklig orsak att fly hemlandet. Vi vill göra det lättare att komma åt asylansökningar som är grundlösa”, säger migrationsminister Astrid Thors. ”Grunderna för hur man beviljar asyl har inte blivit lösare under den här regeringens tid. Det är ändå klart att vi påverkas av hur läget är i ursprungslandet och av vilken linje andra europeiska länder har. När Sverige skärpte sin bedömning av hur säkerhetsläget är i Irak påverkade det situationen.”

Nu vill regeringen att en utredning av asylsökandes ålder genom rättsmedicinsk undersökning ska göras för att kontrollera att de uppgifter som de sökande anger om sin ålder. Undersökningen kan inte göras mot den asylsökandes vilja men om den sökande inte låter sig ålderstestas behandlas han eller hon som en vuxen.

Det ska också bli ändringar i bestämmelserna om beviljande av uppehållstillstånd till minderåriga barn på grund av familjeband. För att en minderårig ska kunna beviljas uppehållstillstånd krävs att barnet är minderårigt den dag då ansökan avgörs. Dessutom vill regeringen att uppehållstillstånd baserat på familjeband ska kunna avslås om det finns grundad anledning att misstänka att anknytningspersonens eget uppehållstillstånd baserar sig på felaktiga uppgifter.

Ändringar föreslås också i asylsökandes rätt att arbeta. Idag har alla rätt att arbeta efter tre månaders vistelse i landet. Nu vill regeringen att de som inte har korrekta handlingar ska få börja jobba först efter sex månaders vistelse.

”Det här är en morot med vilken vi hoppas att man inte ska förstöra sina dokument utan medverka till att identiteten klargörs. Det här var en svår fråga och förslaget är en kompromiss. Men i dagens sysselsättningsläge tror jag att det är rätt få som snabbt kan få jobb och tiden på mottagningscentralerna kan användas till exempelvis språkstudier”, säger migrationsminister Astrid Thors.

Dessutom: tillräcklig försörjning är oftast en förutsättning för att uppehållstillstånd ska beviljas. Vissa undantag görs dock.

Källor: Inrikesministeriet och Hbl

En migga: ”Jag jobbar inte ens med barnärenden. Men nästa år är detta det enda vi sysslar med. ”

En migga med god insyn och gedigen erfarenhet skriver igen. Och som vanligt kommer förmodligen ingen ansvarig att bry sig, vare sig i regeringen, riksdagen eller media. Allra minst just nu när alla är hysteriskt upptagna med att skriva spaltmil och uttala sig i radio och tv om Vellinge som inte vill ha ett boende för 30 ensamkommande unga män som ska slussas ut i andra kommuner. Så till den grad hysteriskt är läget, att riksdagsledamöter och t.o.m. migrationsministern talar om en lagändring!

Det är ingen rim och reson i utspelen och den uppjagade stämningen. Att ständigt gå in och ändra i lagar är oansvarigt och populistiskt, det ger ingen trovärdighet och kontinuitet vilket en regering och en riksdag ska tillhandahålla.

Men här följer i alla fall miggans text, som kommer att drunkna i de hysteriska Vellinge-utfallen:

Jag jobbar inte ens med barnärenden. Men nästa år är detta det enda vi sysslar med.

Min egen prognos – om vi hinner avgöra allt vi har i skåpet som börjar närmar sig tidsgränserna – är nu att jag själv under detta år kommer att ha satt mitt namn under cirka 30 beslut som alla ser ut på samma sätt:

Ett barn kommer till Sverige och säger att det står ensamt i livet.

Mellan 1 vecka och 3 månader efter att det ”helt ensamma” barnet fått PUT (permanent uppehållstillstånd) så är det en drös anhöriga som flaggar upp sig och menar att de måste bo med det barnet – i Sverige. Och barnhandläggarna ska, enligt GD Dan Eliassons snabbhetsorder, i princip inte ställa några frågor alls, så det går fort också. Barnhanteringen på verket kan bara liknas vid ett löpande band.

Det snart absolut enklaste sättet att till en billig smugglingspenning (för det är inte gratis att ta sig till Sverige) få uppehållstillstånd för en hel familj kommer garanterat att nästa år se ut så här:

Skicka hit en person som är (eller påstår sig vara) under 18 år som säger att han står ensam i livet. En tid efter PUT: anmäl er och säg att ni nu, som av en händelse, fått fatt på varandra igen. Ärendet blir snabbt handlagt i båda leden, för alla följer dogmen att ”don´t ask, don`t tell”.

© Denna blogg.

En migga om Migrationsöverdomstolens domar gällande väpnad konflikt i Mogadishu

Läs först ”Den enda bevisningen som de påstådda föräldrarna behöver ge är att de säger: Hej, jag heter Ali och det här är mitt barn Hussein” (6.10 2009), ”Angående inlägget om att Besök och bosättning inte får göra DNA- analyser” (14.10 2009), ”Samtalen från socialförvaltningarna om att nu har de fått ta hand om ett barn till som inte är en familjs eget kommer bara att öka” (15.10 2009).

En migga skriver nedanstående apropå de domar (läs här, här och här) som nyligen kom i Migrationsöverdomstolen gällande huruvida man ska anse att det råder ”väpnad konflikt” i Mogadishu, Somalia. Och Migrationsöverdomstolen gjorde en nytolkning av begreppet och beslutade att det föreligger en väpnad konflikt i enlighet med den nya definitionen.

Vad det blir efter kammarrättsdomen om Somalia, det bestämmer verkets ledning. Om vi som jobbar med asyl får tid att utreda dessa ärenden, om det finns råd att göra språkanalyser, om besök och bosättning får ta DNA-tester etc. Eller om vi ska inleda någon slags snabbprocess där alla som påstår sig komma från Mogadishu får asyl omgående och deras påstådda barn får tillstånd därefter.

De som kommer från Mogadishu ska få PUT (permanent uppehållstillstånd), liksom deras barn, hur många de än är. Det är rättvist och lättbegripligt. Men de som kommer från Kenya, Tanzania, Uganda, Djibouti, Jemen, Etiopien, Egypten etc och som låtsas vara somalier kommer säkert också att passera eftersom vi nu har  Visionen som vår ledstjärna vilket innebär att vi inte ska ifrågasätta någonting utan bara vara ”kundvänliga” och serviceinriktade. Frågan är varför vi överhuvudtaget ska ha några utredningar. Ge oss PUT-stämplar bara så fixar vi det på nolltid.

© Denna blogg.

 

En migga: ”Apropå ensamkommande ungdomar – ännu en gång.”

Och vår GD ”glömde visst” att nämna att dessa ”barn” i mer än 90 % av fallen själva blir anknytningspersoner när föräldrarna och alla andra som var ”döda” eller ”försvunna”, dyker upp så snart deras son (oftast) eller dotter har fått PUT

Bland annat så skrev en migga den 19 augusti i år om olika aspekter av fenomenet hitkommande, asylsökande ensamma ungdomar m.m. Från inlägget länkas till andra inlägg som – tycker jag – inte bara kan viftas bort utan också bör vägas in i diskussionerna. Trots att allt som skrivs och sägs knappast är godkänt av dem som har ”problemformuleringsprivilegiet”. För Sverige är väl en demokrati med yttrande- och åsiktsfrihet? Eller?

Det mesta har flera sidor. Det är inte svart eller vitt utan svart och vitt. Samtidigt.

© Denna blogg.

En migga: ”Jag känner mig som Don Quijote och Sisyfos”

En migga skriver om sitt dagliga värv:

Jag känner mig,  allt oftare, som en Don Quijote i kamp mot övermäktiga väderkvarnar. Ofta känner jag mig även som Sisyfos i berättelsen från antiken.

Vårt arbete på asylområdet känns mer och mer meningslöst i och med Visionen. Det finns knappast någon poäng med att utreda asylskälen när till och med den mest oseriösa sökande är fullt införstådd med att han kommer att få tillstånd, om inte i asylprocessen så i alla fall på grund av anknytning till barn som han han skaffat under tiden som asylsökande eller på grund av arbete som hans släkting erbjudit honom i familjens pizzeria.

© Denna blogg.

En migga: ”De flesta vet exempelvis inte att det finns förarbeten till rättsakterna”

En migga med lång tjänstgöringstid på Migrationsverket, gedigna kunskaper och god insyn skriver följande:

Om att Sverige är med i EU (och just nu ordförandeland) och att Migrationsverket har en generaldirektör som alltid framhåller sina starka känsla för ”den globala migrationens möjligheter”

Det här handlar inte om asyl!

Den 10 november kunde Migrationsverket fira ett år i sin mest uthålliga vägran att följa en dom. Det handlar om rätten att överklaga när det berör unionsmedborgare.

Migrationsöverdomstolen förklarade den 10 november 2008 (mål UM 2984-08) att alla beslut som rör unionsmedborgares rätt att vara i landet ska gå att överklaga. Migrationsverket har lika ihärdigt valt att ignorera detta.

Migrationsverket saknar tyvärr ens de grundläggande dragen för att på gemenskapsrättens område kunna kallas för ändamålsenligt, lagligt och rättssäkert. Ansvariga för detta är Rättsenheten och BBM:s Expertenhet (BBM = Besök, Bosättning, Mottagning). Fast ytterst ansvarig är som alltid generaldirektören – han som talar så varmt för den globala migrationen. Och när det gäller de två enheterna så kan man ju alltid tillägga att

1. Rättsenheten
saknar helt intresse av denna verksamhet. Den verksjurist som är utsedd att sitta med i BBM:s samordningrupp deltar inte ens i mötena. Har inte gett ett enda vägledande beslut eller rättsligt ställningstagande på detta område – förutom ett gammalt beslut som gällde unionsmedborgare som sökt asyl. För handlar det inte om asyl så är Rättsenheten ointresserad.

2. Expertenheten
saknar i princip kunskap i gemenskapsrätt. Känner inte till de grundläggande rättsprinciperna eller tolkningsmetoderna. Har begränsad kunskap om normhierarkin inom gemenskapsrätten. Har mycket begränsad kunskap om gemenskapsrättens rättskällor, de flesta vet exempelvis inte att det finns förarbeten till rättsakterna. Och vad gäller praxis så är det pinsamt nog så, att Migrationsverkets rättsfallssamling avseende EG-domar inte är uppdaterad på 15 år – och Expertenheten tycker inte att det är något konstigt med det.

Fast vem bryr sig?

© Denna blogg.